Borta med vinden

Scarlett verkar sannerligen inte lida av pandaögon.

Det här med övning och färdighet är begrepp som går so so att greppa vissa dagar. Jag tror att det är därför som nagellack fortsätter att regera i min sminklåda, liksom så enkelt att lyckas med. Just nu firar jag och mina välmålade labbar triumfer (grabbade åt mig chanel-snyggingen graphite häromdagen. Vilken elegant! Perfekt nu när det lackar mot jul...ha ha...). I alla fall om man jämför med mina ruskigt illa målade "sotiga" ögon. Jag fick nämligen för mig att splasha ut på en svart, exotisk YSL-ögonskugga igår. Den ser så tjusig och glittrande ut i sin bedårande guldfärgade ask, värsta sirenen. Men med svart och exotisk kan tydligen också menas ful och smetig. Lika rart som mina naglar blänker lika klunsigt stirrar mina ögon numer ut på världen. Det ser ut som om jag inte sovit ordentligt på en vecka. Och inte på det bra sättet, kan tilläggas.

Det här med ögonmakeup är en slippery slope; precis som när man desperat försöker rädda situationen efter att verbalt ha klampat i klaveret. Man fortsätter och fortsätter - och allt blir bara värre och värre. Men.Man.Kan.Bara.Inte.Sluta. Jag skyller inte ifrån mig, jag bet av mer än jag kunde tugga. Enought already. Jag slänger in handduken och tvättar bort eländet. Och går och lägger mig och surar. Men jag säger som Scarlett O'Hara: "Jag ska tänka på det alltsammans i morgon. I morgon är åter en dag." Och om Rhett dyker upp eller inte bryr jag mig franky inte ett damn om. Men ögonmaken ska i alla fall sitta som en smäck. Senare i veckan.

Stulna juveler

Vilka guldkorn man kan hitta när man är ute och rör sig.

Hade den stora glädjen att besöka Göteborg som hastigast i veckan och bodde på rara Mornington. Det nästan mest förtjusande med hotellet är den pyttelilla fönstersmygen alldeles vid receptionsdisken där det väl är tänkt att man ska kunna njuta av en espresso och tillhörande pralin medan man väntar på passande exotiskt sällis. Det som verkligen lyfte kvadratmetern var valet av väggprydnader. Trogna läsare känner till undertecknads förkärlek för tallrikar på väggen och här fanns flera godbitar ur Fornasettis sortiment, enligt uppgift inköpta på auktion. Det fina var att de valt en smula ovanliga motiv och inte bara snöat in på det lite trötta ansiktet. Allra flottast var nog sprittallrikarna nedan. Hade personalen bara inte varit så trevliga och uppmärksamma hade jag lätt snott en hel cocktailfest...

The Meaning of Sunglasses

När kommer julgransfoten, då?

Det finns en handfull skribenter som skulle kunna lägga ut texten om i stort sett vad som helst och jag skulle kasta mig över det. Med glädje. 10 000 tecken om julgransfotens historia ur ett genusperspektiv? Hell yes, om det bara var Hadley Freeman som hanterade ordbehandlaren. Döm därför om min glädje när jag strosade omkring på bedårande Rönnells i helgen och sprang på boken ovan, dessutom till det facila priset av 80 spänn. Jösses, julen kom visst tidigt i år. Trogna läsare känner så klart till min förtjusning i hennes Ask Hadley-krönikor i The Guardian. Har du inte läst dem ännu så gör dig själv en tjänst i jul medan alla andra är upptagna med banaliteter som att äta pepparkakor och spela sällskapsspel. Ms Freeman är inte bara påläst, brutalt ärlig utan också väldigt, väldigt rolig. Inte en helt vanlig kombo, tyvärr. The Meaning of Sunglasses ska vara en stilguide och jag har definitivt goda förhoppningar om att i alla fall min prosa kommer att vara avgjort chicare efter att ha slukat de 216 sidorna.

Den lysande världen

Nu, innan julstämningen står oss alla upp i halsen, är det lätt att lista anledningar för högtiden. Visst kommer den att bli bedårande? Jag kan redan höra Bing i bakgrunden (på vinyl), känna doften av knäck och föreställa mig hur jag hänger upp prydnader i granen med ett glas skumpa i handen. Ännu bättre blir den så klart med schysta presenter - because you're worth it. Om du behöver ytterligare anledningar kommer de här:

För att man minns sin barndoms böcker för evigt. Varför inte minnas en urtjusig utgåva som denna med illustration av Jillian Tamaki?

För att Altewai.Saome är så samtida att det nästan gör ont. Vansinniga väskor!

För att nonsens inte har varit så här snyggt sedan Alice. Noa Bembibre vet vad grafiskt intresserade vill ha.

För att det kommer att bli vår igen och bara armar kräver bling. Minimarkets vår- och sommarkollektion rockar. Finast är accessoarerna och skorna.

