The Meaning of Sunglasses

När kommer julgransfoten, då?

Det finns en handfull skribenter som skulle kunna lägga ut texten om i stort sett vad som helst och jag skulle kasta mig över det. Med glädje. 10 000 tecken om julgransfotens historia ur ett genusperspektiv? Hell yes, om det bara var Hadley Freeman som hanterade ordbehandlaren. Döm därför om min glädje när jag strosade omkring på bedårande Rönnells i helgen och sprang på boken ovan, dessutom till det facila priset av 80 spänn. Jösses, julen kom visst tidigt i år. Trogna läsare känner så klart till min förtjusning i hennes Ask Hadley-krönikor i The Guardian. Har du inte läst dem ännu så gör dig själv en tjänst i jul medan alla andra är upptagna med banaliteter som att äta pepparkakor och spela sällskapsspel. Ms Freeman är inte bara påläst, brutalt ärlig utan också väldigt, väldigt rolig. Inte en helt vanlig kombo, tyvärr. The Meaning of Sunglasses ska vara en stilguide och jag har definitivt goda förhoppningar om att i alla fall min prosa kommer att vara avgjort chicare efter att ha slukat de 216 sidorna.

Argument från vänster

Informativ upplysning som också återfinns i boken Helvetica: Homage to a Typeface.

Häromdagen när jag och en kompis satt och civiliserat diskuterade världshändelser (och ickehändelser) i min soffa med varsitt glas prosecco i näven kom vi som vanligt in på språk. Hur otroligt förtjusande det är att systemet är helt godtyckligt konstruerat. Natur-kultur 0-1. (Och kom inte dragande med onomatopoetiska ord, tack så mycket. Vi svenskar vet ju till exempel alla att grisar inte säger "oink".) Detta ledde oss så småningom vidare till bokstäver. Jag älskar dem; de är ju som små konstverk. Något jag blev påmind ytterligare om när jag stod och bläddrade i våldsamt habegärsväckande boken Helvetica: Homage to a Typeface av Lars Muller på formidabla Papercut nu på eftermiddagen. Jag har varit intresserad av den här speciella lilla röda i evigheter, hade bara glömt bort den ett tag. På en sida fick jag lustigt nog syn på ett foto nära nog identiskt med ett som jag själv tog i London för ett par veckor sen. Ni ser min version här ovan. Vill ni se Mullers får ni väl ta och köpa boken. Det tänker jag göra.

En solkig historia

Är det så här dåligt samvete ser ut?

Jag besökte ett oväntat gemytligt Birmingham alldeles före jul, precis innan snön slog klorna i Storbritannien på allvar. Och medan jag vandrade omkring i det pyntade centrumet, tittade på Futur Systems byggnad för Selfridges, slog ihjäl tid i boklådor och insöp Pre-Raphaeliter på konstmuseet hann jag också med att gå in på Primark för första gången. Jag undvek det med flit när jag var i London i somras men nu hade jag alldeles för mycket tid att strosa och jag hade redan druckit espresso på Starbucks, så vilka ideal hade jag kvar att förlora?

Sagt och gjort. Det var sinnessjukt där inne: galet mycket folk, galet mycket grejer och förstås galet billigt. Jag hade givetvis inte tänkt handla, bara liksom se hur det såg ut...undersöka den så kallade hajpen, ni vet. Då fick jag plötsligt syn på klänningen ovan, så förföriskt perfekt till julfesterna, och halade upp visakortet. 25 pund drogs från mitt konto. Tjugofem. Jag såg barnarbetare, livsfarliga kemikalier, usla löner - och mig själv i en oväntat smickrande partydress. Samvetet mot fåfängan. Tänker dock ge mitt samvete lite mer kött på benen genom att läsa Gunilla Anders En solkig historia om vad den billiga bomullen egentligen kostar. Men jag har en känsla av att min fåfänga plägar ligga steget före och viska att klänningen är undantaget som bekräftar regeln och att Primarks alla försäkringar om att de jobbar miljömedvetet och etiskt faktiskt är mer än snömos. Samvetet - fåfängan 1-1. Eller är det en galen förhoppning inför 2011?

Arkitektens fritidshus

Så tjock att den inte fick plats i brevfacket utan var tvungen att hämtas på posten.
Alltid ett bra tecken när det gäller coffe table books.

Fick precis hem nya boken Arkitektens fritidshus av Kenneth Kauppi (förlaget Arena) och har börjat bläddra så smått. Verkar förtjusande, som ju soffbordsböcker så ofta är. Här ska man alltså få en chans att gå husesyn hos yrkesgruppen när de svarta polotröjorna tagits av. Det är en rejäl tegelsten på över 300 sidor med fotografier högt och lågt som genren bjuder. Och författaren förklarar valet att visa just sommarstugor med att han hört oräkneliga arkitekter säga följande: "Okej, jag bor så här - men du skulle följa med och titta på mitt fritidshus...". Jag har inte riktigt bestämt mig för om det är sympatiskt eller bara ett blindspår för att låtsas som om det här är något annat än en lösning på att våra svenska arkitekters hem redan har valsat runt i alla tänkbara publikationer, inklusive Kauppis egen Arkitektens hem som kom för ett par år sedan.

Nåväl, läsaren får i alla fall chansen att boa in sig hos 22 namnkunniga proffs och det är verkligen inte fy skam. Redan på s 28 hittar jag emaljkannan jag vill ha, på s 6o finns Pål och Helena Dunérs ohämmat tjusiga Ligurien-bostad och på s 173 en bedårande vedkamin från 1970-talet. Verkar lovande även om jag förhåller mig hälsosamt skeptisk till pressmeddelandets önskan om att få oss att tro att det är "ofta påtagligt ostajlat".


Bilder ur boken.

En gyllene bok om biologi

Så tjusigt! Illustratören Charley Harper är en av mina hjältar.

Var för ett tag sedan hemma hos min mor och snokade i gömmorna och fann till min stora glädje ett riktigt guldkorn (som jag genast stoppade på mig och tog hem): En gyllene bok om biologi från 1961. Vad ska man då ha en 49 år gammal ungdomsbok om hur världen är beskaffad till, kan man fråga sig. Svaret är - njuta av mästaren Charley Harpers underbara illustrationer. Så fina! Den gyllene boken var ett av hans första uppdrag och han fortsatte sedan att ägna sig åt naturillustrationer tills han gick bort 2007. Bilderna har en omisskännelig touch av femtiotal men känns fortfarande påfallande moderna och floran & faunan har sällan gjort sig bättre på bild. Gå in på hemsidan om du vill veta mer om en extraordinär illustratör.





Vilket habegär! Springer du på ett exemplar av den gyllene boken om biologi så köp den! Jag är också lite sugen på en litografi, vi får väl se vad som händer... Alla bilder ur boken.

Living With What You Love

För 229 kronor får du både inspiration, fina bilder och några småläskiga inredningar. Prisvärt!

För ett par veckor sedan läste jag om fotografen Monica Rich Kosann på Ronda Carmans blogg och blev lite sugen på att få chansen att bläddra i hennes bok Living With What You Love. Sagt och gjort, i dessa nätbaserade tider är man ju som bekant aldrig längre bort från en välsorterad boklåda än ett klick. Det är en ganska förtjusande bok, där fokus av förklarliga skäl ligger på fotografi men där man också får sig andra tips till livs. Främst är det nog den sympatiska grundtanken att det är ens egen smak och ens egna intressen som ska ligga till grund för hur man inreder sin lägenhet som tjusar mig, för varför skulle man vilja att egna bostaden ser ut som en mäklarannons? Speciellt ljuvlig blir därför den ohyggliga kakburkssamlingen som personligen skulle ge mig mardrömmar om jag hade hemma, rummet med trompe l'oeil-draperier i silver och matsalen som dignar av kristall, porslinshundar och laxrosa väggar. Kosanns trevliga ton och entusiastiska pedagogik gör att man inte vill vara sämre själv utan låta hemmet fyllas av personliga stilleben, tavlor som anknyter till hobbies och fotografier på nära och kära. Jag välkomnar dem alla - fast jag drar nog gränsen vid kakburken som ser ut som en clown, den är ju bara kuslig.


Kändes omöjligt att inte dela med mig av den här underbara dukningen
så här i kräfttider trots att de små formarna givetvis är tänka till hummersufflé!

Jag tänker hela tiden göra något skojigare av mitt lilla skrivbord men kommer liksom aldrig mig för att sätta igång. Kanske blir det ändring på det nu... Fotografier ur boken.

Boktipset: Vinterns goda ting

Bergströmarna bjuder på det mesta man kan behöva till advent, jul och vinter.
Här lyser snön verkligen vit på taken.

Nu i december när Kung Bore definitivt slagit klorna i Sverige, även om snön tack och lov dröjer, kan det vara på sin plats med en påminnelse om att den mörka årstiden inte är så tokig ändå. Boken Vinterns goda ting av Anna och Fanny Bergenström med urtjusiga fotografier av Nisse Peterson är en favvo för många och har till och med kommit i nyutgåva (förmodligen för att folk läst sina exemplar sönder och samman). Den kanske innehåller lite väl många pysslinga matrecept för någon så ointresserad av att laga mat som jag men det uppvägs av de underbara bilderna och det lite mer inredningsbetonade pysslet. I år ska jag definitivt försöka mig på att göra ett eget julpotpurri, rulla ljus av bivax och binda en egen krans. Maka på dig Martha!

Boktipset: the Well-dressed Home

Boken är pedagogiskt uppbyggd, olika stilar presenteras med collage, catwalkbilder och interiörer. Fotografen Karyn R Millets bilder förgyller upplevelsen!

Slog ju som bekant till på boken The Well-dressed Home av Annette Tatum för inte så länge sen och så trillade den till min stora glädje ned i brevlådan i fredags. Jag har alltid varit fascinerad av smak; hur kommer det sig att olika personer gillar olika saker och vad ligger egentligen bakom? Till stor del är det givetvis fråga om kulturella preferenser, men vad är det som gör att personer som är uppvuxna på samma ställe, har liknande utbildning och så vidare diggar olika tröjor, stolar och tapeter?

Med det i bakhuvudet lät bokens undertitel "fashionable design inspired by your personal style" som en guldgruva. Här skulle stilar benas ut och kanske skulle man få veta vad som utgjorde den underliggande röda tråden i just ens egen garderob (och hur denna sedan skulle översättas till ljuvliga interiörer). Lite som att ligga på analyssoffan och lära känna sig själv på nytt. Riktigt så blev det nu inte och kanske är jag inte ens förvånad eller besviken.

Jo, kanske lite besviken. Boken känns trots sina 250 sidor ytlig. Man delas, beroende på vad man har hängande i garderoben, in i olika kategorier som till exempel "romantic", "classic", "modern", "eco". Det är väl att göra det lite lätt för sig? De flesta har nog en ganska tydlig insikt i vilken typ av kläder de gillar och behöver inte få det förklarat för sig att "classic style is timeless, not trendy". Dessutom plockas klädstilen ganska rakt av in i inredningen i de flesta fall trots att Tatum bedyrar motsatsen. Mönster och tyger flyttar in och knappar, broscher och andra dekorationer gör sig hemmastadda. Jag hade hoppats att det skulle vara lite mer komplicerat än så att översätta min klädstil till min lägenhet. Det blir för mycket fokus på enskilda plagg och för lite på stilen som helhet.

Men jag vill inte vara för elak för det finns rara tips, tjusiga bilder och ärtiga story boards och har man lite mer sansade förväntningar är den inte dum att bläddra i.



Bilder ur boken. Överst ett exempel på stilen "couture bohemian"
och nedan ett classic-collage och ett exempel på "classic casual".

Boktipset: ...hava äran inbjuda

Såna här godbitar ser man inte så ofta och jag tycker att man har hört förvånansvärt lite om den här boken men det kanske bara är symptomatiskt då fler och fler käkar snabbmat och bor i små lägenheter med kokvrå? Några som inte har ont om plats för serviser, silver och linnedukar är dem som bokens författare Ewa Kewenter, Gustaf Trolle-Bonde och fotografen Ralf Turander har besökt. Här snackar vi crème de la crème av svenska adeln och sällan har överklassens gods och gårdar varit mer lockande.

Förutom de fantastiska fotografierna får vi också lära oss lite om bordets konsthantverk och vi introduceras för namn som Gustav Folcker, Johann Gregor Herold, Per Zethelius, Alf Wallander och Gunnar Wennerberg. Vi får veta att man endast drack tyskt vitt vin i gröna remmare förut, att Kosta rankades som nummer två av de svenska glasbruken under 1800-talet (Reijmyre var etta) och att Svenska Ostindiska kompaniet importerade häpnadsväckande 30 miljoner porslinspjäser till Sverige under sin storhetstid.


Bilder ur boken.

Vi får också se ovanliga produkter som glassköljare som visst var något av en självklarhet vid middagar under 1700-talet då det ansågs oartigt att placera glasen på bordet. I stället kallade man på en betjänt varje gång man ville dricka som då sköljde glaset i glassköljaren, sen skulle man dricka ur och glaset bars bort igen. Det finns också bild på de exotiska isklockorna som fanns i Danmark. De skulle fungera som luftkonditionering och fylldes med ett isblock, sen sattes de fram på bordet när desserten serverades. Man undrar ju hur effektivt det egentligen var.

Texterna i boken är ganska korta och fungerar nästan som bildtexter. De är lite mossiga i bland och vid vissa tillfällen känns det nog som om författarna själva hade minst ett ben i 1700-talet, men det har en viss charm det också och bilderna är som sagt bedårande. Man känner genast för att springa till närmaste second hand-butik och lägga rabarber på en av de där fina serviserna som de slumpar bort för att ingen behöver dem längre.

Bilder ur boken.

Boktipset: Fashion Designers at Home

Jag är medveten om att den inte är ny men det kan ju hända att någon har missat den här trevliga titeln och det vore väl trist? Inte för att det här är coffee table-boken som kommer att förändra världen men lite roligt är det i alla fall att snoka hemma hos bland andra Vanessa Bruno (som skulle vilja vara ett stort gustavianskt hus vid en sjö om hon nu skulle vara ett hus), Diane von Furstenberg (som skulle vara ett bord om hon var en möbel) och Elie Saab (som skulle ha varit antika Rom eller 50-talet (!) om han hade varit en era). Texten är som ni förstår av exemplen lite töntig och ytlig men bilderna är tjusiga och modeskaparna gör ett tappert försök att dra paralleller mellan sina kläder och sin inredningsstil.

Boktipset: The World of Coco Chanel

Den engelska utgåvan av boken, den kan även vi som inte är ess på franska njuta av.

Av oklara anledningar, som inte behöver diskuteras närmare här, var det inte förrän väldigt nyligen som jag förstod att Chanel-boken som jag fick i julklapp förra året är den litterära förlagan till den omtalade filmen med Audrey Tautou. Boken har som brukligt är hamnat en smula i skymundan för filmen men jag vill ändå slå ett slag för före detta Vogue-redaktören Edmonde Charles-Roux praktfulla verk. Det är inte bara fullt med tjusiga bilder utan är också ganska pedagogisk upplagt med korta kapitel och ett språk som slinker ned nästan lika lätt som en macaroon eller två. Se "Coco - livet före Chanel" för all del men visst känns det väl alltid fint att kunna säga "jag har läst boken"?

Boktipset: This is for You

Boken "This is for You" av konstnären Rob Ryan är en liten pralin man bara inte får missa. Maken till rara uppslag har jag inte sett på år och dagar. Vill man klä sig passande känns Alberta Ferrettis kläder lite som samma andas barn, man kan ju alltid slänga på sig ett par rejäla brillor om man är rädd för en sockerchock. Jag intervjuade för övrigt Ryan för tidskriften Form förra året och här kan ni läsa om hans samarbete med smyckeduon Tatty Devine:

Oavsett om man är ett fan av papperskonst, Vogue eller bara är anglofil i största allmänhet är chanserna goda att man har stött på Rob Ryans sagolika konstverk och illustrationer. Nu har han teamat upp med konstnärliga designduon Harriet Vine and Rosie Wolfenden som står bakom märket Tatty Devine och tillsammans producerar de en smyckekollektion med teman från Ryans verk.
- Jag har känt Harriet och Rosie i flera år, de är de raraste tjejerna i London! Vi pratade om att göra något tillsammans och det fina med de här tjejerna är att de inte bara pratar, de gör saker också, konstaterar Rob Ryan.

Steget från att illustrera artiklar, göra bokomslag och producera konstverk tänkta att hänga på väggen till att göra smycken som folk ska bära är inte självklart. Visserligen minns alla som läser brittiska Vogue den fantastiska pappersklänningen som Ryan gjorde till julinumret 2006 men den var ju aldrig tänkt att bäras på riktigt.
-Ja, det är ganska stor skillnad på att göra något som ramas in eller används i en bok och att göra något som folk ska bära för att uttrycka något. Jag kände pressen att göra något som är litet och enkelt eftersom de flesta av mina verk är komplexa och långdragna, förklarar Ryan.

Tatty Devine har sedan starten 1999 gjort sig kända för sina glada, popkonstinspirerade smycken i färgglad plast och kontrasten mellan Ryans romantiska, lite gammeldags scenarion med träd, klockor och fåglar borde bli en visuell succé. Ett av de mer speciella föremålen är ett smycke format som ett hjärta där man själv kan få sina tio favoritsaker inskrivna, eller så kan man köpa ett med Ryans favoritsaker, som bland annat inkluderar ”känslan av att somna”.
- Jag gillar vad de gör och jag tror att de gillar vad jag gör. Genom att arbeta tillsammans med det här lilla projektet så tänkte vi att vi skulle kunna producera något som representerar det bästa från båda våra världar, berättar Ryan.