Revolutionary Road

Flotta Figaro skulle jag ratta direkt. Om jag hade ett körkort.

Förtjusningar kommer och går, det vet alla. Just nu är bilar lite oväntat en av mina passioner. Eller passioner och passioner förresten - det kanske var väl mycket sagt till och med för någon som strör kärleksbetygelser omkring sig med samma höga frekvens som undertecknad. Och oväntat och oväntat, förresten? Alla vet väl att jag, på mycket lösa boliner, hajpat rullen Drive sedan jag såg filmaffischen i september och föll handlöst för Ryan Goslings snygga handskar. Efter att ha avnjutit filmen umgås jag för första gången på allvar med tanken på att a) skaffa körkort och b) dejta någon som kan det här med bilar. Nåja, för att göra en lång historia kortare kan i alla fall konstateras att fordonen är intressanta ur så många aspekter. Estetiskt inte minst.

När jag var i London senast sprang jag på sötnosen ovan. Det är en Nissan Figaro och modellen verkar poppis i brittiska huvudstaden, jag har faktiskt aldrig ens sett den någon annanstans. Den introducerades visst i slutet av 1980-talet men har en look som snarare påminner om tidigare decennium. Från början fanns den endast i fyra färger: Topaz Mist, Emerald Green, Pale Aqua and Lapis Grey. Varje färg ska ha symboliserat en årstid. Enligt Wikipedia ska Topaz Mist ha varit den minst populära färgen och numera vara den som är svårast att få tag på. En helt ovetenskaplig undersökning under mina två senaste besök i London ger vid handen att Lapis Gray borde vara den mest populära färgen. Den livligt skära Figaron ovan piggade upp vägkanten, även om vi törhända har att göra med en oauktoriserad variant. Rosa verkar för övrigt på tapeten nu, ni har väl inte missat Fanny Ambjörnssons bok Rosa - den farliga färgen. Tänker personligen införskaffa den pronto. En bil får nog vänta lite.