 |
| Charles de Gaulle-flygplatsen. Efter bomben? Eller före? |
Helvetet är andra människor, konstaterade ju Sartre med sedvanlig briljans och rättade utan tvekan till de intellektuella glasögonen under de Beauvoirs beundrande blickar när de som vanligt satt och drack kaffe på Flore. Han har rätt på så många plan, givetvis. Men långt kusligare än att trängas med pöbeln är när den plötsligt inte står att finna. Överhuvudtaget.
Inget - varken besatta barn, utomjordingar eller vampyrer - är läskigare än helt folktomma ytor, när de egentligen borde vara fulla med människor. Man saknar genast rekvisitan som andra individer utgör. Var är folk? Varför är de inte här? Och kanske fram för allt: Varför är jag här? Vad vet de som jag inte vet? Frågor som kan oroa den mest stabila. Plötsligt förvandlas något så basalt som färden ut till gaten till en existentiell kamp. Eller kanske en mardröm, en skräckfilm. Det är intressant hur snabbt man går från att finna medresenärerna irriterande till att sakna dem. Kom tillbaka, tjocka oartiga tyska gubbe som körde över min vänstra sko - allt är förlåtet!
"Jag älskar att vara ensam. Jag har aldrig funnit ett sällskap som varit så sällskapligt som ensamheten", sa Thoreau medan han satt och tryckte i skogen. Han har uppenbarligen aldrig traskat omkring på Charles de Gaulle-flygplatsen helt solokvist en eftermiddag. Det är en upplevelse som förändrar en i grunden. Som får en att omvärdera vad man håller på med. Tvingar en att fatta nya stora beslut. Ni hajar. Egentligen borde alla hux flux befinna sig helt ensamma med sig själva in transit. Så ödesmättat - så symboliskt. Frågan är bara vad vi ska göra med alla andra resenärer under tiden.
 |
| Fortfarande ensam. Så oroande... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar