I grunden utan skuld

Farligt nära Overlook, inte sant? Skuttar det fram tvillingar eller rullar fram barn på små fordon svimmar jag.

Det är med jämna mellanrum på modet att uppmärksamma de så kallade mellanrummen i staden. Ni vet de där områdena som kommersen liksom inte riktigt hittat till ännu; de som inte är heta, där folk med pengar på banken inte vill bo eller ens känner till. Och det kan ju vara skoj. Även om platserna tvivelsutan blir färre och färre i stenstaden. Men kanske ännu roligare är att scouta efter motsvarande ytor inomhus.

Jag fascineras till exempel storligen av trapphus. De ska vara allas, men blir i stället ingens. Vilken osuccé. Nästan lite kusligt kan det bli. Man skyndar genom allmänningen mot säkerheten i sin egen lägenhet. Ibland säger man måhända "hej" till någon som själv hastar förbi, kanske var det en granne - vem har tid/ork/mod att stanna? Ett liknande fenomen är väl loftgångar. Oss emellan förstod jag aldrig hur arkitekterna tänkte när de glatt introducerade dem. Jag minns att jag har hört något förvirrat om "att folk skulle mötas och prata och umgås på ett naturligt sätt". Vad var det ni sa, sa ni? Har ni möjligen haft den svarta polotröjan lite för tajt kring halsen?

Vi borde förstås reclaima trapphusen - tänkt vad mycket kul man säkert kan ha där. Och jösses vad många kvadratmeter á 59 000 kronor, eller vad det nu är i dagsläget, som bara står orörda. Fast jag vet inte om jag är så sugen på att stiga ut ur min lägenhet, just nu för tillfället...