I vår tid

Här var det avstängt men det hindrade inte fotograferna från att flockas för att få föreviga ett av de stiligaste fönsterpartierna i stan.

Är fortfarande lite giddy efter den förtjusande Englandsresan förra veckan. Storbritannien tenderar att ha den effekten på mig. Det är som en till synes obesvarad förälskelse som man fortfarande hoppas lite, lite på. Man kastas mellan hopp och förtvivlan. Nåväl, det fanns inte bara intressant design till allmän beskådan som bekant, utan också rara lokaler i parti och minut. Jag har ju tidigare hajpat söta svenska ambassaden; en lika bedårande bekantskap fast på motsatta sidan spektrumet var den gamla industrilokalen som Designer's Block huserade i. Slitna fabriker med några år på nacken börjar möjligen bli en smula nött som koncept nådens år 2011 men vad göra när de har sådan här charm? Kanske är det historiens vingslag som lockar - här har tidigare generationer vandrat, kanske är det kontrasten mellan de nya produkterna och de gamla rummen, kanske är vi hjärntvättade av åratal av för intensivt bläddrande i glossiga inredningsmagasin med brist på verklighetsförankring. Eller så är det bara snyggt som fan.

Tvättäkta industrilokaler i A-läge. En dröm? Ingalunda, i London är allt fortfarande möjligt.

Ärtiga detaljer i rött fanns lite här och var. Det är ju givet att man blir galet nyfiken på var den dörren leder.

Utan att dissa någon av de unga formgivarna som hängde i de små ateljéerna på den här våningen måste konstateras att arkitekturen stod som segrare. (Och ja, innan ni frågar - allt är alltid en tävling.) Tydligen fick de som hade turen att ställa ut här vara väldigt försiktiga och inte göra det minsta åverkan på omgivningarna. Inte mer än rätt.

Vacker växelverkan mellan dekorerat och avskalad, samt mellan neutraler och signalfärger. Sofistikerat.

Detalj från staketet som skulle hindra en från att ramla ned på gården. Det skötte sitt uppdrag med osedvanlig spänst.

Engelsmännen är lika förtjusta i ryktet om dem som mad hatters som resten av världen. Feix & Merlin Architects hade gjort utsmyckningen på gården. Passande, om än inte så omskakande, kallad High Tea.

Vackert slitet.

Saker med en något dunkel funktion är alltid lockande. Fick aldrig riktigt klarhet i vad man vevade upp och ned med hjälp av denna snygging men blev klart sugen på att använda den med en gång. Kvävde dock alla sådana impulser.