Med högklackade skor i Sibiriens snö

Inbitna Louis Vuitton-älskare bangar inte för lite snö. Här en annons från 2002.

Snö har en förmåga att få mig att gnälla och tjafsa; fingrarna förfryser, skorna blir blöta, bussarna ställs in och allt strul känns dessutom helt onödigt eftersom den oftast inte ligger kvar i mer än en kvart. Men som alla primadonnor gör sig snön så klart bra på bild och om man håller sig inomhus glittrar den på ganska fint utanför fönstret. God jul!


Så här rart snöar det i Tiffany & Cos julannons i år.
Min enda fråga är: Varför har han inte vantar på sig?

Eftertänksamhet i snön, här i en annons från förra året.

Fem gånger mer kärlek

Ska hon få en EdT i strumpan i år? Satsa då för Guds skull på kvalitet.
Jag har personligen aldrig blivit ledsen
över att få en flaska Chanel no 5, but that's just me.

Jul betyder inte bara Janssons frestelse, ris á la Malta och glögg utan också att ge och få parfymer. Sällan prånglar butikerna så mycket dofter som till Jesu födelse och varför inte? Kunde de tre vise männen överösa ett nyfött spädbarn med rökelse och myrra vill väl dagens presentgivare inte vara sämre. Trickset är att göra lite research innan man slår in flaskan och räcker över den. Kanske diggar inte mottagaren Garolina Gynnings Go Girl bara för att den ligger på Kicks parfymtopp.

Those are the pearls that were his eyes

Ingen är mer chic än Audrey Hepburn i Breakfast at Tiffany's.
Här får man lära sig att både dricka take away-kaffe och bära pärlor med bravur.

Jag har varit fascinerad av pärlor ända sen en välmenande men kanske överambitiös svensklärare tvingade min klass att läsa Steinbecks novell "Pärlan" i åttan. Historien, som pendlar mellan glädje och katastrof, förlänade de små vita klumparna mystik och skönhet även i en fjortis ögon. Vid det här laget vet ju alla att de skapas när musslorna får en oinbjuden gäst och måste skydda sig genom att linda in partikeln i pärlemor men det förtar inte tjusningen, tvärt om är det ganska fint att något så vackert skapas av skräp.

Nu kanske ni hävdar att vi har sett tillräckligt med pärlor i höst i och med den tröttsamma fokuseringen på Coco Chanel, men ni har fel. Det vi har sett är folk som klätt ut sig i pärlor men inte kunnat bära upp dem för att de i grunden tycker att de vita kulorna är lite läskiga, lite för mormorsaktiga. Det är fel inställning. Ska man bära pärlor måste man ta sikte på deras storslagna historia och plocka de referenser som betyder något för en själv. Glöm hur drottningmodern bär dem och fokusera på något annat. Själv gillar jag imagen de har i låten "Just Like a Woman".

En annan anledning till att det sett lite taffligt ut vid ett flertal tillfällen är att folk envisas med att köpa för billiga kopior. Inte ens Audrey skulle vara chic i något som såg ut att komma från en femårings utklädningslåda. (Jo, det kanske hon skulle förresten.)

Keep Your Mouth Shut and Wear Beige

Hur skulle Lanvin någonsin kunna vara tråkigt?
Bild från style.com.

Så här när blingbling-säsongen framför andra närmar sig och allt ska glittra och pråla känner jag att jag vill slå ett slag för beige, en färg som helt oförtjänt har fått kläda skott för att folk utan karisma valt att ta den till sina hjärtan. Faktiskt så till den milda grad att man nu utan att skämmas det minska kan utbrista "Usch, så beige!" om något man finner outsägligt trist och oinspirerande.

Så har det givetvis inte alltid varit. Namnet kommer tydligen från början från det franska ordet för ofärgad ull men har använts om den ljusbruna färgen sen slutet av 1800-talet. När den negativa glidning började är svårt att säga men det är väl ingen vild gissning att den gjorde så när våra förfäder började uppskatta tyg i klatschiga färger. Är det något historien lärt oss är det ju att människor i sin brist på naturliga färgklickar alltid litat till sin egen uppfinningsrikedom för att på artificiell väg väga upp sina tillkortakommanden. Kanske ansågs de som höll fast vid det ofärgade som hopplösa tråkmånsar?

Men vi är ju ingalunda några blåmesar eller domherrar som attraheras av starka, bjärta färger. Faktum är att beige är en aquired taste precis som rött vin, gröna oliver och svart kaffe. Beige är elegans, förfining och tradition. Civilisation. Och det är dags att reclaima färgen. Den är inte något för alla, det är sant. Individer utan egen personlighet behöver givetvis paljetter, klarrött och glitter men vi andra kan lugnt sträcka oss efter den beiga kappan, kashmir-tröjan eller ullklänningen. Go on, paint the town beige.


Klassiskt, klassiskt, klassiskt.Pjuck från Louboutin och trench från Burberry.

3:AM London, New York, Paris

Glöm inte att spana in decembernumret av nättidskriften Lonny. Jag vet att tekniken strular i nio fall av tio men de har fina bilder och schyssta skribenter så man får kämpa på lite.

Äntligen!

Här tronar de nya godingarna i mitt vardagsrumsfönster.
Snart ska de invigas med pompa och ståt!

Är förtjust över att kunna rapportera att jag efter idoga försök lyckades kamma hem ett av Design Delights åtråvärda adventspriser! Paketet som jag hade lyckan att hämta ut på posten i dag innehöll de spänstiga Nobelbesticken från Gense. Yea! Vilken lycka att vinna. Ännu skojigare blev det när jag insåg att Gense ju faktiskt kommer från min födelsestad Eskilstuna. Företaget grundade visst 1856 av Gustav Ericsson (och nej - jag känner inte honom eller hans barnbarn eller barnbarnsbarn. Så litet är inte E-tuna).

Överlevare mot alla odds

Såg just att Möbelaffären Room ska återuppstå på Pub i mars nästa år. Bra! Har alltid gillat att gå och titta på deras utställningar och fingra på möblerna. Förmodligen var jag inte ensam om att i det närmaste betrakta stället som ett museum, det var väl därför de konkade. Men nu får vi alla en nu chans att både titta och handla. Inte illa! En fjäder i hatten för Pub också, ett varuhus som annars är så tråkigt att klockorna stannar.

Operation Garbo

Det finns små stilleben uppställda överallt i butiken.
Hur kan man inte bli sugen på att shoppa när man ser sånt här?

Besökte just den charmiga inredningsbutiken Garbo på Östermalm. De har inte haft öppet så länge men kunderna har redan hittat hit. De håller till i en gammal kristallkronefabrik och ägarna till butiken har behållit delar av den industriella stämningen, vilket fungerar finfint mot söta accessoarer, textilier och möbler. Här kan man hitta det mesta och det känns lite som man har hamnat i second hand-paradiset trots att prylarna inte alls alltid är begagnade. Väl värt ett besök! Nu lockar de dessutom med rara gammeldags julprydnader som borde kunna smälta till och med Scrooges hårda hjärta.




Ägarna är väldigt måna om detaljerna, vilket syns var man än tittar.
Hur gärna skulle man inte vilja ha en diskho med ranunklar hemma i lägenheten?

Nu är det djur igen

Spana in de här otroligt söta juldekorationerna från designern Jonathan Adler. Perfekt för alla som är trötta på tomtar, glänsande kulor och glitter. Vem kunde ha anat att en val skulle kännas så rätt när vi firar Jesu födelse?

Vems lilla mössa flyger?

Ali MacGraw ser ju söt ut i sin pälsmössa
men vem vet hur hennes hår såg ut när hon tog av den?

Mössa... Se där, där har vi ett tricksigt plagg om något. Ända sedan man var en liten snorunge har mössan inneburit förtryck, då från förnumstiga föräldrar som tjatade och nu senare från klimatet. Det är som alla vet inte lätt att vara snygg i mössa. Det är inte lätt att vara snygg i mössa i verkligheten, ska jag kanske förtydliga. Självklart är det ingen konst på film eller glansigt papper, men vad rör det väl oss. Dessutom kliar den och gör att håret ser platt och smutsigt ut när man äntligen får ta av den. Som om man inte har nog med problem på vintern.

Under antiken kunde mössan ironiskt nog signalera att bäraren var en fri man och inte en slav, men säg den glädje som varar? Så småningom började de fattigare, kvinnor och barn att bruka den och då var det adjöss med statusen som i stället den finare kusinen hatten ståtade med. Och nu får den med några få undantag, som vi kanske gör bäst i att glömma, nöja sig med att åka fram någon gång i november-december när kylan börjar bita i öronen. Många satsar numer på en så diskret mössa som möjligt, kanske svart och utan dekorationer. Jag drömmer fortfarande om en mössa med mitt namn på, en sån där som folk som heter Maria och Linda hade på sig när man var sju.

Vissa drömmar ska man nog inte förverkliga.

You can find inspiration in everything

Förmodligen kommer vi alla snart att vara så trötta på käcka designern Paul Smith, som ju är hedersgäst vid nästa års Furniture Fair, att vi ser hans multikolorerade ränder när vi blundar men ännu så länge känner jag mig vid gott mod och är faktiskt riktigt sugen på hans bok "You can find inspiration in everything". Statementet känns på något vis hoppfullt en grådaskig fredagseftermiddag när man bara vill sluta jobba och ta helg. Dessutom verkar han så sympatisk när man läser hans blogg. Lite som en excentrisk, brittisk morbror med god smak.

Stormens öga

Här kan man snacka lösögonfransar. Twiggy sopar mattan med de flesta.

Långa ögonfransar att bedårande fladdra med kan man väl önska sig lite till mans, särskilt nu då festerna står som spön i backen. Eftersom vi alla inte har blivit begåvade med de fjärilsvingar Scarlett O'Hara använde för att snärja männen kan vi tacka vår lyckliga stjärna för lösögonfransar. Man får bara tänka på att behandla dem bättre än tjejerna som satt bredvid mig på krogen i går. Den ena hade inte vågat ta av sina på en vecka av rädsla för att inte få tillbaka dem och den andra hade tagit bort dem tillsammans med hälften av sina egna fransar. Oflyt. Tricket när man sätter fast dem är att ha mycket tid på sig, använda riktigt med både mascara och eyeliner och lagom med lim. För lite och fransarna trillar av, för mycket och man får klumpar på ögonen som en annan utomjording. (Och för guds skull, ta av dem innan du går och lägger dig. Att vakna med något som påminner om en groggy spindel på ögat är inte det minsta förföriskt.)


Det finns en lösögonfrans för alla. Numer kan man välja bland en uppsjö av produkter från enstaka fransar för fegisar till Shu Uemuras spexigheter med fjädrar, juveler och galna färger och de klassiska halvmåneformade förstås.

En plats i solen

Det känns nästan lite lyxigt att stoppa ned händerna i ett Tocca-skum. Nästan.

Nu när julen praktiskt taget flåsar en i nacken kan det vara på sin plats med en storstädning. Det är i alla fall vad som sägs. Det låter inte så där vansinnigt spännande förstås men är väldigt tillfredsställande när det är över. Och om man tänker på det mindre som att städa och lite mer som att "ta hand om sin egen privata värld" som Ilse Crawford beskriver det i Sensual Home blir det genast lite lättare. Ännu mer schvung får man givetvis i stegen om man använder schyssta produkter i stället för de gamla vanliga. Förvånande hur mycket roligare det är att handtvätta när tvättmedlet är från Tocca till exempel, dessutom avgjort snyggare på hyllan.

