En herrgårdssägen

Man kan aldrig få för mycket marmor.

I morse vaknade jag i arla morgonstund och det första jag sa till mig själv var ett bestämt: Raring, du borde umgås lite mer med marmor. Eller nej, givetvis gjorde jag inte det. Men det kanske jag borde. Det är ju så vansinnigt stiligt. Man skulle kunna gå så långt som till att säga att det är ett av mina absoluta favoritmaterial med sina konnotationer av överflöd, konstnärlighet, återhållsamhet, klassisk skönhet... Kort och gott minner det både om någon slags elegans från svunna tider och är ett material för Sverige i tiden. Evigheten, det är vad det symboliserar - evigheten!

Nog med snömos. Var på pressfrukost i nya gallerian Mood Stockholm i går och där huserar bland annat Royal Copenhagens butik/restaurang. Ganska förtjusande och inredd med frikostiga mängder av ovan nämnda material. De ansvariga arkitekterna från Wester + Elsner berättade att de hämtat inspiration från porslinet som säljs, högborgerliga våningar och nedtonade smörrebrödsrestauranger. Fint så. Ännu finare var att de hittat hantverkare som med precision lagt de rejäla marmorrutorna. De var överförtjusta. Jag med.

De röda stolarna var en av de första sakerna i inredningen som spikades.

Så här fina är kakfaten. De är också ägarnas favoriter.

Sista brevet till Sverige

Håller som bäst på att planera för ett par utflykter och kan inte hjälpa att (ännu en gång) falla handlöst för Alstermo Bruks bedårande väskor. Så ofattbart vackra; färgerna är pigga och detaljerna nästan överjordiskt ljuvliga. Ahhhh... Det är så här det är tänkt att resa. Har man bara en Atlasväska i handen är jag säker på att den tristaste jobbtur förvandlas till något alldeles, alldeles underbart.

Företaget har funnits sedan 1804 och ligger fortfarande kvar i Småland. Rar kuriosa berättar att Alstermo hade en storhetstid i USA i slutet av 1800-talet eftersom många av de svenska emigranterna reste med sina få tillhörigheter nogsamt nedpackade i en av företagets väskor. Och amerikanerna blev i eld och lågor. Vore de inte så smärtsamt dyra och flygpersonalen så vårdslös skulle jag samla på mig en i varje färg. Minst.

Upptäckaren

Oväntat bra.

Jag tror inte på att ge folk en andra chans. Hell's bells, jag tror inte ens på att ge dem en första alla gånger. Men jag inköpte och hämtade i alla fall ut Madame Roitfelds bastanta Irreverent i lördags, i ett försök att lagom till våren genomgå en oväntad metamorfos till chic parisiska. Och ouiiiii, jag är övertygad om hennes storhet. Jag är imponerad av hennes säkra blick. Jag är elegant och fransk... eller inte.

Männen och flickorna

Mycket vill ha mer... På Herr Judits häromdagen.

Först ett tillrättaläggande: Jag älskar slipsar. Om nu någon var av någon annan uppfattning. Faktiskt så till den milda grad att jag i morse snörde på mig en av de två jag äger. Vi snackar en stilfull sjuttiotalshistoria varsamt stulen ur min fars digra samling (vilket jag givetvis kategoriskt kommer att förneka om någon har den dåliga smaken att läcka). Lite art nouveau-inspirerad, som så mycket på den tiden och med en rejäl lapp som braskar att den minsann är tillverkad i framtidsmaterialet Terylene. Så det så. Ganska gräslig förstås, men samtidigt sublim. Kan inte riktigt tänka mig min far använda den, men sedan har han ju aldrig varit mycket för slipsar, sin kollektion till trots.

Precis som med allt annat finns dock djävulen i detaljerna. Knyt en windsor på vad som helst, by all means. Om du vill se ut som en tönt. När det gäller slipsar får man balansera försiktigt, det finns ampla möjligheter att gå vilse i spenaten. Särskilt för män (o)rättvist nog. Å andra sidan blir belöningen magnifik för dem som håller sig på banan. Så chict, så välklätt och, som allas vår Carrie Bradshaw en gång så riktigt konstaterade, kan det ibland vara ännu sexigare att sätta på en man slipsen än att ta av den. Ett tankesätt som givetvis appellerar till undertecknad som tenderar att föredra folk med kläderna på. Så mycket mer civiliserat, non? (Dessutom finns oändligt många flera möjligheter påklädd, nu när vi ändå är inne på variation. Har man tagit av sig outfiten finns ju egentligen bara tre rimliga scenarion: man kan duscha, ligga, eller klä på sig igen. Och varför begränsa sig själv i onödan?)

