En fransk historia med en röd tråd

Tja, jag vet inte jag...

Trogna läsare känner igen mitt tugg om målgrupper. (Mais non - inte nu igen, eller hur?!) Hur jag inte är målgruppen, inte förstår vem som ska vara målgruppen eller, som i det här specifika fallet à la parisienne, hur jag hett skulle önska att jag vore målgruppen.

När jag var yngre och mer docklik hade jag en olycklig benägenhet att inte vilja erkänna om det var något jag inte fattade. Jag har dock, sent om sider, vuxit upp. Så, mes amies  - vad är egentligen grejen med franska Vogue? Jag vill så gärna, gärna tycka om den. Jag har varit ett fan av Emmanuelle Alt sedan jag i slutet av 1990-talet ramlade över ett inredningsreportage från hennes dåvarande lägenhet i Elle Decoration. Hon är för tusan precis så där bedårande fransk som vi väl alla önskar att vi var. (Och hon lugnade mig varligt när jag nojade över min kappa som mest.)

Men.Jag.Fattar.Inte.Grejen.

Tidningen och jag klickar liksom inte. Jag tycker att bilderna är vulgära och trista. Fattar inte humorn. Vogue tycker att jag är vansinnigt trååååkig och småborgerlig. Pardon, petit bourgeois. Snackar vi lost in translation? Eller, hemska tanke, är jag bara ocool på vilket språk som helst?

Hur ska jag gå till väga? Var ska jag börja? Vem ska jag fråga? I ett närmast desperat försök att bättre på min franska kredd inhandlade jag i alla fall Carine Roitfelds bok Irreverent i dag. Kan inte hon hjälpa mig, kan ingen. Jag får väl återkomma när jag plöjt den och memorerat alla tricks. För det är vad jag hoppas att man får för nästan 500 pix.

A bientôt. Som man ju säger.