Ett förslag

Ni har väl inte missat Design Delights delikata tilltag att anordna en tävling varje dag i december där man kan vinna riktiga godbitar? I dag var det dessa tjusigheter från Iittala som stod på spel. Jag var (som vanligt) lite för sölig för att vinna men har ju en ny chans i morgon. Och det har ni också om ni är på hugget!

Boktipset: Vinterns goda ting

Bergströmarna bjuder på det mesta man kan behöva till advent, jul och vinter.
Här lyser snön verkligen vit på taken.

Nu i december när Kung Bore definitivt slagit klorna i Sverige, även om snön tack och lov dröjer, kan det vara på sin plats med en påminnelse om att den mörka årstiden inte är så tokig ändå. Boken Vinterns goda ting av Anna och Fanny Bergenström med urtjusiga fotografier av Nisse Peterson är en favvo för många och har till och med kommit i nyutgåva (förmodligen för att folk läst sina exemplar sönder och samman). Den kanske innehåller lite väl många pysslinga matrecept för någon så ointresserad av att laga mat som jag men det uppvägs av de underbara bilderna och det lite mer inredningsbetonade pysslet. I år ska jag definitivt försöka mig på att göra ett eget julpotpurri, rulla ljus av bivax och binda en egen krans. Maka på dig Martha!

Vänner emellan

Ingrid Reithaug och Tonje Holand
heter tjejerna bakom designduon Darling Clementine.

Så här års, när man har en kopp glögg i ena näven och en lussekatt i andra, är det helt enkelt omöjligt att smita ifrån julstämningen och snart är det dags att skicka julkort också. Det är en tradition som uppkom i Storbritannien i mitten av 1800-talet och som spred sig över Europa och USA. Jenny Nyströms julkort som började ges ut 1894 sägs ha bidragit mycket till kortens popularitet i Sverige. Ett finfint nutida alternativ för alla som inte vill/orkar pyssla själva är norska Darling Clementines käcka kort. Köp ett helt gäng och skicka ett till dig själv också.


Rara, lite nostalgiska kort som passar perfekt till formintresserade vänner.

Jag skulle vara din hund

Vem kan motstå mönstret Cakewalk? En godbit för både människor och hundar.
Finns att köpa på Grön gemenskap.

Snygga, funktionella produkter till djur är en sorgligt eftersatt nisch. Börjar bli lite trött på fånigheter som säljs för hundar, man vill ju ha söta men rejäla grejer och inget trams även om man råkar ha en liten jycke. Wonderdog NYC har inte bara raffiga koppel och halsband utan tillverkar dem också miljövänligt av tygrester från mode- och möbelindustrin och gamla pet-flaskor. Dessutom har de satsat på snygga mönster. Way to go!

Furberry, någon?


Till Pricken, kanske?

Ränderna går aldrig ur

Gästmodellen Alix the Cherry Blossom Girl visar Sonia-plagg med den äran.
Bild från Rykielles.com

Ni har säkert inte missat Sonia Rykiel-bloggen men jag vill ändå slå ett slag för den. Här får man sig sin välbehövliga dos av fransk fashion, snygga miljöer och bilder som för en närmare Paris, i alla fall i själ och hjärta. Det känns som om det är mycket Rykiel nu i och med samarbetet med H&M som i ärlighetens namn kanske inte blev riktigt så skoj som det borde ha blivit. Bättre då att gå till pudelns kärna.

Den som inte blir sugen på en resa
till den franska huvudstaden efter att ha sett den här bilden är ju galen!

To have and have not

Annons från Elle MacPhersons underklädesmärke Intimates. Vasst eller kasst?

Utan att sticka ut hakan för mycket törs jag nog säga att underkläder är en av de genrer där det kan bli smärtsamt tydligt att en persons "hot" är en annans "not". Trots det vill tydligen åtta av tio svenska kvinnor ha underkläder i julklapp, enligt en undersökning i tidskriften Må Bra. Antingen känner de sina presentgivare väldans väl eller så är de lite sadomasochistiskt lagda. Här finns rika chanser att klampa i klaveret. Är din flickvän/fru/bästis/älskarinna en Sloggi-tjej eller trivs hon bäst i Agent Provocateur? Jag misstänker att eventuella missberäkningar kan komma att dämpa julglädjen en smula. Jag kan dock ge blivande trosköpare en vink om att kvinnorna i undersökningen sa sig föredra bekväma byxor framför skimpiga string.

Underkläder är knappast ett modernt påfund, beroende på vem man frågar antar jag att man kan få veta att de stammar från fikonlöven Adam och Eva skylde sig med eller så kan man tro Wikipedia som hävdar att arkeologer grävt fram 7000 år gamla underbyxor. Mycket har hänt sen underkläderna tog sina första stapplande steg. BH:n som vi känner den ska exempelvis ha blivit vanligt först under sent 1800-tal när den undan för undan ersatte korsetten. Men inte hjälper det snubbar med dålig koll på flickvännens smak inte.

Flickan som lekte med elden

Peggy Olsons lugg är inte klockren, men har blivit bättre med tiden.
Bild från amctv.com.

Att det här med lugg är komplicerat vet alla som någonsin har provat att sätta saxen i håret. Inte nog med att man kan ångra att man klipper till, den har också precis som Spiderpig "so many looks". Och vissa av dem ska man sky som pesten. Jag har till exempel i två hela säsonger stört mig på Mad Men-karaktären Peggy Olson. Inte för att hon klär sig illa, är något av en besserwisser och har hemska släktingar utan för att hennes lugg är så otroligt ful. Det var med lättnad jag såg avsnittet då hennes gay best friend till slut klipper till. Det blev inte optimalt men avgjort bättre.

Skälet till att luggen är så viktig är givetvis att den hänger där i ansiktet och är omöjlig att bortse ifrån. Har man väl bestämt sig för att ha lugg är den precis som brittiska Vogues Anna-Marie Solowij skriver en följeslagare som kräver ständigt pyssel och tillfixning, det går helt enkelt inte att låta den sköta sig själv utan att det får förödande konsekvenser. Faktum är att det borde finnas en varningstriangel på luggar: Kräver omvårdnad. Peggy Olson må ha fött en oäkting men det är luggen som är hennes verkliga problem.

Vad gör jag här

"Do you mind if I use my notebook?" I asked "Go ahead." I pulled from my pocket a black, oilcloth-covered notebook, its pages held in place with an elastic band. "Nice notebook," he said. "I used to get them in Paris," I said. "But now they don't make them any more." (Ur The Songlines av Bruce Chatwin.)

Det börjar bli den tid på året då man inte bara bör fundera över vad man ska lägga i klapparna man tänker ge bort utan också vilken kalender man tänker släpa runt på under nästkommande år. För mig lutar det åt en repris av 2009, nämligen en Moleskine. Kanske är det företagets fräcka reklamtexter där man lovar att både Hemingway och Picasso begagnade sig av just dessa anteckningsböcker (med undertexten att man själv kommer att bli lika genial om man gör det samma) eller också är det bara den nedtonade looken som gör dem åtråvärda. Anteckningsböckerna ska visst ha varit författaren Bruce Chatwins favvoböcker och det var också han som kallade dem "moleskine" men föga hjälpte det när det lilla franska familjeföretaget som tillverkade dem gick i konkurs 1986. Ett drygt decennium senare bestämde sig ett förlag från Milano att världen åter var redo för Moleskine-böckerna och nu finns de i en mängd olika färger och utföranden. Är ni sugna på att läsa mer finns det också ett gäng bloggar som ägnar sig åt att hylla den lilla svarta snyggingen, bland andra Moleskinerie.


Kom ihåg att köpa hundmat, tvätta och skriva generationsromanen...

Den civiliserade hjärnan

De här snofsiga muggarna har blivit lite av en snackis i min bekantskapskrets, alla är ute efter ett gäng. De är inte bara snygga med sina glada färger utan ger också lägenheten en air av bildning. Själv har jag blivit lovad Brave New World, vilket ju nästa är för bra för att vara sant. Tänk att sippa te och tänka på framtiden. Vem behöver soma? Ni hittar dem på Designista och Papercut.

Blå åtrå

I vanliga fall brukar reklamer med barn fylla mig med fasa och en orubblig tro att jag inte är målgruppen för företaget, men inför Tiffanys annonser ska jag göra ett undantag.

Det är, som alla vet, inte oviktigt med yta. Visst, visst - man ska inte döma hunden efter håren men ingen har ju dött av att fila på presentationen lite. Några som kan det här med förpackningar är utan tvekan Tiffany & Co. Visst är deras juveler tjusiga och visst skulle rosor vara rosor och allt det där men vilket genidrag det var att designa de små blå askarna, döpa färgen till Tiffany-blå och ta patent på den. Tydligen var företaget inne på marknadsföring tidigt och de blå askarna introducerades redan 1837. "Charles Lewis Tiffany has one thing in stock that you can not buy of him for as much money as you may offer. He will only give it to you. And that is one of his boxes." Det är alltid trevligt att få juveler, men det smäller lite extra när de ligger och blänker i en liten blå ask.


Om man skulle få så här många blå askar skulle man nog bli jätteglad!

Hjärtdjur

Vem bryr sig om vad som ligger i paketet om etiketten är så här cute?

Är medveten om att vi kanske inte är redo för jul riktigt än men jag kunde inte motstå dessa raringar från Maustudio via Etsy. Kan vara årtiondets sötaste juletiketter. Vi hädan tomtar, make mine a chihuahua!

Svart som silver

Bild från boken Torun av Ann Westin.

Vivianna Torun Bülow-Hübe är definitivt en av mina favoritdesigners. Hon hade den avundsvärda förmågan att få saker att se tidslösa ut, klockan här nedanför formgavs på 60-talet men skulle lika gärna kunna ha formgivit tidigare eller senare. Hon fick sitt genombrott under 50-talet med smycken som inte liknade någon annans och använde medvetet enkla, billiga material som trä och stenar som hon hittade på stranden. "Diamonds are a girl worst friend", menade hon och fick horder av fans bland det vackra folket som med råge kunde ha pröjsat för briljanter. Linjerna är flytande och organiska, och silvret enkelt och exklusivt på samma gång. Snyggt, helt enkelt!



Klockan Vivianna från George Jensen där Torun Bülow-Hübe började jobba 1967.
Tanken var att man skulle se sig själv i urtavlans spegel och tänka på tidens gång.
Den har kopierats i parti och minut men inget går, som vanligt, upp emot originalet som har otrolig spänst och sitter perfekt på armen.

Flygare i Sverige

Så här såg det ut när Märta Måås-Fjätterström ställde ut på Liljevalchs 1934.
Bild från Liljevalchs.

Har ni som jag varit sega i starten när det gäller att ta er till Liljevalchs och spana in utställningen "Märta flyger igen" med mattor från Märta Måås-Fjetterströms väveri? Se då till att kom iväg, för den är värd att se. Förutom verk av Måås-Fjätterström själv finns också nyare inslag från Jonas Bohlin, CKR och Front, vilket egentligen inte alls skulle behövas för att att biljetten skulle vara värd sina 70 spänn men det är bara att tacka och ta emot. Utställningen följer en kronologisk ordning och visar mattor från 1909 fram till i dag och det ska visst, enligt konsthallen, finnas 150 mattor i salarna och det finns ingen anledning att misstro det; det är mattor överallt!

De första salarna visar Måås-Fjetterströms egna produktion med guldkorn som Hjortskogen från 1929, Hästhagen från 1923 och Staffan Stalledräng från 1909, sedan följer de andra konstnärliga ledarna i MMF AB och på slutet visas moderna tolkningar av bland andra Claesson Koivisto Rune som formgivit mattor som mest av allt liknar abstrakta konstverk av Rothko. Ett rum ägnas också nya versioner av mattan Bruna Heden från 1931 där 2000-talets formgivare satt tänderna i traditionen och i flera fall presenterar något urtjusigt. Fronts akvarellinspirerade matta och Jonas Bohlins mörka dito är underbara.

Enda invändningen mot utställningen skulle väl vara den gamla vanliga när det gäller design: Det är svårt att ställa ut bruksföremål. Det är en smula konstigt att se mattor som var tänka att ingå i ett hem eller en offentlig inredning på väggen som vore de tavlor. Det optimala vore väl om allmänheten fick tillräde till alla de lägenheter som stoltserar med en MMF-matta, men nu får jag väl sansa mig.


Bild från Liljevalchs.

Watkins' Box of Pin Ups

Illustration Liselotte Watkins, hämtad från hennes blogg. Ni förstår ju säkert också hur förtjust jag är över att se lite mer interiörer i hennes bilder.

Här är en uppmaning till er som känner för att låta fingrarna flyga över tangenterna men inte riktigt vet vad ni ska googla efter: Gå genast in på Liselotte Watkins blogg och spana in hennes underbara teckningar. Gör det nu, ni har ingen tid att förlora! Där kan man förutom hennes egna illustrationer också se vad som inspirerar henne. Om ni inte skulle få nog så är hennes nya bok (eller ska man säga box) Watkins' Box of Pin Ups till salu i välsorterade boklådor. Spana in en av Sveriges bästa illustratörer i sitt esse.


Bilder av Liselotte Watkins. Så fina!

I am David

En av David Hicks interiörer. Det finns fler att se här.

Satt och bläddrade i House & Gardens oktobernummer och stötte på en artikel om den brittiske designern David Hicks som var en stor inspiration när jag var yngre. Nu tycker jag nog att många av hans interiörer är lite väl galna och teatrala för att passa hemma hos någon men som tonåring var i eld och lågor och interiörerna och tygerna känns fortfarande väldigt moderna och mer tidlösa än mycket annat från the swinging 60's och vad man nu kallar 70-talet.

Hicks, som tyvärr gick bort för tio år sen, gick på konstskola i London och började sin karriär med att rita annonser men så snart House & Garden publicerade inredningen han hade gjort till sin mammas Londonhus ställde sig de rika och mäktiga på rad för att få rum som såg lika klatschiga ut. Han ska bland annat ha inrett prins Charles och prinsessan Annes barnrum, en våning åt kosmetikdivan Helena Rubenstein och Vidal Sassoons salong och hem. Han fick också chansen till lite filmglamour med inredningen i den numera tämligen bortglömda filmen "Petulia" med Julie Christie från 1968.

"Mitt största bidrag som inredare har varit att visa folk hur man blandar starka färger, använder mönstrade mattor, hur man ljussätter rum och hur man blandar gammalt och nytt", skrev han själv i boken David Hicks on Living - with Taste. Det låter som ett koncept lika mycket för vår tid som för 50-talet då han slog igenom. Det är ganska svårt att tänka sig att det en gång var chockerande att blanda antikviteter med modern konst, arrangera det han kallade "tablescapes" och våga vägra chintz. Nu känns det som stapelvaror i det vi kallar god smak, mycket hinner alltså hända på 50 år.




Bilder från David Hicks Archive. Är man nyfiken på att läsa mer om en man som ska ha varit lika färgstark som sina interiörer kan man läsa Hicks son Ashley Hicks biografi David Hicks - A Life of design som kom ut nyligen.