Jag avgudar som sagt slips på män, görs det med finess är det bedårande Hamish Bowleskt. Men med jämna mellanrum ropar de glansiga att kvinnfolket också ska inspireras av herrmodet. Pojkvänsjeans, herrskjortor, bastanta klockor, brogues och just slipsar föses ut ur herrgarderoben och tanken är att de ska få damerna att se ännu nättare och mer feminina ut. Och emanciperade, för tusan. Men jag behöver inga platta skor för att höja lönen. Ett av de bästa modetips jag läst är däremot att klä sig som Marilyn Monroe på underkroppen och som Diane Keaton i Annie Hall på överkroppen. La-di-da.

Fågeln som vrider upp världen

Min fäbless för undulater må vara en smula underlig men väldokumenterad vid det här laget, så ni kan föreställa er med vilken förtjusning jag slog upp brittiska Vogues aprilnummer. Här har vi ett magasin som jag förstår mig på. Ryan McGinleys fotografier är kort och gott to die for. Och ja, det är Sienna Miller men ärligt talat - vem bryr sig? Jösses, om jag någon gång blir plåtad så vill jag också bli det i ett hav av små papegojor.

Labyrinten

One down, 11 to go...

Folk som samlar på saker kan ju vara galna, världsfrånvända eller alldeles alldeles underbara. Det är inte utan att jag själv när en dröm om att en dag kunna presentera någon form av hårt redigerad kollektion. En miniutställning, producerad av yours truly. Kanske presenterad under glaskupa. Problemet är bara själva samlandet. Det känns ju så enerverande tröstlöst. Och hur i hela världen vet man när man är klar? Möjligen har jobbet som journalist förvandlat undertecknad till något av en deadlinejunkie. Det känns liksom numer helt nödvändigt med en ordentlig slutpunkt för...i stort sett allt.

Men finns bara viljan kan man lösa i stort sett vilket problem som helst, fråga bara Frederick, så efter noggrant övervägande och ett slumpmässigt möte stod det klart för mig hur jag skulle gå vidare. Den närmast geniala (om jag får säga det själv) utvägen för någon med tiominuterskoncentrationsförmåga verkade vara att satsa på en samling med ett tydligt mål: mindre maraton, mer kortdistanstävling.

Sagt och gjort. Utmaningen att snäva ned mängden möjliga föremål att ackumulera resulterade i den måhända något förvånande insikten att månadskopparna från ärevördiga Royal Albert China är grejen, självfallet inköpta second hand. Någon utmaning ska det vara. Lagom onödigt, lagom användbart och bäst av allt - det behövs endast tolv exemplar för att samlingen ska vara komplett.

En fransk historia med en röd tråd

Tja, jag vet inte jag...

Trogna läsare känner igen mitt tugg om målgrupper. (Mais non - inte nu igen, eller hur?!) Hur jag inte är målgruppen, inte förstår vem som ska vara målgruppen eller, som i det här specifika fallet à la parisienne, hur jag hett skulle önska att jag vore målgruppen.

När jag var yngre och mer docklik hade jag en olycklig benägenhet att inte vilja erkänna om det var något jag inte fattade. Jag har dock, sent om sider, vuxit upp. Så, mes amies  - vad är egentligen grejen med franska Vogue? Jag vill så gärna, gärna tycka om den. Jag har varit ett fan av Emmanuelle Alt sedan jag i slutet av 1990-talet ramlade över ett inredningsreportage från hennes dåvarande lägenhet i Elle Decoration. Hon är för tusan precis så där bedårande fransk som vi väl alla önskar att vi var. (Och hon lugnade mig varligt när jag nojade över min kappa som mest.)

Men.Jag.Fattar.Inte.Grejen.

Tidningen och jag klickar liksom inte. Jag tycker att bilderna är vulgära och trista. Fattar inte humorn. Vogue tycker att jag är vansinnigt trååååkig och småborgerlig. Pardon, petit bourgeois. Snackar vi lost in translation? Eller, hemska tanke, är jag bara ocool på vilket språk som helst?

Hur ska jag gå till väga? Var ska jag börja? Vem ska jag fråga? I ett närmast desperat försök att bättre på min franska kredd inhandlade jag i alla fall Carine Roitfelds bok Irreverent i dag. Kan inte hon hjälpa mig, kan ingen. Jag får väl återkomma när jag plöjt den och memorerat alla tricks. För det är vad jag hoppas att man får för nästan 500 pix.

A bientôt. Som man ju säger.

Den perfekte vännen

Kan man få för många ugglor? Troligen inte.

Ni har väl inte missat de här überrara glasugglorna signerade Ludvig Löfgren för Kosta Boda? De görs i en begränsad upplaga om 100 stycken och finns i tre karamellfärger så söta att det nästan är diabetesframkallande. Ha insulinet redo, med andra ord. Om jag skulle shoppa loss på konstglas skulle dessa rivjärn definitivt stå högt upp på listan.

Styggelsen

Jag tror knappt mina ögon.
(Foto: Roland Madarasz)

Kopior, mina vänner, kopior. Jag har egentligen bara en sak att säga i frågan: Varför? Men undertecknad vore förstås inte undertecknad om hon inte tog tillfället i akt att brodera lite. Plagieringsproblematiken inom mode- och designvärlden är en big issue som dyker upp med jämna mellanrum. Ibland mer iögonfallande än annars. Helt kort går det ju ut på att någon själ någon annans idé och fullständigt oförtjänt håvar in stålar och/eller kredd för någon annans jobb. Osnyggt, eller hur? Stockholm Furniture Fair har instiftat ett etiskt råd och på Ambiente i Frankfurt delas varje år priset Plagiarius ut till värsta kopian, som förhoppningsvis får stå där med skammen. Frågan är väl hur mycket sånt hjälper. Folk som inte bryr sig, tenderar ju att inte...bry sig.

Men vad har fått mig att häpna den här gången då? Jo, min bästa kompis hade, i vanlig ordning, ärende till Sickla köpkvarter i helgen och sprang på ovanstående. Här snackar vi inte bara inspired by, tack så väldigt mycket. Nej, det är inte söta Maribowl från Iittala utan Nickolina från Chilli. Ni måste skämta. Må så vara att Picasso hävdade att goda konstnärer inte kopierar utan stjäl, men jag tror inte att kedjan med fog kan kalla sig konstnärer. Å andra sidan verkar de ju fräcka nog. Det nästan konstigaste med den här produkten är att originalet med anor från 1960-talet endast kostar ett par hundra. Om du har så dåligt med pengar att du då måste köpa kopian till halva priset så strunta i att shoppa inredningsprylar överhuvudtaget och handla mat till din (säkerligen) svältande familj i stället.

Legend

Oh la la... Eller?

Mon dieu! Hur kan jag ha missat det här så totalt? Under vilken sten har jag legat och tryckt? Ladurée i Stockholm - jag är så kluven. Trivsamt förstås, men också... inte. Är inget heligt längre? Finns det inte en tjusning i att allt inte är tillgängligt överallt? Vad i hela världen hände med delayed gratification och allt det där. Gå och sukta. Eller är det gammalmodigt tänkt. Är jag törhända bara missnöjd över att förlora möjligheten att kunna himla med ögonen åt folk som inte provat deras gudomliga tarte tatin?

Pepp eller depp; oavsett ståndpunkt öppnar de tydligen snart på Grev Turegatan, så gå dit för all del om du inte vill vara en sån man himlar åt.

Svält

Jonas chambre separée med snitsig dekoration av systrarna Job.
(Jason Strong har plåtat)

Så här på den internationella kvinnodagen tänkte jag uppmärksamma nya restaurangen Jonas på Kungsholmen en smula. Vi kan ju inte helt tappa bort männen en dag som denna. Hur skulle det se ut? Tanken på att det då bara skulle finnas 364 internationella mansdagar under 2012 blir för förfärande för att jag ska stå ut. Nåväl, jag har inte ännu besökt stället i fråga eftersom holmen i fråga är lite utav ett svart hål för mig. Jag har bara kollat på bilderna. Och oss emellan - finns det folk som gillar Kungsholmen? I sådana fall, vilka är de? Och varför? Jag är där så sällan att jag troligen inte ens skulle märka om stadsdelen likt Falklandsöarna skulle vara uppe för avkolonialisering, eller vad nu den mest politiskt korrekta termen för dagen lyder. Jag skulle ens icke notera om vi helt sonika gav bort den till, låt oss säga, Göteborg.

Tillbaka till restaurangen då; lokalen är döpt efter ägaren, kocken Jonas Lundgren. Jag har aldrig hört talas om honom tidigare, men sen föredrar jag ju snygga inredningar framför käk så det kanske inte säger så mycket. Form for You står bakom utseendet, dem har symptomatiskt nog hört talas. Det intressanta med Jonas, som i restaurangen - inte snubben, är att den är väldigt tydligt uppdelad i två delar. Den lite snofsigare restaurangen är just lite snofsig medan mat- och vinbaren som ska vara lättsammare och, nu spekulerar jag vilt, avslappnad och festlig inte alls faller undertecknad på läppen.

Ett verkligt guldkorn verkar dock toaletterna vara. Och det är inte att förakta, utan är tvärtom ett kvalitetsmärke. Ni minns väl hur mycket Mia Wallace säger sig digga att komma tillbaka från damrummet till ett serverat bord. På restaurang, i bra filmer och i livet hänger allt samman. Om jag någonsin faktiskt hälsar på hos Jonas ska jag se till att ha målat naglarna i Rouge Noir.

Mia: Don't you just love it when you come back fråm the bathroom and find your food wainting for you?
Vincent: We're lucky we got anything at all. I don't think Buddy Holly's much of a waiter.

Gillar den stoppade panelen. Lite sängkammare i matsalen. Bra tänkt.

Den här fina barvagnen har designats speciellt för restaurangen. Är lite såld på den.

Den omtalade toaletten. Guld, är det grejen? Svaret kan vara "ja".

Titta så fin belysningen är. Så enkelt, så svårt.

En lycklig dag i mitt liv

Dagens visdomsord kommer lite oväntat från en man som man kanske inte främst tänker sig som en klädernas förespråkare...

"En skjorta säger mer än tusen ord."

- Johan Croneman

Du sköna nya värld

Jaha, är det så här vi ska ha det nu?

Som frilansare är jag en firm believer av att vara ordentligt klädd innan man sätter sig framför macbooken på morgonen - eller kanske snarare på förmiddagen, oss emellan. Det handlar så klart om respekt; trär Bryan Ferry på sig slipsen när han ska plita ned låtar för att kunna ta sitt jobb på allvar så varför tveka om huruvida det är vägen framåt? Det är också en fråga om egennytta. Hur ska man kunna tänka ordentligt om man sitter i morgonrock och med omålade naglar. Tankarna skulle förvisso obönhörligen vandra i högst oönskade banor. Jösses! Dessutom - tänk om någon ringer och vill ta en lunch helt oväntat. Eller gud förbjude - knackar på. Det sistnämnda är väl i och för sig i Stockholm en lika obefogad oro som att man skulle springa på Wes Anderson på Coop just den dagen man har otvättat hår. Men det skadar aldrig att förbereda sig för eventualiteter (ni förstår ju nu var crazen för torrschampo hade sin upprinnelse). Tänk bara på dem som bunkrar konserver utifall kriget skulle komma, eller de lyckliga unga som på sextiotalet fick lära sig hur man överlever en atombomb (man gömmer sig självfallet under bänken). Inte vill vi väl vara sämre, mina vänner?

Så klart inte. Det är därför jag nu inhandlat ett par inneskor. De är svarta, platta, italienska och mycket Audrey Hepburn-lika. Och för er som minns det här inlägget och följaktligen betraktar den här informationen med tvekan, vill jag bara säga att man ju alltid kan byta pjuck om han skulle ringa (så nu vet du varför jag måste lägga ifrån mig telefonen nästa gång). Som alla riktigt förtjusande romanser kom den här som en blixt från klar himmel. Jag menar lågklackat - vad är grejen?

Det är precis det jag ska försöka förtälja i den här, mitt mycket entusiastiska och informativa måndagsinlägg. I ärlighetens namn skall sägas att objekten i fråga, av märket Alberto Fermani eftersom jag hör att ni undrar, inte alls köptes för att jag skulle trippa omkring med dem på trägolvet och störa grannarna. Nej, de inköptes på inrådan av min bästis som bara vill mitt bästa. Och tydligen inte har något emot att jag utan klackhöjd förlorar min mentala verkshöjd. (Det senare oroar mig givetvis en smula eftersom jag ju sitter och jobbar i dem. Vi kanske måste genomföra en snabb enkät - är detta inlägg mindre koherent än de i vanliga fall brukar vara?) I ett sällsynt försök att vara väl förberedd tänkte jag (skeptiskt) gå in nyinköpen inomhus innan jag tog ut dem på stan. Och där fann jag visst skatten i slutet av regnbågen.

Empirin visar att något tydligen händer med de ointressanta, ballerinainspirerade skorna när man tar in dem i lägenheten. Utomhus skulle jag genast avfärda dem med ett Stenmarkst "hej, men nej" men inne verkar all logik falla. Är det så enkelt att tiocentimetersklackar skulle kännas lite för mycket att sitta och jobba i, och alltså per definition därför vara mindre chict? Eller är det fråga om äkta kärlek, som visst kan vara blind? Balansen mellan praktikalitet, påkläddhet, och potentiellt katastrofala följder, kanske ett totalt hjärnsläpp när man som minst anar det, är måhända en oväntat attraktiv kombination. Vad vore väl en romans utan lite... eh, fara? Jag kan bara inte förstå att jag inte regelbundet använt inneskor tidigare. Ack - vad har jag gjort med mitt liv fram tills nu?

En rosa pedagogik

"Wow" är ordet.

Ni har väl inte missat att nya numret av bedårande The Gentlewoman är ute nu? Känns som ett välbehövligt tillskott rosa i mitt liv. Det var egentligen bara det jag ville säga. Ni tror väl inte jag är en sån där tjej som bara pladdrar på om jag inte har något riktigt viktigt på hjärtat? Trevlig helg, förresten.