Allas självbiografi

Ny bok på väg om David Hockney, men fokusera på kameran den här gången, mina vänner. Ur oktobernumret av brittiska Vogue.

Nostalgi beskrivs i NE på nätet som "vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat". Jag var givetvis bara tvungen att göra något så totalt onostalgiskt som att googla efter definitionen ovan med en gång, när jag i senaste numret av Vogue fick syn på den här bilden. Det är inte David Hockneys sedvanligt rara glasögon, klädsamt nonchalanta frisyr eller Celia Birtwells nöjda småleende som intresserade mig utan så klart kameran, Pentaxen, han har hängande runt halsen.

Precis en sådan har nämligen jag också. Jag fick den av min far på min studentdag efter att ha trånat i åratal och den står för närvarande på min gröna byrå i vardagsrummet. Ibland klappar jag en smula på den när jag passerar. I min ungdom fotograferade jag med den lite smått. Men för det allra mesta beundrar jag den på avstånd som en symbol för något jag gärna skulle ha velat ha, men aldrig riktigt fick. Den agerar katalysator för en romantiserad vision om svunna tider när livet svängde lite mer, det fanns en mening med allt och författarna knackade ned viktig poesi på rangliga skrivmaskiner. Eller hur det nu var. Jag antar att alla har prylar som jobbar mer eller mindre så här. Pentaxen fungerar faktiskt lite som en faux-madeleinekaka, falsk såtillvida att jag så klart inte har några egna minnen från tiden utan parasiterar på andras. Lite som Gil i Woody Allens Midnight in Paris som bekant. Det gör det förstås inte mindre bitterljuvt. Man vill ju aldrig ha något så mycket som det man inte får.

 

Pentax hängande i hallen. Gör sig bra där också.