Bergtagen

Fendis höstannonser, som vanligt plåtade av Lagerfeld, rockar ovanligt hårt. Om ni vill se en liten behind the scenes så hittar ni den här. Rätt söt den också!

Jag vet inte riktigt varför jag gillar det här så mycket. Och det är alltid en aningens oroande för någon som smickrar sig av att ha en förklaring till minsta lilla känsloströmning och åsiktsbildning som piper igenom hennes huvud. Det gör också att jag svårligen kan lämna annonsen därhän utan bara måste återkomma till den, på samma sätt man bara måste peta bort en sårskorpa trots att det kommer att göra ont och ofrånkomligen bloda ned något plagg som måste skickas på kem. Ja, jag tycker förvisso om håret, den onaturligt teatrala sextiotalsmakeupen och skorna, men det känns som om det finns något mer här... Som sjuttiotalist kan jag inte nöja mig med en så prosaisk förklaring. Det måste finnas ett underliggande budskap.

Kanske är det så enkelt som att bilden är utsökt komponerad? Hon bildar klassiska triangelmönster med sina späda lemmar och fyller upp bildrutan på ett sätt som inte känns alltför krystat. Det finns också något skenbart nonchalant i hur axeln korrelerar till det böjda knäet, eller hur? Och spelet mellan den nakna huden och den påklädda kroppen förstärker bådas karaktär. Möjligen är det också den vilda, luddiga pälsens kontrast till de damiga, blanka skorna som gör det. Eller det ytterst sublima färgspektrumet; klassiskt höstigt utan att bli banalt med det gula som vass ögonöppnare. Måhända är det tavlan i bakgrunden som, halvklar och vårdslöst lutad mot en vägg, ger bilden det där lilla extra och förlänar modellen någon slags musa-status som upphöjer annonsen från ren kommers.

Eller så kanske allt det här svamlet bara är pretentiöst snömos från någon som borde klippa sig och skaffa sig ett jobb - eller i alla fall lämna macbooken och ta sig en cocktail. Trevlig helg!