För att lite Chanel är bättre än ingen Chanel.

För att man inte vill bli mer överraskad än man måste.

För att det finns något vagt spöklikt med Jo Gibbs spegel. Och samtidigt något så praktiskt - ibland är man ju inte riktigt redo att fråga vem som skönast i landet är. Trivsamt med lite softat glas då, non?

För att du vill ha upplevt den på riktigt någon gång. Boka biljetter till sagolika Svansjön på Operan nu och känn dig som Nina Sayers. Eller förhoppningsvis inte...

För att duktiga formgivarna Johanna Asshoff och Hanna Brogård beskriver Isala-serien för Ikea "som små juveler att pryda hemmet med".

Jerusalem

Nu när det är jul och allt.

I dag fann jag mig till min stora förvåning för första gången i Barkaby Outlet, eller Stockholm Quality Outlet som de töntigt nog envisas med att kalla sig. Hade ett ärende i bygget bredvid och blev varmt rekommenderad att titta förbi när jag ändå var i krokarna. Det ska väl sägas först som sist att outletshopping inte riktigt är min grej, snobbig och obilburen som jag är (möjligen också korkad), men i andan av att åtminstone föreställa en hyfsat nyfiken journalist gick jag den extra milen, som den här gången var ungefär 200 meter.

Undertecknad har alltid föreställt sig outlets, förutom möjligen dem i chica Milano, som fyllda av fula grejer, trista butiker och onödigt många, onödigt ohippa människor... Icke så, visar empirin. Hope, Whyred och Acne hade alla ett förtjusande utbud, trevliga expediter (någon innerstaden är märkligt berövad i många fall) och smakfulla priser. What's not to like, liksom. Det skulle väl vara att det krävdes buss + pendeltåg + buss att ta sig dit. Kanske inte tittar in i brådrasket igen men är för närvarande väldans nöjd med mina två inköp och att ha wallraffat i förorten.

Mitt krig

Så sant som det är sagt! Jag har gått och suktat efter Lars Fuhres otroligt ärtiga feel bad-posters ett tag nu. De är inte bara knasigt stiliga utan också farligt vältaliga; en kombination som sätter mitt hjärta i brand varje gång. Nu såg jag dessutom att de kommer att finnas till salu i en tillfällig julbutik på Katarina Bangata 49 som har öppet den här helgen och nästa. Herrejösses - jag ilar! Kan bli en perfekt julklapp till... mig själv om inte annat.

Illusionernas bok

Ljuvligt second hand-fynd.

Ibland behöver man goda nyheter, lite uppmuntran och någon som säger "såja, såja, allt kommer att ordna sig". Det kan jag nu inte göra. Däremot kan jag pigga upp er kväll med ett trivsamt exempel ur verkligheten på att man fortfarande kan göra finfina andrahandsfynd även i Stockholms innerstad. En kompis lyckades nämligen komma över den här godbiten på Emmaus för en tid sedan. Fotoboken New York in the Thirties av Bernice Abbott är föga förvånande från just nämnda decennium men den här utgåvan är från slutet av sextiotalet och trivsamt nött. En guldgruva för alla oss som är intresserade av a) New York b) fotografi c) arkitektur. Efter lite research, det vill säga googling, visar det sig att Abbott är något av en pionjär och hängde med storheter som Man Ray, Djuna Barnes och Eugene O'Neill. Den förstnämnda ska tydligen ha valt henne till assistent för att hon inte visste något om fotografi och skulle göra som ha sa åt henne och inte ta egna initiativ. Hon verkar ha plockat upp ett och annat, om man säger så. Det fascinerande med fotografierna är hur tidlösa och samtidigt otroligt daterade de är på samma gång.

På utvägen var jag en annan

Ska vi gå hem till mig eller...

Ack nej, jag kan bara inte tro det. Nu har det alltså hänt återigen - jag sitter bland skärvorna av mina brustna förhoppningar och börjar känna mig misstänkt lik en doftljusens Carrie Bradshaw. Är jag inkapabel att finna den rätta? Kommer jag att sluta mina dagar ensam och utan vällukt? Första dejten med Laura Mercier-ljuset föll inte alls väl ut. Plötsligt hade vi inget att säga varandra. Usch, vilken sötsliskig don juan. Inte alls den mustiga, juliga eleganten jag hoppats på; snarare doftvärldens motsvarighet till något banalt pojkband med alldeles för mycket socker på repertoaren. Illamående sträckte jag mig mot fönstret och förbannade att jag än en gång fallit för ett fagert yttre.

Problemet med doftljus är ju att man inte riktigt vet var man har dem förrän de står i vardagsrummet. Och stinker. Jakten går alltså vidare. Slår kanske till på Byredos Bibliothèque nästa gång eller ger tidigare ratade Feu de Bois en chans. Eller är det läge att se sig slagen, kasta in handduken, hänga upp sporrarna? Vi får väl se. Rackars att det blåser så mycket att man inte kan ha fönstren öppna.

Beredskapsövning

Nu känns det bättre...

Vissa misstag kan man inte göra ogjorda. Eller det gäller väl alla egentligen, men vissa kan man ju rätta till utan större problem. Det numer bekanta mimosadoftljusfelvalet faller väl in under den senare kategorin. Nu har jag i alla fall gått vidare och helt konstruktivt köpt ett nytt ljus. Wham bam, thank you ma'am. Valet föll på förtjusande bougie nuances de châtaignes grillées från Laura Mercier, vilket ska dofta rostade kastanjer, muskotnöt, bär, kryddnejlika och vaniljsocker. Det gör det också. Perfekt så här i juletider. Feu de Bois fick i sista stund stryka på foten.

James Joyce må ha konstaterat att misstag är porten till upptäckt och det är mycket möjligt. Men jag vet inte vad jag kommit fram till mer än att mimosa inte är min grej, förutom i drickbart skick. Är nu mycket nöjd med att förpassa gamla misstag dit de hör hemma - soptunnan. Eller i alla fall på undantag i garderoben, i väntan på ett nytt försök längre fram... När jag tillfälligt förträngt hur illa det gick förra gången.

Bakom spegeln och vad Alice fann där

Tjusig hallinspiration från Room.

Kära vänner, låt oss tugga lite på det fascinerande begreppet första intryck i dag. Jag är i likhet med mången medmänniska benägen att blixtsnabbt fatta, måhända grundlösa, omdömen baserade på hur en person talar, klär sig och ser ut. Inget att sticka under stol med. Det är knappast en tillfällighet att några av de slogans man minns cirklar kring detta. Och ja - jag tänker föga förvånande på exempelvis "Because first impressions last" och "Because you never get a second chans to make a first impression". De är läskiga på så många sätt, inte sant?

Men man kan förstås också applicera tänkandet på sin lägenhet. Och eftersom jag tillbringade helgen med att bära skåp upp och ned för trappor för att kunna möblera om min hall är det inte mer än rätt att ägna detta, ofta sorgligt bortglömda, rum några rader. Jag gillar hallar. Jättemycket. Både som koncept och i verkligheten. Hallen är det första men ser av en lägenhet och alltså en perfekt plats att sätta tonen i; vad vill jag egentligen säga med min inredning? Vem vet, men här får man chansen att likt en oljig politiker lova runt och hålla tunt...

Den fungerar också så klart som en passage till något annat. Lite som kaninhålet för Alice. Follow the white rabbit, alltså. Inget är riktigt på riktigt i en hall. Den är ett mellanläge, liksom varken fågel eller fisk, vilket gör att även den inte så modiga kan experimentera vilt. Färg, form, funktion - kör hårt. Saker sagda och gjorda i rummet verkar en smula drömlika i efterhand. I bästa fall får hallen en karaktär av väntrum där vad som helst kan hända. Allt medan man står i kö till något ännu mer fantastiskt. Förhoppningsvis.

Det kanske är därför den passar så perfekt att hänga i under hemmafester; inte lika intim som soffan och inte lika utstuderat nonchalant som köket eller kall som balkongen. Jag vill minnas att det var i ett av de sista numren av saligen insomnade tidskriften Domino som Nina Campbell öppnade dörrarna för (sin dotter) Rita Konig och läsarna. Hon berättar att hon gillar att ha gäster ("Every house our family has lived in has been characterized by the parties thrown there") och vill att de ska känna den goda stämningen så snart de stiger in. Hon satsar således lite krut på hallen. Och ser till att folk minglar där med en stadig cocktail i handen. Så välkomnande. Och ekonomiskt! För har vi verkligen råd att bara låta en massa döda kvadratmeter stå och drälla till ingen nytta?

Dessutom bör man ha i åtanke att människans första instinkt fortfarande är att slåss eller fly när hon blir stressad. Jag avskyr till exempel att bli inbackad i ett hörn när man ska umgås och vill kunna lägga benen på ryggen om det blir trist. Hm, är det kanhända egentligen därför som närheten till ytterdörren lockar?

Revolutionary Road

Flotta Figaro skulle jag ratta direkt. Om jag hade ett körkort.

Förtjusningar kommer och går, det vet alla. Just nu är bilar lite oväntat en av mina passioner. Eller passioner och passioner förresten - det kanske var väl mycket sagt till och med för någon som strör kärleksbetygelser omkring sig med samma höga frekvens som undertecknad. Och oväntat och oväntat, förresten? Alla vet väl att jag, på mycket lösa boliner, hajpat rullen Drive sedan jag såg filmaffischen i september och föll handlöst för Ryan Goslings snygga handskar. Efter att ha avnjutit filmen umgås jag för första gången på allvar med tanken på att a) skaffa körkort och b) dejta någon som kan det här med bilar. Nåja, för att göra en lång historia kortare kan i alla fall konstateras att fordonen är intressanta ur så många aspekter. Estetiskt inte minst.

