 |
| Vad gafflar jag om? Ja, säg det. |
Det finns idéer som skulle ha kunnat bli något fantastiskt men som slarvades bort genom nonchalant utförande och brist på fingertoppskänsla. Sedan finns det idéer som inte bara borde ha kasserats minuten efter att de kläcktes utan också borde leda till att deras upphovsmän omedelbart får sparken och dessutom för evigt beläggs med yrkesförbud. Som ni måhända redan har gissat handlar den här texten om den senare typen av idé. När stolen nyligen fyllde 60 år donerade Fritz Hansen 25 stolar till Jamie Olivers Better Food Foundation. Stolarna auktionerades ut i oktober och pengarna går till välgörande ändamål.
När, var och kanske framför allt hur verkade någonsin tanken att låta olika formgivare customiza Myranstolar som en fräsch idé? Kan man ens använda orden ”Myranstol” och ”fräsch” i samma mening längre? Och ja, innan ni kommer dragande med det – jag vet att det är för att samla pengar till välgörande ändamål. Men det är en förklaring, inte en ursäkt. Jamie Oliver må vara en förtjusande tjomme men det här med design är nog inte hans kopp te. Och den här gången är det inte bara råvarorna som är nakna, utan även kejsaren.
Paul Smith, Christoper Bailey, Sarah Burton, Quentin Blake
och Tracey Emin är några av dem som känt sig kallade att piffa till en stol. Troligen
har Oliver någon hållhake på dem som skulle få Murdoch att bli grön av avund.
Och varför någon skulle vilja pröjsa för en våldtagen designklassiker hellre än
bara sätta in pengarna på ett anonymt bankkonto övergår mitt förstånd. Sysslar
inte rikingar med välgörenhet för att känna sig mer tillfreds med sig själva. Hur
går den ekvationen ihop om den inkluderar trebenta stolar, pastellfärgade höns,
plastbestick och bollfrans?
Varför lägga tid på att göra något så trött, ointressant,
klyschigt och fult? Varför köpa det? Är de så mätta kanske de ska tacka för
maten och lämna bordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar