Vår bästa tid

Först ut var Indiska som kallar sin vårkollektion Bohemian Modern. Och ja, Indiskas fans kommer nog att förbli fans. Det ser ut som det brukar, tycker jag.
Stilig kontrast mot Hötorgsskraporna.

Så var det dags för höstens pressdagar då inredningsföretagen bjussar på öppet hus och visar vårnyheter. Sällan har det passat bättre med lite grönt som i dagarna när snön ligger som en blöt filt (och förhindrar en att bära snygga pjuck). Man kan behöva påminnas om att det snart är vår igen.


Mateus visade en regnbågsfärgad nyhet som var en riktig goding. Påminner lite om den här.


Ceannis hämtade inspiration från Medelhavet, välkommet i snöslasket.


Hemtex må ha lite problem med debet och kredit men hade tagit duktiga Lotta Agaton till hjälp för att skapa den vårlika installationen. Det var mycket svart, vitt och grönt. Tjusigt.

Observera handduken med silverbestick med mönster som ser ut som gammal fransk...

Mellan dröm och verklighet

Tack men nej tack.

Trogna läsare vet att jag fullkomligen avgudar Svenska Dagbladets bostadsdel Magasinet. Vilken fröjd varje helg när den anländer, det har till och med hänt att jag har gått och tiggt till mig den från mer lyckosamma grannar när den av någon anledning inte har dykt upp på lördagsmorgonen. Nåväl, för någon vecka sen lanserade konkurrenten Dagens Nyheter sin version - DN Drömhem och se där gick det på tok redan i titeln. Det jag gillar med Magasinet är ju att man känner sig som en potentiell kund även när det gäller de tjugofemmiljonerslägenheter där man givetvis inte ens skulle få komma på visning. Tanken är att: Det kan ju hända att ens monitära situation rycker upp sig inom kort. DN däremot sätter fokus på att det är en dröm och vips reduceras man till en medioker Peeping Tom som tittar och dreglar vid åsynen av how the other half lives. Knappast ett konstruktivt sätt att börja helgen på.

Hypnotisören

Vilka ska hon välja? Snygga eller praktiska. Bridget Jones har mycket att ta ställning till.

Nu ska visst amerikanska underklädesmärket Spanx lanseras med buller och bång i Sverige, enligt Nordiska Kompaniets senaste utskick. Snart finns det alltså ingen ursäkt för flabbiga bakar och degiga magar i det här landet heller. Nu får vi alla göra som det ryktas att Gwyneth Paltrow gjorde efter senaste graviditeten - köra med dubbla underbyxor tills fläsket har tränats/bantats bort. Företaget grundades av Sara Blakely för tio år sedan då hon klippte av fötterna på ett par strumpbyxor, använde dem under kläder och häpnade över den remarkabla förändringen i siluetten. Wowy! Plötsligt var hon ju smal. Och nu ett decennium senare är det alltså dags för svenska kvinnor att få chansen att pula in kroppen i de hudfärgade korvskinnen. Att bära spanx eller inte, det är frågan. För visst är det väl som Bridget Jones filosoferar i filmen inte precis "absolutely enormous pants" man vill att dejten ska hitta under den lilla svarta när man kommer hem, men å andra sidan så mycket troligare att man överhuvudtaget får med sig dejten hem om man har dem på sig. Decisions, decisions...

Oskuldens tid

"At the same time she was simpler in manner than most of the ladies present, and many people (as he heard afterward from Janey) were disappointed that her appearance was not more “stylish” —for stylishness was what New York most valued", sägs det om Pfeiffers rollfigur. Vilka krav de hade på 1870-talet - och så lite som har förändrats...

Såg nyligen om en av mina all time favourite-filmer, nämligen the Age of Innocence med en galet ung Winona Ryder, en sedvanligt vacker Michelle Pfeiffer och en sjukt välklädd Daniel Day-Lewis. Även om man, till skillnad från mig, tycker att kostymfilmer är mossiga och Edith Wharton är en dammig relik bäst förpassad till evigheten kan man inte komma undan att filmen är dränkt i snygga miljöer. Inte ett blomblad ligger fel och perfektionen är fullkomligt förföriskt.

Scorsese har gjort sin hemläxa, Wharton var ju inte bara romanförfattare utan skrev också böcker om inredning, bland annat the Decoration of Houses, och ansågs lite av en expert på livsstilsfrågor, som jag förstår det. Om hon var hälften lika mån om detaljerna som Robert J Franco och Amy Marshall som stod för scenografin i nittiotalsfilmen förtäljer inte historien men kostymören Gabriella Pescucci vann i alla fall helt rättvist en Oscar för bästa kostym. Sublima kläder fyller i stor sett varje bildruta. Och även om jag är medveten om att det inte är en dokumentär är det intressant att se hur mycket damkläderna har förändrats sen 1870-talet och hur misstänkt lik Day-Lewis är de 2010-talsdandys som finns att avnjuta på Nordiska Museets för närvarande.

Förutom outstanding outfits är hela filmen en parad av tjusigt porslin, mättade gemak och delikata blomsterarrangemang. Det är svårt att se sig mätt. "The van der Luydens had done their best to emphasise the importance of the occasion. The du Lac Sèvres and the Trevenna George II plate were out; so was the van der Luyden “Lowestoft” (East India Company) and the Dagonet Crown Derby.", rapporterar Wharton och Scorsese och vem är jag att klaga?

En fråga ringer dock i huvudet när man kommer tillbaka till 2010; var är alla förtjusande gula rosor när man som bäst behöver dem? "Don't people send flowers i Europe?", frågar sig Ryders karaktär May i en scen. Tyvärr inte, måste nog svaret bli.

Odysseus

Design House Stockholm har en rejäl sektion alldeles vid entrén. Och den gula Manuel Canovas-tapeten som får mig på fall varje gång.

Jag fann mig själv i Danderyd häromdagen. Det hör inte till vanligheterna men den nya möbelbutiken Bång Sthlm skulle givetvis tittas närmare på och som undersökande journalist får man inte banga förorten heller som ni vet. Fick mig en pratstund med ägaren Claes Bång, som tidigare hade Gösta Westerberg Möbel, och han berättade att kunderna har strömmat till i rejäla mängder under de tre veckor de har haft öppet, och varför inte? Här finns mycket fint. Konceptet är Scandinavian plus och man hittar mycket riktigt tjusigheter från bland andra Artek, Muuto, Design House Stockholm, String och Odd Birds tillsammans med större fiskar som Flos och Foscarini. Det finns också en liten kollektion söta second hand-prylar speciellt utvalda för att säljas i butiken. "Etiketten till vintage-sakerna är så fin att det egentligen inte spelar någon roll om vi säljer några av produkterna. Det känns så bra att de finns bara", konstaterar Claes Bång med kärlek i rösten.

Klart värt ett besök om du förirrar dig utanför city.



Snygga miljöer och trevlig personal kan kanske ge norra Stockholm möbelbutiken de har saknat. Och jag vet inte hur ni ställer er men ananasen imponerade i alla fall på mig!

Snabba cash

Finfina Lovisa Burfitt-illustrationen All Tomorrow's Parties.
Bild från Wonderwalls hemsida.

Har länge varit ett fan av Wonderwall som säljer tjusiga illustrationer och fotografier till väldigt överkomliga priser till oss som gillar fina saker men inte har några trust funds att plundra. Nu senast annonserar de om fabulösa Burfitt-benen ovan och ett bedårande foto av Andreas Lind med en smula Landet i fjärran-känsla som väl appellerar till alla som diggade sin Mio min Mio som barn. Jag har varit intresserad av de tidigare Burfitt-inslagen på hemsidan men alldeles för långsam för att hinna med att handla innan de tog slut. Den Parisbaserade talangen har tveklöst horder av fans som alla hökade vid datorerna så fort nya motiv lades ut. Är du trots den här varningen för låååångsam för ditt eget bästa kan du i alla fall njuta av underbara illustrationer på hennes hemsida. Må bäste Burfitt-älskare vinna.

Projektets paradoxer

Mitt senaste spontaninköp: snyggt lack med höstambitioner.

I ett närmast desperat försök att injicera lite lagom fara i mitt trygga, småborgerliga liv har jag köpt ett nytt nagellack. Innan ni helt avfärdar förra meningen som banalt effektsökeri ber jag er, mina kära läsare, dra er till minnes att jag faktiskt är allergisk. Här leker vi således med elden. Nåväl, so far so Chanel. Paradoxal som givetvis inköptes delvis för sitt namns skull, och delvis för att jag gillade Particulière i våras, är en klädsamt chic grålila nyans som expediten lögnaktigt påstod skulle passa till alla mina outfits. Lacket är inte alls så där glittrigt lila som det verkar på bilden utan en mycket mer sofistikerad och mindre Halloween-aktig nyans som passar utmärkt till alla grå/svarta/beiga plagg i garderoben. Det är också tack vare Paradoxal som jag trillade in på utmärka nackellacksbloggen All Lackered Up som definitivt är värd ett besök om man gillar polish. Lacket må har inte förändrat mitt liv ännu men troligen händer det mycket, mycket snart.

Med stövlarna på

Priset för Best Supporting Boot går till Vivian Wards lackpjuck och Andy Sachs Chanels.

Jag avskydde filmen the Devil wears Prada när den kom; den töntiga plotten, debila dialogen och det löjeväckande slutet retade mig (och boken är faktisk ännu sämre, ovanligt nog). Modevärlden framstod som precis så larvig som dess minst kompetenta belackare anklagar den för att vara. Men stylingen var värd biobiljetten och den är fortfarande stark fyra år senare. Jag är och förblir ett stort fan av Patricia Field. I en av de mest minnesvärda rollerna syns i alla fall ett par tjusiga Chanel-stövlar och det är den looken jag är ute efter i höst - och inte bara jag verkar det som. Det här med stövlar har gnagt lite en längre tid men det var inte förrän en av mina vänner, något oväntat, över en bit sushi började lägga ut texten om hur fantastisk filmen Pretty Woman är som stövelbusinessen kom igång på allvar för mig. Jag har nog inte sett nittiotalsrullen på minst tio år men givetvis har ms Wards lackboots en speciell plats i mitt hjärta. Det som är så förtjusande med stövlar är att de på något sätt kombinerar det praktiska med det extravaganta. Man kommer undan med så mycket: "Ja, de har höööga klackar, men tänk så varma de är." Jag slog för övrigt till på de här, nu ligger de hos skomakaren på Borgmästargatan (varma rekommendationer, förresten - så duktig och trevlig!). Men i morgon kan jag hämta dem och då kan vad som helst hända. Tydligen.

