onsdag 26 oktober 2011

Kappan

Det här med förväntningar...
 Ni vet det och jag vet det - förväntningar är A och O för ett olyckligt liv. Ändå verkar jag inte kunna hindra mig själv. Det hela är verkligen högst beklagligt. Detta är så klart på intet sätt nyheter men aktualiserades åter i morse när jag som vanligt läste Dagens Nyheter, vilket väl ger det någon slags dagsfärska. Po Tidholm, vars namn för övrigt länge omdebatterats i min bekantskapskrets, finner sig i evigheters evighet besviken på Tom Waits för att denne inte längre låter som på debutplattan. Och han verkar, liksom undertecknad, lite matt på sin egen inställning.

Nu har jag inte längre några starka känslor inför ovan nämnda musiker, efter att ha kommit över ett kort svärmeri i tonåren. Mitt problem är snarare kläder som lovar runt och håller tunt. Eller, om jag ska vara riktigt ärlig, kanske det är så att jag helt enkelt har orealistiska förväntningar. Fy, fy. Men hur vet man vilka förväntningar som är orealistiska? Jag försöker bara göra som amerikanerna och tänka mig till framgång - if you wear it, he will call. Ska försöka bota mig själv genom att sträckläsa Barbara Ehrenreichs Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, men har den passande nog för tillfället utlånad till en kompis. 

Vilka stackars plagg är det nu som ligger på minus, undrar ni möjligen efter den här ettriga tiraden. Det är ju en befogad fråga. Faktum är att överst på listan tronar för närvarande en persedel som jag inte ens har vågat bära ännu: den omskrivna kappan från By Malene Birger som jag i ett anfall av just positivt tänkande slog till på. Lite smicker kan också ha gjort sitt till, tack så mycket. När jag halade fram visakortet såg jag i vilket fall framför mig hur vi tillsammans skulle gå på kultiverade kalas, dricka chica cocktails på dekadenta speak-easy och...slå oss ned i baksätet på dyra bilar. Ett helt nytt liv bredde ut sig inför mina förundrade ögon. Förväntningarna på kappan var/är så storslagna att man bara måste tänka på Gogol. När man inte tänker på Jackie Kennedy Onassis förstås.

Men jag utlovar härmed bot och bättring. Ska försöka vrida ned förväntningarna (en smula) i framtiden och inte utsätta min oskyldiga omgivning för slikt gnäll. Ha - där kan man snacka om en förväntning redan nu på gränsen till att komma på skam.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar