Livet deluxe

Svindersvik ligger alldeles vid Gäddvikens strand och är verkligen väl värt ett besök. Tala om gömd skatt.

Och nu när vi känner oss så där lite lagom nationalistiska, vad passar då bättre än ett besök på en av Europas bäst bevarade rokokogårdar? Jag talar här givetvis om fullständigt bedårande Svindersvik i Nacka, bara några minuters bilfärd från Södermalm men i sanningen en helt annan värld. Färgskolan anordnade en tvådagarskurs om 1700-talets färgsättning och var rara nog att fråga mig om jag ville titta in en av dagarna. Ja, tack! Vi bjöds inte bara på en intressant föreläsning om barock-, rokoko- och empireinredningar utan fick oss också ett studiebesök på sommarnöjet Svindersvik till livs.

Arkitekten Carl Hårleman, om vilken vår föreläsare konstaterade att man kan tro att han blev minst 150 år med tanke på allt han hann uträtta, ritade gården på 1740-talet till knasigt rika och mäktiga familjen Grill som använde den som sommarstuga när de behövde lite avkoppling från det stressiga livet i Gamla stan. Men sedan 1950-talet har gården varit i Historiska museets ägo och är öppen för allmänheten. Fast skynda inte dit med en gång för nu stänger de igen för vintern. Och det är ingen dum idé kan jag intyga efter ett par timmar i de kalla rummen. Arkitekten Ragnar Östberg, ni vet han med stadshuset, fick låna huvudbyggnaden under sin skilsmässa och ska, innan han flyttade in, ha sagt att vinterns kyla ingalunda skulle bekomma honom för att omgivningarna var så vackra. Romantiskt men en smula korkat. Han lär efter några månader ha krupit till korset och erkänt att han slutat se de vackra rummen på grund av att kylan upptog hela hans koncentrationsförmåga.

Huvudbyggnadens salong där man lämpligen minglar med champagne och ägnar sig åt spirituell konversation. De handmålade tapeterna är fullständigt underbara och detsamma kan sägas om den chartreusegröna sidenklädseln på möbelgruppen. Galet vacker i verkligheten. Den vann tydligen också något pris i Paris när det begav sig. Foto: Peter Segemark, Nordiska museet.

Gården består av en liten huvudbyggnad, en köksflygel byggd på behörigt avstånd från resten av bebyggelsen för att minska risken för att kocken skulle sätta fyr på hela härligheten - det är för övrigt därifrån uttrycket "gå ut i köket" kommer - en paviljong och en trädgård full av olika sorters fruktträd. Folk med mer koll än jag på äppelträd oh-ade och ah-ade åt de gammeldags delikata sorterna. Både exteriören och interiören är av museet restaurerade för att återskapa hur de såg ut när godset först stod färdigt.

Under rokokon var folk som bekant djupt fascinerade av Kina och hämtade massor med inspiration därifrån till sina inredningar. Hårleman var personligen extra förtjust i drakar så han inkorporerade dem när han hade möjlighet. Här syns en drake som avslut på en stupränna. 

Under 1700-talet skulle man som värd eller värdinna gärna bjussa sina gäster på mer än trevligt sällskap och hyfsat vin. Allra helst skulle en överraskning stå på schemat. Historien vill göra gällande att Fru de Geer, som under sju år på 1700-talet ägde gården, gärna ville ha ett besök av Gustav III och därför byggde huset på bilden ovan. Det ser så blygsamt ut på utsidan, som om man förvarade kärror eller redskap där, men stiger man in döljer sig en helt annan sanning.

Hela härligheten är nämligen bara en elaborerad kuliss som döljer en balsal och en antal gästrum. Så tjusigt. Definitivt dagens höjdpunkt. Det sägs dock att den bortskämda kungen aldrig ens tog sig ut till Svindersvik. Det är ju hans förlust. Foto: Peter Segemark, Nordiska museet.

Din nästas hus

Inget ont om Josef Frank, Mia Cullin och What's What men själ inte det gudomliga marmorgolvet hela showen? Utställningen Hemma på ambassaden visar Sverige från sin bästa sida.

London Design Festival har kommit till sin ände och undertecknad hade den stora turen att få vara på plats under några dagar. Allt ska med nödvändighet vara en festival numer som bekant, säker på att Bakhtin skulle vara förtjust, men vissa evenemang är ändå ganska lätta att låta bli att dissa. Under veckan, då allehanda etablissemang vill spänna sina formgivarmuskler i den brittiska huvudstaden, finns det givetvis ingen brist på saker att se eller uppleva som ju är ordet för dagen.

Om vi börjar med det jag gjorde sist: Svenska ambassaden lockade med utställningen Hemma. Någon designkännare, som enligt egen utsago ogillar name dropping och därför skall få förbli anonym - man vill ju skydda sina källor - sa att han inte tänkte springa benen av sig för att få se grejerna som ställdes ut: "Om man är  svensk och hyfsat intresserad av formgivning har man redan sett allt". Det är förvisso helt sant. Men fuck the furniture, darling för att tala klarspråk. Jag gick för att se lokalerna, kände mig faktiskt lite entitled, being swedish och allt. Det här är ju vår lilla plätt Svea rike abroad, for crying out load. Och vilka lokaler sen. Det var som om man dött och kommit till Ladurée-himlen: en explosion av dyrt trä, marmor, pistagegrönt, ljusblått, kristall, guld och väggmålningar galore. Inte helt självklart vad man förväntar sig från landet lagom. Så elegant, så civiliserat, så... ljuvligt, kort och gott. Gjorde mig smått stolt över att vara svensk om vi nu ska go down that particular road tonight.

Trappan upp till övervåning är en attraktion i sig. Mäktiga Hollywood-vibbar och gamla pengar inslaget i ett enda stort pistagegrönt paket. Älskar trappräcket.

Vi skymtar förstås Lisa Hillands stiliga puff, Anna Kraitz fåtölj och Thomas Bernstrands hyllade hylla. Men dem har ni ju sett tidigare, så njut av rummet hörrni.

Kristall, takmålningar och valvet - valvet! Som ett dockhus för barn med utsökt smak.

Det är i ärlighetens namn inte bara lokalerna som gör det. Blandningen av nyare möbler och äldre arkitektur blir en lyckad kombo. Jag har sett bilder på ambassadens rum som de brukar vara inredda med tidsenliga möbler och det har inte riktigt samma spänst.

Spegeln, spegeln, spegeln. Så fin.

Naim Josefis och Souzan Youssoufs skor gör sig sällsynt bra under ovan hyllande spegel.

Jag får aldrig nog av gripar, fontäner och virvlande stiliserade blad.

Hur kan man inte gilla kristallkronor och pistagefärgade tak med kristyrliknande dekor? Nämnde jag förresten Ladurée?

Den glömda trädgården

Bordkjolen från höst/vinter 2000 fanns, till min stora förtjusning, förstås på plats på Chalayan-utställningen på Musée les Arts Décoratifs.

Trogna läsare känner till hur jag brukar roa mig med att klaga på svårigheterna att ställa ut mode på museum; det blir trist, platt, reducerat, bla bla bla. Det finns ingen ände på mina invändningar. Efter att i helgen ha besökt Hussein Chalayan-utställningen på Musée les Arts Décoratifs får jag dock försöka sluta låta som en repig LP-skiva. Det är helt enkelt dags att skaffa sig ett helt nytt och mer entusiastiskt vokabulär. Låt mig börja lite försiktigt med ett "Bravo!". Utställningen håller på fram till den 13 november och är du i Paris under den tiden finns egentligen ingen anledning till att strunta i att besöka Rue Rivoli 107.

Få modefans har väl undgått att Chalayan är ett av de mest intressanta namnen i branschen, och har så varit sedan mitten av 1990-talet när han som bekant grävde ned sina plagg i trädgården för att undersöka vad som hände, och hur åskådarna ställde sig till det som hände. Han har inte blivit mindre analyserande med åren om man säger så. Det var liksom förutbestämt att hans paltor skulle hamna i någon museimonter förr eller senare. Och nu har han fått i det närmaste carte blanche av Les Arts Décoratifs och jag kan bara gratulera institutionen till deras mod och besökarna till en i sanningen suberb utställning.

Kanske gör Chalayans inställning till sin disciplin hans kläder mer lämpade att ställa ut än de flesta andras och möjligen också enklare. Curatorn får en hel del gratis. Ett sammanhang till exempel - det finns alltid en uttalad, ofta politisk, aspekt på kollektionerna och de är inte på samma sätt som så många andras persedlar beroende av att någon intressant människa bär upp dem och ger dem en nödvändig dos av sin egen personlighet. Jag tvekar att använda etiketten konceptuell eftersom det då verkar som om hans outfits är löjligt fula/omöjliga att bära/helt väsenskilda från pret-a-porter, och de är de inte. Tvärtom står de utmärkt väl på egen hand även om man inte har en aning om att designern vill diskutera exempelvis Japans utrikespolitik, folkvandring eller katolska kyrkan. Här finns något även för dem som bara gillar ett snyggt kjoltyg.

Utställningen är uppbyggd som en blandning av faktiska kläder på dockor (i olika mer eller mindre traditionella poser), videofilmer som denna och filmade visningar som den här. Man behöver ett par timmar på sig för att kunna avnjuta utställningen i lugn och ro, märkte jag till min stora förtjusning. Jag fastnade framför mängder av filmer och satt länge och kollade på varje och det brukar jag nästan aldrig orka med. Alltså, modeintresserade svenskar - tveka inte, vallfärda till Louvren!

Trängsel

Hur fint tycker ni att det här är egentligen?

 Klänning till pressevent i New York. Sidenduchesse med Swarovskikristall-broscher. 
Modell: Vicky Andrén Foto: Bo Brinkenfalk 

Det finns saker man inte bör göra om man vill behålla det lilla förstånd man blivit begåvad med: a) gå runt i skor för länge innan man klackar om dem, b) lämna nagellacket tills det börjar flagna, c) låta fodret på skinnjackan falla sönder i stället för att lämna det till skräddaren, d) vänta på att han ska bjuda ut en på en dejt. Ni vet vad jag menar - all of the above är genuint dåliga idéer som bara kommer att störa ens sömn i onödan. Men vad man verkligen ska passa sig för, kära vänner, är att försöka ta sig ut till Djurgården med kommunala transportmedel en söndag. Tyvärr verkar i alla fall vissa ha svårt att lära av tidigare misstag. Därför fann jag mig, än en gång, inpackad i en av de (före detta?) hyllade spårvagnarna på väg mot Lars Wallin-utställningen på Waldemarsudde eftersom det, enligt Dagens Nyheter, var sista chansen att se den. Och vem vill, oss emellan, missa sista chansen? Det låter ju ödesmättat så att det förslår.

Det är ingen tokig utställning, det kan konstateras så här i efterhand när röken har lagt sig. Här finns mycket att se och anslaget är både tjusigt och ambitiöst. Problemet är bara att den inte har en chans mot ouppfostrade stockholmare, gigantiska barnvagnar, förvirrade turister och banala kulturtanter. Vet ni vad, det är helt enkelt inte värt att åka ut till Djurgården för att se begagnade kläder om det innebär uppoffringar av det här slaget. Och då är jag ändå ett av modets mer frenetiska fans. Det är inte för inte som en av mina bästa vänner en gång knuffade ut en speciellt aggressiv man ur buss 47. "Kom, så gör vi upp utanför - på busshållplatsen", var gubbens, inte helt oväntat, ickekonstruktiva lösning på trängselproblematiken. Saker har inte automatiskt lugnat sig bara för att bussarna ersatts av spårvagnar, oavsett hur hippt det känns när saker går som på räls.

Nåväl, Lars Wallin kan uppenbarligen det här med att klä upp donnorna. Och det är förtjusande att gå runt i en värld där man egentligen inte hör hemma. Ingen utan kraftiga divalater kan ha bruk för outfits som dessa - vi pratar scenkläder, brudklänningar och festblåsor till balunser av guds nåde. Kläderna är exklusiva, materialen utsökta, juvelerna bedårande. Vore jag född på 1800-talet skulle jag ha dånat och min sällskapsdam skulle ha rusat så fort hon förmådde i den stela korsetten för att hämta luktsaltet. Mitt stalltips, eftersom DN som vanligt inte har alla hästarna hemma och ni har ända till 18 september på er att besöka udden, är att fokusera på de nyare festplaggen som är avgjort mest intressanta. Scenkostymerna är inte alls lika ljuvligt genomarbetade och passar ironiskt nog sämst att ställas ut på museum.

Men problemet är det gamla vanligt: Kläder, hur dyra de än är, har en tråkig tendens att bli lite platta när de ställs ut till allmänt beskådande i den vita boxen. Och vi vet alla varför, det är ju för att mode aldrig bara är klänningar, skor och hattar utan i bästa fall en förlängning av någons personlighet, en kreativ handling, en kamp på liv och död.

Lite som att ta sig ut till Djurgården en söndageftermiddag, med andra ord.

Kocksgatan

Bokstäver, stiliga typsnitt och vackert tryck. Hur kan det inte vara kärlek?

Det är här det händer, gott folk. Kocksgatan har alltid varit en av mina favoritgator i stan (min och Peder Altons, sägs det). Stumpen känns liksom förtroendeingivande stadsmässig, även om utbudet har varit lite skralt i perioder. Men nu rör det på sig. Ni har säkert inte missat att Dusty Deco med sina tjusiga, om än horribelt saltade, 2ndhandprylar har flyttat in. Men har ni spanat in deras granne - Talent Gallery än? Här kan man snacka om guldkorn. Sara Rosenquist, som är grafisk formgivare, kom tillbaka efter jobb utomlands och drog igång ett galleri för just grafisk design för fem månader sen. Hon kunde inte fatta att det inte redan fanns och det kan jag, oss emellan, inte heller. Idén är ju genial. Lokalen fungerar både som galleri och butik och kortet ovan snaskade jag åt mig till ett bröllop jag ska på i helgen. Men jag är också lite sugen på affischen nedan. Det lär bli återbesök snart.


Cute! Finns strax i galleriets webbshop
om du inte har vägarna förbi Kocksgatan inom en överskådlig framtid.

Strax efter solnedgången

Nya världar, nya sevärdheter. Per B Sundberg bjuder på lite av varje.

Jag älskar min lägenhet, inte tu tal om den saken. Men för att riktigt kunna uppskatta hemmet efter förtjänst behöver man sträcka på benen ibland. I alla fall metaforiskt. Utflykter önskar vi väl alla lite till mans och de behöver inte alltid vara runt halva jorden och exotiska så det förslår. Det var i alla fall så jag och en kompis, med nyinköpt bil, resonerade i helgen då vi styrde kosan mot Gustavsberg. Efter att ha flanerat (trevligt) och fikat (inte fullt lika trevligt) råkade vi lyckligt nog ramla in på Gustavsbergs konsthall. Vilket lyft!

Fram till mitten av september visar de Per B Sundbergs fascinerande Alice i underlandet-lika skulpturer. Plötsligt kändes utflykten nog ganska exotisk ändå trots att vi knappt lämnat tullarna bakom oss. Vi fotade, petade i smyg på konsten och drog självupptaget belevade paralleller till besöket på Saatchi Gallery i juni då vi häpnade över samtidskonsten och rös inför Folkert de Jongs läskiga/gräsliga skulpturer. Gustavsbergs konsthall visar också duktiga Diana Orving. Hon har speciellt för dem skapat ett platsspecifikt verk som kändes underligt spöklikt men samtidigt var väldigt vackert och kompletterar Sundbergs överlastade galenskaper utmärkt. Ibland behöver man inte resa långt för att hamna på ett helt nytt ställe.


Sött, konstigt och i många fall ekivokt. Per B Sundberg blandar och ger. Ibland blir det rart och ibland läskigt. Intressant är det ofta.


Diana Orvings textilverk omfamnar besökaren på ett sätt som både är omhändertagande, isolerande och hotande. Lite som en tygifierad spökhistoria. Om jag vaknade upp där mitt i natten skulle paniken inte vara långt borta...

Skattkammarön

Margit Brundins Rävhare, Annika Homéns Illern och Lena Webers Fjällrävsfäll av plastremsor var tre av de rara existenser man kunde möta på Arkitekturmuseet.