Ett litet snedsprång

Inte mindre än två koftor har förärats paljetter fastsydda med mina egna händer (och med en aningens hjälp från en symaskin). Så händigt, så hänförande, så... häpnadsväckande.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig men faktum är att jag i veckan ägnat mig åt inte bara en utan två aktiviteter som är mig fullständigt främmande egentligen. Jag pratar givetvis om att pyssla och bära paljetter. Låt oss inte spekulera för mycket om bakgrunden till denna, en smula oroväckande, personlighetsförändring men jag tror att hyllade the Gentlewomans tips ("It's lovely to indulge in a little handicraft", hävdar de och vem är jag att tvivla?) och det här inlägget från This is Glamorous kan ha spelat in. Nu hänger i alla fall två lätt uppiffade Benetton-koftor i min garderob. Det må inte vara de omsydda Chanel-outfits som dr Frances Prenna Jones pratar om i tipssektionen i magasinet ovan men jag utgår ju ifrån att plastikkirurger tjänar lite bättre än designjournalister. Och vem vet var det här kan sluta? Nästa gång kanske jag stickar mig min egen väska, som den här. Eller inte.

Vad jag gjorde en höst

Så sött! Bullterrier och tax. Bilder från Muir & Osbornes blogg.

Jag har för närvande cardigans on my mind, jag ser stickat, stickat stickat till och med i mina drömmar. Det är en konsekvens av den framryckande hösten, förmodar jag. Söndagen kommer att vikas åt att shoppa koftor. På tal om en avig och en rät: Ni har väl inte missat de rara, stickade hundarna från brittiska Muir & Osborne? Märket har funnits, fast under annat namn, sedan 1970-talet och är väl mer känt för sina kläder, men jyckarna är ju inte av denna världen - så bedårande (och troligen väldigt lättskötta)!

Öppet hus

Björklund & Wingqvists jättetrevliga vd Cecilia Gimmersta Stove visade runt i lokalerna i Bromma. Hon vill att vi ska börja tapetsera tak och golv också och inte bara hålla oss till väggarna. Här syns hon framför dörrlösning från dooor.se, med tapeter från egna företaget förstås.

I dag hade jag och en kollega det stora nöjet att bli runtguidade i anrika Björklund & Wingqvists urtjusiga Brommafastighet, eller "tapetvaruhus" som de kallar adressen, av vd:n Cecilia Gimmersta Stove. Här finns verkligen allt man kan önska sig om man, som jag, går i omtapetseringstankar. Kan varmt rekommendera ett besök. Företaget firar, som ni säkert vet, 150-årsjubileum i år och har sedan länge populära butiken vid Kungsholmstorg där jag tror att alla inredningsintresserade stockholmare har varit minst ett par gånger. Älskar man fager 60-talsarkitetkur bör man dock absolut inte missa huset på Karlsbodavägen 14. Här finns förutom ett galet stort sortiment av tapeter och färg också ett gäng finfina originaldetaljer bevarade (inte minst inne på Gimmersta Stoves kontor där man bland annat kan njuta av matchande elementskydd och skrivbord - så otroligt nice!).

Allt kan hända

Ambientes Cute-kollage bjuder bland annat på Nica Zupanc fina grejer, Constance Guissets sköna lampa och skymtar inte Anders Jönssons gjutjärnskatt där också? Alla kollagen kommer från Ambiente.

Här kommer så den utlovade trendspaningen som vi journalister fick oss till livs av Nicolette Naumann i går. Hon var noga med att poängtera att det här inte är profetior på lång sikt, som de som smått legendariska Li Edelkoort brukar stå för, utan vad Ambiente och trendspanar-teamet Bora Herke Stilbüro tror kommer att vara stort under nästa år. Inga större överraskar väntar och som bättre män än jag redan konstaterat är de fyra trenderna så allmänt hållna att man kan stoppa in nästan vad man vill i dem, men med det sagt finns det som alltid något lockande i att trendsia.

Första trenden Naumann presenterade bar det ljuvliga namnet Cute och hur värjer man sig mot det? Här kommer vi att se ett 50-tal filtrerat genom vår egen tid med nostalgiska mönster och traditionella material. "Inbjudande" var rubriken och det är väl precis det allt handlar om, vi pratar romantik, broderier, djur, pasteller, band och spets ställt mot mer grafiska element. Naumann och annat folk som, till skillnad från mig, önskar sätta etiketter som "feminint" och "maskulint" på interiörer lär kladda den föregående över hela Cute-inredningen, vilket också gjordes under presentationen till min stora irritation. Referenser som dök upp var också Chanel, Gossip Girl och "tongue-in-cheek charm".


Andra trenden kallas Raw och är väl till viss del självbeskrivande. Här talas om "ett autentiskt utseende" utan att för den skull alltid vara autentiskt. Den tidiga industrialismen åkallas och vi kommer att se material som gjutjärn, aluminium, koppar, industriglas och gummi. Till detta läggs keramik, sten, hempa och grovstickat ull som komplement.

