Det ondas blommor

Är R2D2 kanske avundsjuk på C-3PO för att han får bära guldkostym?

Kära vänner, låt oss tala en smula om det allra mest förbjudna. Och ja, jag menar givetvis avundsjuka. Kanske den minst förtjusande av de omtalade dödssynderna. Bara det att kvala in på topp-sju är ganska strongt gjort. Och i så hård konkurrens också. Men avundsjukan siktar som bekant väldigt högt, det visste redan Ovidius. Känner med ens att det här kanske är början på en hel syndserie på bloggen. Eller är det för girigt? Och går inte högmod före fall? Nåväl, Watch this space, som det plägar heta nere på kontinenten.

Men tillbaka till dagens ämne. Det finns så mycket att avundas om man är på det humöret. Och vi har hela listan. Men för att inte fullständigt drunkna i syndafloden bör vi begränsa våra skamliga känslor till andras tröjor, pennkjolar, klänningar... till deras garderober, kort och gott. För visst skulle det vara fint att vara witty och pretty, men man kan inte få allt här i världen. Det är nog just därför som andras lyckade outfits kan vara så störande - dem skulle man ju tekniskt sett kunna ha fått om man hade varit lite mer på hugget.

Men det finns kläder och kläder. Vissa hatar att läsa glansiga magasin för att de är fyllda av vackra, smala människor iklädda snoffsig haute couture. Det bekommer inte mig. Varför skulle det? Dessa övermänniskor bebor ju uppenbarligen ett parallellt universum, och trots att jag kan vara lite barnslig är det ändå under min värdighet att vara avundsjuk på karaktärer i sci-fi-berättelser. Jag avundas alltså inte Charlotte Gainsbourg, Kate Moss, Camille Bidault-Waddington et al deras garderober. Det vore ju som att ogilla R2D2 för att hans "skor" ser ut att vara specialdesignade av Nicolas Ghesquière. Jag spar min avund till folk på närmare håll, i det här solsystemet så att säga.

Oftast inspireras jag av folk som klär sig väl. Pepp på er! Men avundsjuka kan, liksom huvudvärk, komma plötsligt. Det finns ingen enskild person vars blotta stil får mig att bli grön. Jag tar det lite mer som det kommer. Och det kommer, var så säker. En sofistikerad höstkappa här, ett par nonchalanta ridstövlar där. Kvinnor iklädda plagg jag aldrig skulle kunna bära upp. Insikten smärtar, så klart. Men allra mest orolig är jag över att träffa på någon i ungefär samma mundering som jag själv. Bara för att upptäcka att hon klär mycket bättre i den. Hoppas bara att jag är ensam när det händer. Då kanske jag tröstar mig med en treo och ber till gud att det hjälper.
 
"Of the seven deadly sins, only envy is no fun at all", menade Joseph Epstein. Exakt! Jag tycker nog att jag förtjänar bättre. Mycket bättre. Trillade jag just in på nästa dödssynd nu? Och i sådana fall - när börjar det roliga?