När jag var i London senast sprang jag på sötnosen ovan. Det är en Nissan Figaro och modellen verkar poppis i brittiska huvudstaden, jag har faktiskt aldrig ens sett den någon annanstans. Den introducerades visst i slutet av 1980-talet men har en look som snarare påminner om tidigare decennium. Från början fanns den endast i fyra färger: Topaz Mist, Emerald Green, Pale Aqua and Lapis Grey. Varje färg ska ha symboliserat en årstid. Enligt Wikipedia ska Topaz Mist ha varit den minst populära färgen och numera vara den som är svårast att få tag på. En helt ovetenskaplig undersökning under mina två senaste besök i London ger vid handen att Lapis Gray borde vara den mest populära färgen. Den livligt skära Figaron ovan piggade upp vägkanten, även om vi törhända har att göra med en oauktoriserad variant. Rosa verkar för övrigt på tapeten nu, ni har väl inte missat Fanny Ambjörnssons bok Rosa - den farliga färgen. Tänker personligen införskaffa den pronto. En bil får nog vänta lite.

This Side of Paradise

Oväntat stiligt inslag i cafédelen av restaurangen Escalier i Sturegallerian, bevars.

Mässing har visat sig på styva linan så länge att det bara är en tidsfråga tills dess att något hippare tar över som herren på täppan. Jag vill minnas att jag hajpade materialet redan när restaurangen Pontus på Brunnsgatan öppnade - förra gången. Men vi får väl njuta så länge det varar för det är ju så rackarns stiligt; på samma gång samtida som förtjusande traditionellt. Vem bryr sig om att inte allt är guld som glimmar? Fikade förresten med en kompis i går på Östermalm och snavade över de här trivsamma (och praktiska) bordavgränsarna i nämnda material. Jag tror jag är kär. Kan det vara årets produkt? Inte nog med att man får lite privatliv medan man skvallrar, man får dessutom chansen att gulla en smula med sin alldeles egna lilla mässingsruta. <3

Perfekt för skvaller... Om nu inte min kompis just gått på herrummet, förstås.

"oh my god, am I here all alone?"

Charles de Gaulle-flygplatsen. Efter bomben? Eller före?

Helvetet är andra människor, konstaterade ju Sartre med sedvanlig briljans och rättade utan tvekan till de intellektuella glasögonen under de Beauvoirs beundrande blickar när de som vanligt satt och drack kaffe på Flore. Han har rätt på så många plan, givetvis. Men långt kusligare än att trängas med pöbeln är när den plötsligt inte står att finna. Överhuvudtaget.

Inget - varken besatta barn, utomjordingar eller vampyrer - är läskigare än helt folktomma ytor, när de egentligen borde vara fulla med människor. Man saknar genast rekvisitan som andra individer utgör. Var är folk? Varför är de inte här? Och kanske fram för allt: Varför är jag här? Vad vet de som jag inte vet? Frågor som kan oroa den mest stabila. Plötsligt förvandlas något så basalt som färden ut till gaten till en existentiell kamp. Eller kanske en mardröm, en skräckfilm. Det är intressant hur snabbt man går från att finna medresenärerna irriterande till att sakna dem. Kom tillbaka, tjocka oartiga tyska gubbe som körde över min vänstra sko - allt är förlåtet!

"Jag älskar att vara ensam. Jag har aldrig funnit ett sällskap som varit så sällskapligt som ensamheten", sa Thoreau medan han satt och tryckte i skogen. Han har uppenbarligen aldrig traskat omkring på Charles de Gaulle-flygplatsen helt solokvist en eftermiddag. Det är en upplevelse som förändrar en i grunden. Som får en att omvärdera vad man håller på med. Tvingar en att fatta nya stora beslut. Ni hajar. Egentligen borde alla hux flux befinna sig helt ensamma med sig själva in transit. Så ödesmättat - så symboliskt. Frågan är bara vad vi ska göra med alla andra resenärer under tiden.

Fortfarande ensam. Så oroande...

I grunden utan skuld

Farligt nära Overlook, inte sant? Skuttar det fram tvillingar eller rullar fram barn på små fordon svimmar jag.

Det är med jämna mellanrum på modet att uppmärksamma de så kallade mellanrummen i staden. Ni vet de där områdena som kommersen liksom inte riktigt hittat till ännu; de som inte är heta, där folk med pengar på banken inte vill bo eller ens känner till. Och det kan ju vara skoj. Även om platserna tvivelsutan blir färre och färre i stenstaden. Men kanske ännu roligare är att scouta efter motsvarande ytor inomhus.

Jag fascineras till exempel storligen av trapphus. De ska vara allas, men blir i stället ingens. Vilken osuccé. Nästan lite kusligt kan det bli. Man skyndar genom allmänningen mot säkerheten i sin egen lägenhet. Ibland säger man måhända "hej" till någon som själv hastar förbi, kanske var det en granne - vem har tid/ork/mod att stanna? Ett liknande fenomen är väl loftgångar. Oss emellan förstod jag aldrig hur arkitekterna tänkte när de glatt introducerade dem. Jag minns att jag har hört något förvirrat om "att folk skulle mötas och prata och umgås på ett naturligt sätt". Vad var det ni sa, sa ni? Har ni möjligen haft den svarta polotröjan lite för tajt kring halsen?

Vi borde förstås reclaima trapphusen - tänkt vad mycket kul man säkert kan ha där. Och jösses vad många kvadratmeter á 59 000 kronor, eller vad det nu är i dagsläget, som bara står orörda. Fast jag vet inte om jag är så sugen på att stiga ut ur min lägenhet, just nu för tillfället...

Med kallt blod

Meet the new boss / same as the old boss

Lås oss tala om menstruation i dag, mina kära systrar. Vad föranleder detta, tänker ni måhända nu. Är det lingonvecka och du behöver bitcha? Nej, visst inte. Jag behöver aldrig någon ursäkt för att vara stygg. Anledningen är att jag, när jag satt och bläddrade i senaste Elle, fick syn på en annons för en ny tampong från Libresse - "Helt ny tampong. Ny design. Enkel att öppna". Jag måste säga att den påminner enastående mycket om de gamla tamponger jag hittills haft i badrumsskåpet. Och de påminner i hög grad om de väldigt gamla tamponger som var aktuella när undertecknad började behöva tamponger, vilka i sin tur bär en häpnadsväckande likhet med de tamponger som min mor använde när jag var liten. Och så vidare. Ni förstår tankekedjan. Jag menar: Har det stora problemet med tamponger någonsin varit att man inte får upp förpackningen? Liksom härligt med mens, men trist att det ska vara så trixigt att öppna tampongen. Rackarns!

Det känns kort och gott som om väldigt lite har hänt i genren. Hur kan det komma sig? Tillverkarna har ju en garanterad marknad på typ halva befolkningen att utgå ifrån. Och konsumenterna behöver produkten under ungefär en vecka varje månad under nästan hela sitt vuxna liv. Snacka om guldkantat läge. Och vad gör tampongproducenterna? De ställer in skorna. De pimpar prylarna med nya piffiga förpackningar med mönster (jösses, vad speciella vi kvinnor måste känna oss nu när vi kan få en tiger på asken. Grrrrlpower!) och fåniga slogans av typen "Be twisted" (man skruvar upp plasthöljet runt tampongen) men utvecklar inte själva produkten nämnvärt. Varför inte? Är vi så himla nöjda som det är? Nej, inte senast jag kollade. Det handlar väl mest om brist på vettiga alternativ.

Jag har inga varmare känslor för min menstruation. Tänker inte på den särskilt mycket. Och har verkligen aldrig ens funderat på att smaka på mitt mensblod som Germaine Greer uppmanar en att göra i The Female Eunuck om man vill kalla sig emanciperad kvinna. Om det är de två valmöjligheterna som bjuds väljer jag nog livet som förtryckt, tack så mycket. Men jag tycker likväl att vi kvinnor förtjänar något bättre, något mer samtida. Vi kan twittra, läsa nyheter från hela världen i realtid och blogga från bussen men måste fortfarande stoppa upp en bomullstuss mellan benen för att inte bloda ned spetstrosorna. Libresse - ni säger "we know the feeling" men det är inte sympati vi vill ha. Det är moderna mensskydd.

Gullivers resor

Big Bling kallas halsbandet blygsamt, ett av Penelope Batleys examensarbeten när hon gick på Royal Academy of Art i London.

Ja, smycken ligger undertecknad varmt om hjärtat - nu är det sagt, med risk för att i fortsättningen bli ansedd som föga unik. (Ack, vilken risk att ta i dessa individualistiska tidevarv.) Nåväl, därför var det knappast underligt att Penelope Batleys rara lampor, som jag skrivit om tidigare, seglade upp som verkliga favoriter när jag fick tillgång till presskivan och kunde se fler av hennes produkter. Hon berättade när jag trillade in i hennes monter på 100 % Design hur viktigt hon tycker att det är att föremålen blir lika delar poetiska och humoristiska, och jag tycker att hon navigerar fint mellan dessa potentiella Skylla och Karybdis. Jag har ju, som ni vet, lite svårt för överdrivet "skojig" formgivning.

Ett av mina tidigaste minnen är lyckan i att få plocka bland min farmors smycken, som vanligen förvarades i ett silverfärgat skrin med rosa rosor i emalj på toppen och röd, mjuk sammet inuti. Nostalgin gör aktiviteten nästan outhärdligt gyllene så här flera decennier senare. Det vore nog att begära för mycket att någon produkt i vuxen ålder skulle kunna tävla med det, men Batleys prylar gör ett heroiskt försök och det är väl vackert så.

Både halsband och örhängen? Ja, varför välja?

Nyår

Hur kan man motstå en trend som kallas "electric romance"? svaret är så klart - det kan man inte. Alla illustrationer är från Ambiente.

En av de få rara sakerna så här års (förutom skrivandet av julönskelistor, dyra afternoon teas och champagne - men det fungerar ju under alla årstider egentligen) är att trendspaningarna för nästa år börjar trilla in på skrivbordet. Tyska Ambiente har som vanligt anlitat Stilbüro Bora Herke Palmisano för att resa land och rike runt och sätta fingret på världens puls. Som en liten försmak av vad vi kan förvänta oss när vi besöker mässan i februari presenterar de, under de fyra rubrikerna Electric Romance, Dark Attitude, Light Innocence och Radiant Modernity, vad som spås bli stort under 2012. Min favorit är nog trenden på bild ovan. Men det kanske bara är för att jag är lustigt svag för babushkor. Jösses - någon som vill analysera det?

Första trenden ut på banan är som sagt Electric Romance, och hur kan man motstå något med ett så peppigt namn? Det riktigt vibrerar och nästan exploderar av starka, mättade färger. Det är folkloristiskt och handgjort, utan att bli konservativt. Snarare får man väl känslan av att hamna hemma hos en välberest och nyfiken ”världsmedborgare”, som lika gärna finner sina guldkorn i Beijing som i Bryssel som i Borås. (De ska visst finnas, har jag hört.) Vi hittar naturliga material som skinn, trä, ull och linne men också tyll, pärlor och spets. Inspirationen kommer från gamla tekniker, enkla mönster som ränder och rutor men också från handmålade motiv liknande de på gammalt porslin. Och glöm inte humorn! Den här medvetna konsumenten tar inte sig själv på gravallvar. Tack och lov…

Dark Attitude - töntigt namn, snygg inredning.

 Dark Attitude må låta misstänkt gotiskt, och inte så lite töntigt - som ett bedagat hårdrocksband som försöker alldeles för mycket,  men Ambiente utlovar en trend fylld av ”feminin elegans”, vad nu det kan tänkas betyda. Färgerna är förstås nedtonade och midnattsblå, eller vad man vill kalla Pantone 7463, återfinns föga förvånande i spektrumet. Annars bärs temat upp av exklusiva material och nedtonad elegans. Blankt, mörkt trä, metall, rökfärgat glas och denim återfinns. Och så lite vintage förstås, så att det hela inte blir för lättköpt.

Light Innocence... Är det bara jag eller borde någon hjälpa stilbüron lite med namnen på trenderna?

 Rent, ljust och harmoniskt - Light Innocence bjuder på precis det man förväntar sig. Här är det naturligt dagsljus som sätts högst och färgtonerna är pudriga pasteller. Glas är givetvis materialet framför andra och förekommer i alla former. Men porslin, ljust trä och delikata metallarbeten föredras också. Jag får tydliga vibbar av 1990-talets mitt/slut som det såg ut i brittiska Elle Decoration under idolen Ilse Crawfords tid. Allt är mjukt och lugnt. Förfinat, inte tråkigt... Eller har tiden sprungit ifrån det här? Juryn är ute ännu så länge.

Radiant Modernity, say no more.

Som total motsats står Radiant Modernity. Här är allt, som namnet antyder, strålande. Färgerna är klara; saker lyser, glänser och pockar på uppmärksamhet. Inspiration hämtas från 1970- och 1980-talen men görs på 2000-talsvis, naturligtvis. Rejäla, grafiska mönster röjer loss och vi finner skinn, metall och trä i starka färger. Möblerna och accessoarerna är (så klart) av yppersta kvalitet för att balansera galenskapen. Färgglatt men kontrollerat, med andra ord. Man kan väl konstatera att jag gillar det sistnämnda mer än det förra. Men det är ju bara jag...

Ärlig beskrivning

Sött vykort från Maison de Vacances. De vet uppenbarligen vad de snackar om. Men var är Alber? Och är det inte lite talande att motsvarigheten, om man föredrar flickor, är ett kort med modellnamn - inte ett kort med namn på kvinnliga designers...

Mot alla odds

Svårigheterna är till för att övervinnas. Och kakel kan ju spolas av.

