På utvägen var jag en annan

Ska vi gå hem till mig eller...

Ack nej, jag kan bara inte tro det. Nu har det alltså hänt återigen - jag sitter bland skärvorna av mina brustna förhoppningar och börjar känna mig misstänkt lik en doftljusens Carrie Bradshaw. Är jag inkapabel att finna den rätta? Kommer jag att sluta mina dagar ensam och utan vällukt? Första dejten med Laura Mercier-ljuset föll inte alls väl ut. Plötsligt hade vi inget att säga varandra. Usch, vilken sötsliskig don juan. Inte alls den mustiga, juliga eleganten jag hoppats på; snarare doftvärldens motsvarighet till något banalt pojkband med alldeles för mycket socker på repertoaren. Illamående sträckte jag mig mot fönstret och förbannade att jag än en gång fallit för ett fagert yttre.

Problemet med doftljus är ju att man inte riktigt vet var man har dem förrän de står i vardagsrummet. Och stinker. Jakten går alltså vidare. Slår kanske till på Byredos Bibliothèque nästa gång eller ger tidigare ratade Feu de Bois en chans. Eller är det läge att se sig slagen, kasta in handduken, hänga upp sporrarna? Vi får väl se. Rackars att det blåser så mycket att man inte kan ha fönstren öppna.