Sen kommer Refined med en mer avskalad estetik som gör bruk av de finaste materialen och den mest innovativa forskningen. Det är nedtonat utan att vara trist, minimalistiskt utan att vara monokromt och lyxigt utan att vara pråligt. En slags 90-talsrevivel med 2010-talstouche, kanske. "kvalitet" är honnörsordet framför andra. God smak, om nu någon minns det begreppet i dagens postpost(post?)moderna samhälle.


Sista trenden som presenterades kallas Mash, efter något så prosaiskt som mos antar jag. Den kallas "Multikulturell", fast inte av mig. Här är det känslan av etnicitet snarare än den faktiska som eftersträvas. "Blanda på bara, det har inget att göra med äkta etnicitet", menade Naumann. Här möter alla kulturer varandra - i alla fall imaginärt. Det är drömmen om the global village, snarare än byn själv. Vi ser massor av färger och mönster och medvetna krockar mellan material som bambu, glas, sköldpaddsskal, koraller och snäckor. Hon talade också om barnkalaset som en trend - drömmen om den glada uppväxten med balonger och polkadots som en trygg tillflykt när verkligheten vässar klorna. Det sistnämnda ledde för övrigt Naumann in på ett intressant resonemang om att inredningsbranschen klarade den ekonomiska krisen relativt bra tack vara/på grund av att inredningsprylarna får människor att kännas sig säkrare i en osäker värld. Det hade jag gärna velat höra mer om, men då var det dags att gå hem igen över glashala Skeppsholmsbron.

xoxo...

Finn fem fel.

Att det inte bara är skönhet som ligger i betraktarens ögon utan också referensramar är en sanning som poppar upp med jämna mellanrum, ibland mer brutalt än vanligt. Ni förstår ju vart det här är på väg. I morse när jag bevistade en pressfrukost på idylliska Skeppsholmen med anledning av att Nicolette Naumann, högdjur på Ambiente-mässan, var i stan och skulle berätta om kommande trender (mer om det imorgon) blev det närmast parodiskt tydligt. Vi stod och chit-chattade lite om senaste mässan så där som man gör när man aldrig har träffats tidigare (jag var dessutom en smula distraherad av hennes färgkoordinerade hår och ögonbryn och hade lite svårt att följa med i konversationen) och då säger hon plötsligt "Du ser ut som någon i den där tv-serien... Vad heter den nu...?" Jag log nöjt, säker i förvissningen om att jag med min business-lika svarta pennkjol och gula Hermès-scarf säkert skulle påminna om någon i tokhyllade Mad Men, kanske till och med en lite nättare och mindre rödhårig ms Harris, vem vet? Hon tittade på sin kollega, tillbaka på mig och log sen - "Gossip Girl!"

wtf?! Hur kunde jag gå från proffsig yrkeskvinna med panasch till bortskämd överklassbrat inom loppet av 20 sekunder? Jag var/är mållös. Alla de där gångerna jag fått visa leg på Systemet på sistone kommer plötsligt i ett helt annat ljus. Det är som Joan säger: "That's life... One minute you're on top of the world, the next some secretary is running you over with a lawnmower."

Romeo & Julia

Sån här fart och fläkt är det sannerligen inte i min porslinssamling.
Bild från Tord Boonjes hemsida.

Jag ser mig verkligen inte som en samlare, därtill är jag alldeles för ofokuserad och hetsig. Men ibland kan man ju anstränga sig lite extra. Jag har således lååångsamt påbörjat en samling av blått & vitt porslin. Ni har ju tidigare hört mig orera om hur mycket jag gillar att duka. Tanken är att den fenomenala färgduon ska binda samman en eklektisk mix av pjäser. Så klassiskt, så chic... så lättsamlat eftersom världen är fullkomligt nedströsslad med den typen av produkter. Mitt vitrinskåp är dock hittills inte särskilt fullt utan det skramlar mest småsaker i hörnen men jag lovar bot och bättring. Den pyttelilla, månadsgamla butiken Appartement, som ni bland annat har kunnat läsa om hos Sandra, fick sig ett besök i helgen och där stötte jag på nästa inköp till Samlingen: Tord Boonjes förtjusande espressokoppar för Authentics (jag minns när de bara pysslade med plastprylar, men den tiden är visst sedan länge förbi). Rara, mist sagt. Snart på en espressomaskin nära dig (eller i alla fall nära mig).

Kopparna finns i olika utföranden och i tre färger, men det är så klart den blåvita som intresserar mig.

Skattkammarön

Margit Brundins Rävhare, Annika Homéns Illern och Lena Webers Fjällrävsfäll av plastremsor var tre av de rara existenser man kunde möta på Arkitekturmuseet.

Sent omsider tog jag mig så iväg till Skeppsholmen för att ge mig i kast med Konstslöjdsalongen på Arkitekturmuseet, som numer som ni vet också har ansvar för att ge medborgarna sitt till livs av design. En ganska förtjusande spretig utställning där jag, som så ofta, blev lite extra intresserad av de bidrag som luktade fauna, som exemplen ovan. Jag ska inte säga att jag riktigt förstår vad som skiljer konsthantverk från "vanlig" konst men det finns en hel del spännande att titta på i salen. Att allt var ordentligt numrerat men sedan utslängt utan nummerordning förhöjde bara känslan av skattjakt, man navigerar efter den lilla bunt A4-papper man får låna i kassan. Vissa saker, som till exempel Margot Barolos porslin, ligger nära bruksdesignen medan annat som Ida Anderssons Vi umgås aldrig längre och Evelina Hartwigs dockhuvud är läskiga skräckfilmsingredienser i varandet. 144 föremål av 100 formgivare är på plats och salongen blir av nödvändighet väldigt varierade. På gott och ont, förmodligen. Men jag utgår från att det finns en favorit till var och en, och köp med er en katalog. När jag kom hem upptäckte jag att jag hade missat en hel del.

Various Valentines

Jag vet att många designbloggare brukar ha en avdelning som heter Lika som bär eller något sånt - här är mitt bidrag.

Jag kom precis hem med löjligt stiliga the Gentlewoman i näven och utser härmed denna framsida till en av de snyggaste genom tiderna (och då talar jag givetvis inte bara om the Gentlewomans covers som ju bara är två till antalet, utan mer generellt). Det må vara mycket sagt men Inez van Lamsweerdes självporträtt är ju inte av denna världen, så fint. Fotografierna ska tydligen vara en homage till Helmut Newtons porträtt av Paloma Picasso och inspirerade av hollänskt måleri men jag drog förstås genast paralleller till Moores & Lloyds verbala och teatrala hjälte. Så tjusig, han också. "The portraits with the beard are, for me, about my whole obsession with dualism: the beautiful and the grotesque, being repulsed and attracted, androgyny", förklarar van Lamsweerde. Resten av magasinet är inte så tokigt det heller.

En förtjusande man

Nordiska museet lockar med välklädda karlar. Smoking och frack från modekatalogen The Gentleman. Foto: Mats Landin

Det kommer att bli en hel del spanande på tjusigt klädda män här framöver, det är ett som är säkert. Nordiska museet öppnar sin utställning Dandy om en vecka, där de lovar att gå till botten med den något spretiga etiketten, och filmen om überesteten Yves Saint Laurent har precis haft premiär. Alla hyfsat modeintresserade, så även jag trots att herrkläder är något jag oftast bara beundrar på avstånd, har väl någon gång haft sprätten Beau Brummell uppsatt på sin mentala moodboard? I höst är det kanske dags att nåla dit honom igen och gå in för dandyismen, "en på raffinerad njutning inställd livsform med dandyn i centrum", på allvar. Enligt NE utvecklades den här stilen under 1800-talets första hälft och termen spreds genom en skrift från 1845 - Du dandysme et de George Brummell, av Jules Barbey d'Aurevilly. "Själv dandy hade denne studerat livsmönstret kring Beau Brummell, där excentriska, hypereleganta lebemän och konversationsartister satte en utmanande sysslolöshet i system, med hasardspel, vadhållning och bisarra fester."

Vilket klös! Visst var det väl det välrenommerade kvickhuvudet och eleganten Oscar Wilde som hävdade att citera någon annan är en användbar ersättning om man saknar egen slagfärdighet, så jag följer väl hans råd och citerar honom: "Det enda sättet att gottgöra att man ibland är lite för snyggt klädd är att alltid vara alldeles för bildad." Något att tänka på för lebemännen när de rättar till slipsen. En kopia av Sebastian Horsleys självbiografi ger förmodligen förtjusande kredd.

Arkitektens fritidshus

Så tjock att den inte fick plats i brevfacket utan var tvungen att hämtas på posten.
Alltid ett bra tecken när det gäller coffe table books.

Fick precis hem nya boken Arkitektens fritidshus av Kenneth Kauppi (förlaget Arena) och har börjat bläddra så smått. Verkar förtjusande, som ju soffbordsböcker så ofta är. Här ska man alltså få en chans att gå husesyn hos yrkesgruppen när de svarta polotröjorna tagits av. Det är en rejäl tegelsten på över 300 sidor med fotografier högt och lågt som genren bjuder. Och författaren förklarar valet att visa just sommarstugor med att han hört oräkneliga arkitekter säga följande: "Okej, jag bor så här - men du skulle följa med och titta på mitt fritidshus...". Jag har inte riktigt bestämt mig för om det är sympatiskt eller bara ett blindspår för att låtsas som om det här är något annat än en lösning på att våra svenska arkitekters hem redan har valsat runt i alla tänkbara publikationer, inklusive Kauppis egen Arkitektens hem som kom för ett par år sedan.

Nåväl, läsaren får i alla fall chansen att boa in sig hos 22 namnkunniga proffs och det är verkligen inte fy skam. Redan på s 28 hittar jag emaljkannan jag vill ha, på s 6o finns Pål och Helena Dunérs ohämmat tjusiga Ligurien-bostad och på s 173 en bedårande vedkamin från 1970-talet. Verkar lovande även om jag förhåller mig hälsosamt skeptisk till pressmeddelandets önskan om att få oss att tro att det är "ofta påtagligt ostajlat".


Bilder ur boken.

Jag är en annan

Knappast Mapplethorpe, men fina blommor är inte att förakta de heller.

Ibland kommer man osökt att tänka på sin ungdom med viss nostalgi. Jag läste precis ut Just Kids av Patti Smith och även om jag knappast är ett fan, har jag som allt hyfsat bildat folk ett ex av Horses skramlande någonstans i skivsamlingen. Juryn må fortfarande vara ute när det gäller huruvida biografin är något att ha eller inte nu när man läser den med vuxna cyniska ögon men jag vet att jag hade tagit den till mitt hjärta omedelbart om jag hade läst den för femton år sen. Det finns alldeles för många kärleksfulla passningar till Baudelaire, Rimbaud och killarna för att det skulle ha fått passera obemärkt i mitt flickrum.

Förutom potentiellt pretentiös poesi hade jag också en förkärlek för snittblommor när jag gick på gymnasiet och tänkte att när jag flyttar hemifrån ska jag alltid ha vackra buketter i min lägenhet (så här i efterhand slår det mig att mina "bohemiska" fantasier alltid utspelade sig i utsökt inredda våningar. Faktiskt ägnade jag nog mer tid att dekorera mina imaginära hem än deklamera mina imaginära poem.). Det finns så många sätt man har gjort sin inre tonåring besviken på genom åren men när det gäller blommorna lovar jag i alla fall bot och bättring i framtiden. Så när ni ser mig skynda hemåt med famnen full av blekrosa pioner är jag i själva verket på väg mot en tid i helvetet... Eller hur det nu var.

Varuhusmysteriet

Här är den - den svenska upplagan av Illums bolighus.

Var precis ute på lunch i city och kunde givetvis inte låta bli att spana in omtalade Illums bolighus som precis har öppnat. Nu behöver man inte längre åka över gränsen för att få sin dos av det anrika varuhuset, som något ironiskt har slagit ned bopålarna i Sverigehuset. Innehållet i Markelius byggnad bjuder väl inte på några överraskningar direkt men visst är många av grejerna fina. Jag hade kanske trott att hela härligheten skulle presenteras på ett lite skojigare och mindre traditionellt sätt men publiken som var där medan jag tog min sightseeing-tur verkade mycket nöjda. "Det här är precis vad Stockholm har saknat", sa till exempel en entusiastisk äldre dam medan hon fingrade på en taklampa från ett klassiskt danskt märke. En fråga bara: Vad gjorde alla danska turister där? Får de inte nog av Illums hemma?

Den stora gåtan

Söt, sötare, undulat. Foto av Philip Gatward.

Jag har ju en väldokumenterad kärlek till de små papegojorna som går under namnet undulater och kan inte förstå att jag fram tills i går helt hade missat fotografen Philip Gatwards förtjusande porträtt av snyggingarna. Det är tack vare senaste numret av Sköna Hem som jag nu rättat till denna kunskapslucka så jag lyfter på hatten för redaktionen! Numer står ett sånt här foto förstås på önskelistan.

He just smoked my eyelids & punched my cigarette

Ingen i verkligheten röker förstås lika snyggt som de gör på Irving Penns bilder.

När jag var liten lovade min far mig att han utan prut skulle betala mitt körkort om jag i min tur lovade att inte börja röka innan jag fyllde arton. Det visade sig bli en god affär för oss båda; jag tackade nej till ciggen och ståtar med fräscha lungor och han slapp betala för jag har ännu inte känt mig tillräckligt motiverad för att bry mig om att börja övningsköra. Nåväl, det må ha varit ett lyckat utbyte men det sådde också hos mig ett frö som med jämna mellanrum blommar ut i passionerad förkärlek för rökning, eller kanske snarare för imagen av rökaren - lite farlig, mycket chic. En bild som givetvis inte har mycket med verkligheten att göra. Detta aktualiserades åter i går när jag och några vänner strosade runt på Fotografiskas utställning Fashion! där storheter som Penn, Horst P Horst, Helmut Newton och Ellen von Unwerth fångat snyggingar som för evigt kan posera med sina giftpinnar i näven utan att störas av dålig andedräkt, inrökta frisyrer, svikande potens eller cancer.

En av de första texter jag någonsin fick publicerad, som ung och förment arg 23-åring, handlade just om rökningens positiva effekter - den coolhet som finns inom räckhåll så snart man får ett jakande svar på frågan "har du eld?". Artikeln, ambivalent döpt till Segercigaretter, renderade mig också mitt första och hittills enda beundrarbrev, sju sidor långt och förmodligen skrivet av en galning. Sen dess känns det som om känslorna inför rökning har svalnat betydligt, både hos mig själv och andra. Därför var det med förvåning och glädje jag noterade att så olika storheter som Putin och Håkan Hellström har uttalat sig i frågan under den gångna veckan. DN påstår att Hellström ska ha sagt: "Vi har väl större problem i Sverige än att jag tar en cigg", när A Non Smoking Generation kritiserade hans beteende och man kan inte annat än hålla med. Kanske har HH tillräckligt många fans för att ciggen ska bli en vogue igen hos andra än utarbetad vårdpersonal? Det kanske ligger i tiden till och med. För visst börjar det kännas som om man vill ha något lite mer retro än en iPhone att fingra på medan man sitter på caféet och väntar på drömprinsen? Kanske är det inte ännu inte försent att få "sofistikerat puffa postcoitalt" som jag redan 2000 utryckte en viss önskan om.

Vem är söt?

Jag verkar ha snöat in på söta kuddar. Kan vara allvarligt.
Little Bird på bilden verkar i alla fall en smula bekymrad.

Just nu, medan jag sitter i soffan med datorn i knäet, ligger kanske världens gulligaste paket i mitt fönster. Det livar verkligen upp en vanlig tisdag. Godbiten, som är en alldeles för tidig inflyttningspresent till mig själv, innehåller en av Musahars käcka ugglor. De designas av de två danska kvinnorna Anne Mette Nordfalk och Karen Vibeke Bagge och handsys och broderas av ekologiskt material av ett kvinnokollektiv i Nepal. Extra förtjusande tycker jag att det är att varje fågel stoppas med jakull för att få sin trivsamt runda form. Nu finns de fyra olika ugglorna till salu på sympatiska Manos som jag skrivit om tidigare, och jag kan bara rekommendera ett besök för de lär gå åt som smör i solsken. Här är det inte läge att simma lugnt.

Vänner för livet

Husdjur utan problem. Charlene Mullen tänker visst på allt.

Tänkte bara bjucka på en bild på söta kuddkatten Zsa Zsa och hennes bedårande sovande kattunge, kärleksfullt handgjorda av Charlene Mullen som jag nämnt tidigare. När jag stod och hängde i hennes monter på Masion & Objet berättade hon att hon tidigare jobbat med mode men inte orkade med stressen i branschen där det hela tiden ska vara nytt, nytt nytt och nu satsar på heminredning i stället. Jag hade inte hjärta att säga att det inom kort troligen kommer att gå lika snabbt överallt, det lät så trivsamt och sympatiskt med någon som vill arbeta mer långsiktigt. Och vem kan motstå produkter som kommer komplett med namn och historia som katterna i serien Ralph's Extended Family, där förutom Zsa Zsa såna rara karaktärer som Raoul, Harvey och Fifi ingår?

O Captain! My Captain!

Det tjusiga betongbordet som snart kommer att flytta hem till mig.
Men observera främst kniven, gaffeln och skeden. Sett dem tidigare?

Att ha hyfsad koll på samtiden, och de så kallade strömningarna där i, är ju något varje journalist med självaktning självklart strävar efter. Man vill ju knappast vara en av de ömkansvärda Ginny come latelys som är sist på bollen hela tiden. Därför var det med skräckblandad förtjusning jag gick omkring på Room nu på eftermiddagen. Här finns nämligen det bord som jag tänker införskaffa till min nya lägenhet och så långt var allt gott och väl om än inte värst avantgarde, men vet ni vad stajlisterna hade valt att duka med? "Mina" nysilverbestick. Jösses! Borde jag kliva av tåget tout de suite eller tvärtom vara nöjd över att ha gått på i tid? Det är ju förstås alltid smickrande att veta att man har den eftersträvansvärda kollen men man vill ju inte bli en klyscha som går att köpa var som helst. Dagens i-landsproblem ligger härmed på bordet i dubbel bemärkelse.

Lite samma dilemma kan jag tänka mig att männen bakom ultrahippa Melbourne-stället Captains of Industry lider av. De är så rätt i tiden att det verkligen är skrämmande. Här finns inte bara otroligt tjusiga inredningar utan också en skräddare, randsydda skor och en gammeldags barberare med förtroendeingivande nostalgiska namnet Herr Blick. De välklädda männen sammanfattar verkligen 2010 perfekt. Är inte det lite läskigt, eller blir man tvärtom sugen på att veta hur de kommer att utvecklas. Kommer de alltid att vara lika rätt?

To be contuined...




Flotta magasinet Vogue Living ägnar inte mindre än tre sidor åt Captains of Industry. Det ligger i tiden.

Övertalning

Som så ofta är det inte what you know utan who you know som räddar en till fest. Cocktail-blåsa med inspiration från Oscar de la Renta & Holly Golightly, med en touch av lakrismaräng. Delikat.

Jag är verkligen inte den typen av bedräglig liberal som hävdar att man bör prova allt minst en gång, men vissa saker gör utan tvekan livet lite rikare att inte missa. Jag pratar exempelvis om att få kläder uppsydda efter sina egna mått och precis som man vill ha dem. Lyxigt. Min mor har alltid varit intresserad av att sy och har kontinuerligt fyllt min garderob med godbitar. Jag minns bland annat de vita byxorna med mintgröna och rosa mönster som jag bar på min första skolavslutning (ja, det här var på 80-talet). På senare tid har vi dock skapat lite mer sofistikerade saker. I födelsedagspresent i år fick jag välja tyg och utseende på tre sidenblusar + tjusigheten ovan som syddes till en 40-årsfest jag var inbjuden till förra helgen.

Det är inte bara själva slutresultatet så är förtjusande, även om det alltid värmer ens snobbiga hjärta att kunna svara "åh, den är specialsydd" när någon undrar var man köpt outfiten, utan också proceduren. Det lite ålderdomliga i att få sina mått tagna, se toilen på provdockan och få ta på och ta av upprepade gånger så att två millimeter här eller där kan korrigeras. Sen får man ibland stå ut med att få ett nålstick i axeln eller kommentarer av typen "Jösses, du är ju helt osymmetrisk!", men det är förstås ett billigt pris att betala.