Sent omsider tog jag mig så iväg till Skeppsholmen för att ge mig i kast med Konstslöjdsalongen på Arkitekturmuseet, som numer som ni vet också har ansvar för att ge medborgarna sitt till livs av design. En ganska förtjusande spretig utställning där jag, som så ofta, blev lite extra intresserad av de bidrag som luktade fauna, som exemplen ovan. Jag ska inte säga att jag riktigt förstår vad som skiljer konsthantverk från "vanlig" konst men det finns en hel del spännande att titta på i salen. Att allt var ordentligt numrerat men sedan utslängt utan nummerordning förhöjde bara känslan av skattjakt, man navigerar efter den lilla bunt A4-papper man får låna i kassan. Vissa saker, som till exempel Margot Barolos porslin, ligger nära bruksdesignen medan annat som Ida Anderssons Vi umgås aldrig längre och Evelina Hartwigs dockhuvud är läskiga skräckfilmsingredienser i varandet. 144 föremål av 100 formgivare är på plats och salongen blir av nödvändighet väldigt varierade. På gott och ont, förmodligen. Men jag utgår från att det finns en favorit till var och en, och köp med er en katalog. När jag kom hem upptäckte jag att jag hade missat en hel del.

Modemakt - 300 år av kläder

Hon ser visst lite stel ut trots att museet tog hjälp av dansare för att få dockorna att se naturliga ut. Prickig byxklänning designad av Mary Quant runt 1967.
Fotograferad av Mats Lundin.

Det vankas ny modeutställning på Nordiska Museet, men inte en permanent sådan för gud bevars man vill ju inte lova mer än man kan hålla. Museichefen vågar dock slå fast att den ska stå i minst tio år, kanske till och med tjugo. Svindlande perspektiv, må jag säga. "Modemakt" heter härligheten och de vill visa kläder i ett samhälleligt perspektiv, som om kläder någonsin kan visas på något annat sätt än i just samhället. Jag ska dock inte sura, det är en småtrevligt utställning trots en viss mossighet. Som ett Skansen för skjortor. De har gjort tre nedslag i historien och besökaren möter kläder från 1780-, 1860- och 1960-talen. Det är lite tant Grön, tant Brun och tant Gredelin över de två första glasmontrarna och man slås av hur små människor var även som vuxna förr i tiden. Kläderna som nu pryder de fula men tydligen mycket dyra dockorna har nämligen en gång suttit på riktiga individer. Det är spännande. Man skulle minsann ha velat veta mer om dem. Kläderna från 1960-talet känns så klart mer bekanta och besökarna kommer utan tvekan att känna igen sig. Jag tyckte till exempel att jag kände igen min farmors outfits under den lite förklenande rubriken "tanten".

Min ständiga invändning när det gäller utställningar om både mode och design är att föremålen blir så döda på museum. Mode är ju inte bara kläder och en stol är (oftast) tänkt att användas som sittplats. En viktig, kanske den viktigaste, aspekten av de två disciplinerna saknas därför alltid av nödvändighet när prylarna trängs i en monter på behörigt avstånd från folks klåfingriga händer. Jag är faktiskt mer sugen på utställningskatalogen som hör till. Men tummen upp för ett bra initiativ och för viljan att visa att mode är mer än det som struttar på catwalken.


Klänningen kommer från en brukspatrondotter som levde under 1800-talet.

Så här gick man klädd till vardags i Västra Vingåker i Södermanland på 1800-talet.

Flygare i Sverige

Så här såg det ut när Märta Måås-Fjätterström ställde ut på Liljevalchs 1934.
Bild från Liljevalchs.

Har ni som jag varit sega i starten när det gäller att ta er till Liljevalchs och spana in utställningen "Märta flyger igen" med mattor från Märta Måås-Fjetterströms väveri? Se då till att kom iväg, för den är värd att se. Förutom verk av Måås-Fjätterström själv finns också nyare inslag från Jonas Bohlin, CKR och Front, vilket egentligen inte alls skulle behövas för att att biljetten skulle vara värd sina 70 spänn men det är bara att tacka och ta emot. Utställningen följer en kronologisk ordning och visar mattor från 1909 fram till i dag och det ska visst, enligt konsthallen, finnas 150 mattor i salarna och det finns ingen anledning att misstro det; det är mattor överallt!

De första salarna visar Måås-Fjetterströms egna produktion med guldkorn som Hjortskogen från 1929, Hästhagen från 1923 och Staffan Stalledräng från 1909, sedan följer de andra konstnärliga ledarna i MMF AB och på slutet visas moderna tolkningar av bland andra Claesson Koivisto Rune som formgivit mattor som mest av allt liknar abstrakta konstverk av Rothko. Ett rum ägnas också nya versioner av mattan Bruna Heden från 1931 där 2000-talets formgivare satt tänderna i traditionen och i flera fall presenterar något urtjusigt. Fronts akvarellinspirerade matta och Jonas Bohlins mörka dito är underbara.

Enda invändningen mot utställningen skulle väl vara den gamla vanliga när det gäller design: Det är svårt att ställa ut bruksföremål. Det är en smula konstigt att se mattor som var tänka att ingå i ett hem eller en offentlig inredning på väggen som vore de tavlor. Det optimala vore väl om allmänheten fick tillräde till alla de lägenheter som stoltserar med en MMF-matta, men nu får jag väl sansa mig.


Bild från Liljevalchs.

Dörrar till främmande rum

Kläder från märket Takuya Angel.

Det finns vissa museer som ligger under ens radar, ett sånt är för mig Östasiatiska museet. Men nu lockar de med ”Kimono Fusion – japanskt mode från ultratraditionellt till hypermodernt” och hur ska man kunna motstå det? Utställningen är uppdelad i tre delar; det första man möter är ett gäng konstfullt upphängda obi-bälten. Det är en stämningsfull om än ytlig start på besöket men lovar gott. Det finns något meditativt i sättet ställningarna snurrar runt, runt, runt… En symbol för bruket och återbruket inom mode, kanske?

Den andra delen är den avgjort mest intressanta. Här lyckas intendenterna verkligen med det utlovade mästerstycket att säga något om det nya utan att glömma det gamla. Här finns både underbara handbroderade bröllopskimonos och nya kläder som använder antika kimonos som utgångspunkt. Vi introduceras för storheter som märket Takuya Angel som gör något, i alla fall för västerländska ögon, helt unikt, modeskaparen Shojono Tomo och Shin Tanaka som designar pappersfigurer som bär kläder med motiv inspirerade av gamla kimonos. Allt är galet nyskapande samtidigt som det förutsätter en stor kunskap om, och respekt för, historien. Fascinerande. Mode när det är som mest intressant – om än helt obärbart.

I den sista delen av utställningen visas två unga japanska modeskapare för en ny publik. Kunihiro Morinagas kläder påminner om svensk nedtonad minimalism med knorr, säg Back till exempel, men presenteras tyvärr på ett ganska trist sätt. Suzuki Takayukis plagg visas däremot i en poetisk och spöklik utställning som får dem att se övergivna ut, nästan täckta av spindelväv. En västerländs besökare kan lätt dra paralleller till Törnrosa. Man börjar genast undra vilken sleeping beauty som ska komma och väcka dem till liv. Kläderna blir här mer än de kläder vi kan gå och gulla med på det stora varuhuset vilken dag som helst.

Bilder hämtade från museets hemsida.
Här syns en traditionell kimono, fotad av Karl Zetterström

Mina drömmars stad

Utställningen "Om hus" visar på gamla stilar och manar till försiktighet när man renoverar. Inte vill man sudda bort byggnadens egenart så där utan vidare?

Intresset för inredning, design och gör det själv-projekt växer ständigt, ROT-avdraget stöts och blöts hejvilt och snart finns det väl minst en lekmannasnickare i varje stuga. Kanske är det inte konstigt att Stockholms stadsmuseum väljer att visa utställningen "Om hus" just nu? Det är ju egentligen inte konstigt att så många intresserar sig för arkitektur och byggnadsvård, det konstiga är väl snarare att inte fler intresserar sig eftersom det är en så stor del av livet, särskilt i Stockholm är det nästan omöjligt att ha en konversation utan att ordet "lägenhet" smyger sig in förr eller senare. Arkitekturhistoria är en ständig källa till kunskap inte bara om vår egen samtid utan också om svunna tider. Museet visar för närvarande en rar liten utställning om nytt och gammalt i Stockholms stadsbebyggelse. Man får lära sig mer om vilka inredningsideal som var rådande under olika epoker, hur man avgör när ett hus är byggt och man kan gå runt och jämföra de uppställda köken med kök man har stött på hemma hos sig själv eller äldre släktingar. Är man hyfsat intresserad av arkitektur lär man sig kanske inget nytt men man får sig en trevlig halvtimme i sällskap med jugendtapeter, strömbrytare i bakelit och gamla planritningar.