I ett häftigt okaraktäristiskt anfall av handlingskraft inköptes i dag en burk glitter. Det låter möjligen mer spice girls än det är, eller det är i alla fall vad jag hoppas. Tanken är väl att det i slutänden ska påminna om det här, där också instruktioner inhämtats. Jag känner att vi kan ha att göra med en klassisk dramatisk uppbyggnad som hämtad från en Hollywoodproduktion; så här långt har jag nämligen öppnat burken upp och ned, drällt glitter i badrummet, på mig själv och hunden samt står i lim upp till armbågarna. Men triumfen kommer att bli desto större när min makeup reser sig på tio och slår knock out på motståndarna. Måhända mer tjejgrej än Cassius Clay, men fan så effektivt. To be continued... Förstås.

On the Road

18 november kommer handskarna ovan till en duk nära dig.

Efter torsdagens ohämmade Dorothy Parker-pastisch är undertecknad tillbaka i mer prosaisk form igen. Inget mer Yippie, I'm a poet, I know it, Hope I don't blow it, alltså. Var på filmstaden och såg virusrullen Contagion i går, inget fel på den men det som verkligen stannade i huvudet var trailern för nya, uppenbarligen väldigt tuffa, filmen Drive. Ryan Gosling har ju med sedvanligt ospänstig stilistik utnämnts till "Hollywoods nya gosedjur" av DN:s Jane Magnusson. Jag vet inte om jag är målgruppen för mr Gos men jag är det definitivt för hans urtjusiga bilhandskar. Kärlek vid första ögonkastet, minsann.

Har allt sedan jag såg ett speciellt lyckat foto av min mor iklädd vita bilhandskar närt en viss fäbless för persedeln, men hade tillfälligt glömt bort hur stiligt det faktiskt är. Ni kan måhända invända att det inte känns som en helt livsnödvändig accessoar för någon som inte ens har ett körkort men, vänner, de konnoterar ju alla de rätta sakerna - snabbhet, frihet och omsorg om detaljerna. Jag ska nog ha ett par svarta liggande i någon låda någonstans, senast använda runt 2004. Gräver väl fram dem pronto, eller köper helt vilt ett par nya. Kan knappt vänta tills filmen har Sverigepremiär. De här handskarna kräver en stor duk. Någon som vill gå på bio?

Råd i sällskapslivet

 

Mina vänner, ingenting går upp mot nya skor

Påsen, prasslet och jungfrufärden

Fina kostar en slant men det är inte hela världen

För det är inte ytligt, om det är det ni tror

Det är tvärtom en försäkring att hålla sig à jour

Även om man får betala dyrt för flärden

När damer fajtas är det visst inte med svärden

Utan med det något tvetydiga begreppet glamour

Nu verkar hans intresse dock alldeles för svalt

Han föredrar nog flickor med något lägre klack

Och jag kan inte byta, det vore för banalt

Men när han lämnar henne; säger hej & tack

(det är måhända inte alls för mig, än sen?)

Då har hon inget sött kvar ens i garderoben

Kaffe med musik

Är inte den där kappan lite för glad för dig?

 Märkte just att mitt förråd visst haft besök av tjuvar. Rackarns! Jag väljer efter moget övervägande, och ett oväntat roande samtal till polisen, att lägga min känslostämning någonstans mellan lack och lättnad. Det är förvisso segt att någon sett sig manad att knipsa låset och rota runt i mitt junk men samtidigt hade jag knappast något av värde där nere. Jag slappnade av ytterligare när jag insåg att skurken i fråga på intet sett kan anses var en kännare av vintagekläder; min förtjusande sjuttiotalskappa med pälskrage hänger kvar trots att jag är övertygad om att man lätt kunnat byta till sig en ansenlig mängd högst illegala substanser mot den bara man närmat sig rätt klientel.

Men det är egentligen inte den kappan jag tänker tjafsa om, utan som vanligt min leopardmönstrade. Jag deflorerade den metaforiskt tidigare under dagen. Jag är nämligen, när det gäller outfits, ett stort fan av generalrepetitioner. Vissa tillfällen är alldeles för läskiga för att man dessutom ska behöva oroa sig för om det nya inköpet andas rätt, hett och välklätt. Alltså - Roadtesta plagget i god tid före dagen D. Inget är så förrädiskt som färska kläder. Du må veta hur du vill se ut, men vet du hur du faktiskt tar dig ut? Det finns ju tillfällen då det är en smula misshagligt att komma på att man inte kan gå i skorna/sitta i kjolen/äta med flor framför snoken. Enought said.

Några saker bör man dock kontemplera innan man ger sig ut på testuppdrag. För det första ska man se till att man hänger med folk man gillar och litar på, aka vänner. För det andra ska man isolera testet till ett enda plagg och i övrigt bära gamla trotjänare annars kan det bli som med allergier, svårt att analysera vilken av beståndsdelarna som i själva verket ger upphov till symptomen. Och för det tredje ska man vara noga med att inte nödvändigtvis göra en helkväll av det. Bit inte av mer än du kan tugga, kära du. En kopp kaffe i sällskap med nya persedeln kan gott räcka.