Jag tror och hoppas att fler kommer att satsa på att få plagg uppsydda, även om man inte har en mamma bakom symaskinen. I långa loppet är det inte bara mer chic med unika kläder utan också mer hållbart, både ur modesynpunkt och miljömässigt. Nu väntar jag bara att någon bjuder ut mig på Le Bar Rouge så att jag inte sitter här all dressed up with nowhere to go.

Du sköna nya värld

Rara Spuntino på Erstagatan sportar snygg grön vägg, som tyvärr inte riktigt visar sin fulla potential på det här fotot. Den ser inte riktigt så här grå ut i verkligheten.

The cat's out of the bag, som man brukar säga. Nu är det officiellt - jag ska flytta. Inte så långt förvisso (håller mig i samma byggnad) men entusiasmen är det i alla fall inget fel på. Har redan planerat i stort sett varje kvadratmeter. Det är så klart därför den gröna färgen faller in under kategorin Saker att ta tag i. Här ser ni i alla fall några bilder på caféet jag nämnde tidigare. Sympatiska ägare och gott fika också! Och jag älskar kaffeburken från passalacqua. Ska försöka smyga in lite mer gult i min nya lya känner jag.


Den grågröna färgen passar perfekt till svart också. Vilken fullträff.

Vilda gröna ögon

Aesop-butiken i rätt grön nyans, med interiör att dö för av Ilse Crawford.

Jag har diggat grönt ända sedan jag var fjortis och något otidsenligt identifierade mig med den spänstiga Scarlett i Borta med vinden men hittills har färgen spelat en ganska undanskymd roll i mitt hem, några enstaka Uppsala Ekeby-prylar och en och annan kudde är allt (och nu senast Hermes Baby förstås). 2010 är dock året då det kommer att förändras. Jag står nämligen i begrepp att måla hela väggar gröna, men inte vilken grön som helst... Färgen jag är ute efter är nämligen en delikat grågrön historia som jag vet att Flügger tidigare sålde under det knasigt missvisande namnet Vårgrön. Men ack! När jag var inne i deras butik häromdagen hade de ingen aning om vad jag tjafsade om så letandet efter denna heliga Graal går vidare. Besök utmärkta lilla caféet Spuntino på Erstagatan om ni vill se färgen jag är ute efter live och hjälp mig att hitta ersättaren till numera utdöda Vårgrön (liksom så passande att den har mött sitt öde i september).

På väg

Min alldeles egen älskling.
Vad var det för galning som sa att man inte kan köpa sig lycka?

Mina damer och herrar, jag har ett tillännagivande. Jag är förälskad. Trogna läsare vet redan hur bedårad jag på senare tid har varit av skrivmaskiner och i går när jag gick förbi andrahandsbutiken Second Half på Folkungagatan såg jag maskinen för mig - en pistagegrön Hermes Baby, komplett med reseetui i nougatfärgat konstläder, hela kalaset i mint condition som det brukar heta. Je t'aime! Kvällen genomleds i skräck för att någon annan också skulle inse vilken dyrgrip som låg och väntade i affären.

Nu på lunchen kastade jag mig således ut för att flasha cashen och bära hem den nya vännen till lägenheten. "Den här var riktigt fin. Hermes var ett välkänt märke, de var nog dåtidens Apple", kommenterade kvinnan som stod i butiken när hon tog emot mitt Visa-kort. "150 kronor? Jag hade nog tagit mer för den, men jag äger ju inte affären. Du ska väl hem och skriva nu?", fortsatte hon varpå jag nästan ramlade av pinn (hade lätt pröjsat 500), mumlade något osammanhängande och redan såg för mig hur stiligt den kommer att lysa upp mitt skrivbord (en smula opraktiskt också för var ska min macbook nu stå? Men problem är ju som bekant till för att lösas...).

Succén fortsatte när jag packade upp godbiten och lät den posera lite. I ett fack i etuiet fanns nämligen originalbruksanvisningen och lite allmän inf0 om Hermes reseskrivmaskiner ("den perfekte reskamraten"). Här är vad som stod om min modell:

Resemaskinen i portföljformat.
Liten men naggande god är Hermes Baby, som trots det minimala formatet (28x28x6,5 cm, vikt endast 3,6 kg) är en kvalitetsmaskin i minsta detalj. Elegant, gedigen och verkligt tystskrivande är egenskaper som gör Hermes Baby till önskemodellen bland reseskrivmaskiner. Lätt och behagligt anslag. Vacker skrift.

Tystskrivande, prisbillig, lätt, elegant, praktisk och slitstark

Kunde förstås inte låta bli att google lite på märket och hittade mycket riktigt min raring, se här (för 395 dollar)! Är du nyfiken läs mer här och här.


Här är den i all sin prakt! Någon som vet hur gammal den är? Jag skulle nog gissa att den är från 1950- eller 60-talet på grund av färgen.


Den käcka portföljen som maskinen reser i. Så chic!



Information från när det begav sig + reservdelar.