Bakom spegeln och vad Alice fann där

Tjusig hallinspiration från Room.

Kära vänner, låt oss tugga lite på det fascinerande begreppet första intryck i dag. Jag är i likhet med mången medmänniska benägen att blixtsnabbt fatta, måhända grundlösa, omdömen baserade på hur en person talar, klär sig och ser ut. Inget att sticka under stol med. Det är knappast en tillfällighet att några av de slogans man minns cirklar kring detta. Och ja - jag tänker föga förvånande på exempelvis "Because first impressions last" och "Because you never get a second chans to make a first impression". De är läskiga på så många sätt, inte sant?

Men man kan förstås också applicera tänkandet på sin lägenhet. Och eftersom jag tillbringade helgen med att bära skåp upp och ned för trappor för att kunna möblera om min hall är det inte mer än rätt att ägna detta, ofta sorgligt bortglömda, rum några rader. Jag gillar hallar. Jättemycket. Både som koncept och i verkligheten. Hallen är det första men ser av en lägenhet och alltså en perfekt plats att sätta tonen i; vad vill jag egentligen säga med min inredning? Vem vet, men här får man chansen att likt en oljig politiker lova runt och hålla tunt...

Den fungerar också så klart som en passage till något annat. Lite som kaninhålet för Alice. Follow the white rabbit, alltså. Inget är riktigt på riktigt i en hall. Den är ett mellanläge, liksom varken fågel eller fisk, vilket gör att även den inte så modiga kan experimentera vilt. Färg, form, funktion - kör hårt. Saker sagda och gjorda i rummet verkar en smula drömlika i efterhand. I bästa fall får hallen en karaktär av väntrum där vad som helst kan hända. Allt medan man står i kö till något ännu mer fantastiskt. Förhoppningsvis.

Det kanske är därför den passar så perfekt att hänga i under hemmafester; inte lika intim som soffan och inte lika utstuderat nonchalant som köket eller kall som balkongen. Jag vill minnas att det var i ett av de sista numren av saligen insomnade tidskriften Domino som Nina Campbell öppnade dörrarna för (sin dotter) Rita Konig och läsarna. Hon berättar att hon gillar att ha gäster ("Every house our family has lived in has been characterized by the parties thrown there") och vill att de ska känna den goda stämningen så snart de stiger in. Hon satsar således lite krut på hallen. Och ser till att folk minglar där med en stadig cocktail i handen. Så välkomnande. Och ekonomiskt! För har vi verkligen råd att bara låta en massa döda kvadratmeter stå och drälla till ingen nytta?

Dessutom bör man ha i åtanke att människans första instinkt fortfarande är att slåss eller fly när hon blir stressad. Jag avskyr till exempel att bli inbackad i ett hörn när man ska umgås och vill kunna lägga benen på ryggen om det blir trist. Hm, är det kanhända egentligen därför som närheten till ytterdörren lockar?