Hur skulle Lanvin någonsin kunna vara tråkigt?Bild från style.com.
Så här när blingbling-säsongen framför andra närmar sig och allt ska glittra och pråla känner jag att jag vill slå ett slag för beige, en färg som helt oförtjänt har fått kläda skott för att folk utan karisma valt att ta den till sina hjärtan. Faktiskt så till den milda grad att man nu utan att skämmas det minska kan utbrista "Usch, så beige!" om något man finner outsägligt trist och oinspirerande.
Så har det givetvis inte alltid varit. Namnet kommer tydligen från början från det franska ordet för ofärgad ull men har använts om den ljusbruna färgen sen slutet av 1800-talet. När den negativa glidning började är svårt att säga men det är väl ingen vild gissning att den gjorde så när våra förfäder började uppskatta tyg i klatschiga färger. Är det något historien lärt oss är det ju att människor i sin brist på naturliga färgklickar alltid litat till sin egen uppfinningsrikedom för att på artificiell väg väga upp sina tillkortakommanden. Kanske ansågs de som höll fast vid det ofärgade som hopplösa tråkmånsar?
Men vi är ju ingalunda några blåmesar eller domherrar som attraheras av starka, bjärta färger. Faktum är att beige är en aquired taste precis som rött vin, gröna oliver och svart kaffe. Beige är elegans, förfining och tradition. Civilisation. Och det är dags att reclaima färgen. Den är inte något för alla, det är sant. Individer utan egen personlighet behöver givetvis paljetter, klarrött och glitter men vi andra kan lugnt sträcka oss efter den beiga kappan, kashmir-tröjan eller ullklänningen. Go on, paint the town beige.
Klassiskt, klassiskt, klassiskt.Pjuck från Louboutin och trench från Burberry.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar