En solkig historia

Är det så här dåligt samvete ser ut?

Jag besökte ett oväntat gemytligt Birmingham alldeles före jul, precis innan snön slog klorna i Storbritannien på allvar. Och medan jag vandrade omkring i det pyntade centrumet, tittade på Futur Systems byggnad för Selfridges, slog ihjäl tid i boklådor och insöp Pre-Raphaeliter på konstmuseet hann jag också med att gå in på Primark för första gången. Jag undvek det med flit när jag var i London i somras men nu hade jag alldeles för mycket tid att strosa och jag hade redan druckit espresso på Starbucks, så vilka ideal hade jag kvar att förlora?

Sagt och gjort. Det var sinnessjukt där inne: galet mycket folk, galet mycket grejer och förstås galet billigt. Jag hade givetvis inte tänkt handla, bara liksom se hur det såg ut...undersöka den så kallade hajpen, ni vet. Då fick jag plötsligt syn på klänningen ovan, så förföriskt perfekt till julfesterna, och halade upp visakortet. 25 pund drogs från mitt konto. Tjugofem. Jag såg barnarbetare, livsfarliga kemikalier, usla löner - och mig själv i en oväntat smickrande partydress. Samvetet mot fåfängan. Tänker dock ge mitt samvete lite mer kött på benen genom att läsa Gunilla Anders En solkig historia om vad den billiga bomullen egentligen kostar. Men jag har en känsla av att min fåfänga plägar ligga steget före och viska att klänningen är undantaget som bekräftar regeln och att Primarks alla försäkringar om att de jobbar miljömedvetet och etiskt faktiskt är mer än snömos. Samvetet - fåfängan 1-1. Eller är det en galen förhoppning inför 2011?