Nåväl, problemet med kappan i fråga är att jag kände att den kanske korsar den fina linjen mellan glad flicka och glädjeflicka och tar mig med sig när den ramlar gatan fram, så att säga. Min bästis försäkrar mig, mellan chokladpralinerna, om att så inte är fallet. Alls. Må så vara, men vad vet han egentligen om nattfjärilar? Måste kanske köra en repetition till. Jag har inget emot att vara lite horig i höst men man vill ju inte hamna alldeles på fel sida om Dorothy Parkers riviga "You can lead a horticulture, but you can't make her think", eller hur?

Förföraren

Känner ni begäret? Hell yes!

För några dagar sedan dök den upp igen, jag vet inte för vilken gång i ordningen; nyheten att socker är lika beroendeframkallande som kokain. "Likheterna är slående", konkluderar visst någon professor som SvD lyckats gräva fram. Hjärnan har tydligen en tendens att löpa amok inför vitt pulver. Det här torde inte komma som en överraskning för någon som kan sin Roland Barthes, ni minns väl det utsökta citatet "Många menar att socker är sött, men jag, jag tycker att socker är våldsamt".

Visar sig att RB hade rätt igen, vilket plötsligt får mig att omvärdera de (alltför få) gånger någon man viskat sweet nothings i ens öra om hur söt man är. Tidigare har jag prompt tagit herren i fråga i dennes öra och berättat att det faktiskt, händelsevis är en smula nedlåtande att kalla kvinnor för söta. Det låter ju för tusan som om man pratar om en kattunge eller teddybjörn. Och vem vill vara ett mjäkigt gosedjur? Självklart är det tvärtom adjektiv som farlig, spännande och berusande man skulle vilja inkassera. (Och ja, tjusig, chic, snygg och bedårande kan också passera, tack så mycket.)

Men de som säger att forskning inte lönar sig har än en gång blivit överbevisade. Världen är inte platt. Fjällen har fallit från mina ögon - så vill du kalla mig söt, sugar, så kommer jag inte alls att bli sur.

På låtsas och på riktigt

Vilken fräsch annons, raring.

Det är mycket möjligt att undertecknad börjar tappa greppet, men stay with me ett ögonblick, kära vänner. Jag menar - är allt okej nu för tiden bara man gör det med en ironisk blinkning? Till och med jag som alltid närt en häftig passion för vår sjuttiotalistgeneration och som med stolthet bär det (metaforiska) X:et i Generation X på bröstet börjar undra om det inte är dags att sätta stopp för de här dumheterna. När jag såg annonsen ovan trodde jag för ett ögonblick att det var femtiotalet som knackade på och ville ha sin kvinnosyn tillbaka. Uppdollade damer draperade på biffiga bilar, säljer det fortfarande? Eller förresten, svara inte på det.

En riktigt rar man försökte tidigare i år förklara för mig att en annan speciellt konstig annons skulle ses som rolig, jag fattade nada. Måhända har jag ingen humor. Men jag är i alla fall, till skillnad från Winonas Ryders rollkaraktär i Reality Bites, kapabel att definiera ironi. Och använda den. Det är väl du också, troligen. Så om jag slår dig på käften, är ditt näsblod ironiskt då?

Allt är upplyst

Jag vet att ni redan känner till Abigail Ahern men hur kan man inte falla handlöst för hennes excentriska lampor? Så fåniga och så underbara på samma gång.

"Varde ljus" är sannerligen en devis som håller än i dag. När designistor ska tipsa om var man ska lägga sina surt förvärvade slantar brukar de ofta säga åt en att investera i belysning - där ska man visst få mest bang for one's buck. Och vem tackar nej till det? Här är några sötnosar till lampor som jag sprang på under designveckan i London (och en från Maison & Objet).

Glaslampor fanns det en hel del av i montrarna som synes. Här ser vi några från Curiousa & Curiousa. Stiligt med färgat glas, tycker jag. Handgjorda i Dirbyshire.

Det här är ju för tjusigt. Penelope Batley berättade att hon vill skapa vackra saker som samtidigt inte är helt allvarsamma. Hon lyckas utmärkt, ren poesi. Påminner lite om den här, eller hur?

Heather Gillespie blåser sitt glas själv och flyttade till och med till den avlägset belägna staden Kamenický Šenov i Tjeckien, som är känd för sin utsökta glastradition, och bodde där under ett år. Hon har till den här bedårande kollektionen hämtat inspiration från den marina världen, från musslor och ostron.

Det här är belysningsmotsvarigheten till en ostronkoloni.

Rothschild & Bickers hade en hel del rart i sin monter. Deras glaslampor med tygfransar har flaxat runt i magasinen tidigare men jag tycker att dessa med liten guldkrona är minst lika söta.