Luftslottet som sprängdes

Gaia&Ginos ballerinavas döpt efter filmen Black Swan
 var en av få produkter som föll mig på läppen, kräsen som jag är.

Vill minnas att jag i något svagt ögonblick kan ha utlovat en rapport från Maison et Objet, om ni nu minns den mässan långt bak i det förflutna. Här är i alla fall en text i ämnet som jag skrivit för tidskriften Rum.

Ah, mon dieu! Ser jag en endaste conversation piece till vet jag inte vad jag ska säga. Kanske skriker jag rakt ut: Merde! Om någon nu trodde att de tuffa ekonomiska tiderna, krisen, depressionen, eller vad vi nu väljer att kalla samtiden, har dämpat formgivarnas entusiasm och fått dem att prata med de bekanta, små bokstäverna - så glöm det, bröder och systrar. Är jag övertygad om något efter att ha flanerat runt bland montrarna på höstens Maison et Objet är det att det ska vara en högljudd prydnadssak i år. Eller två. Eller tolv.

Men varför klaga, tänker ni kanske nu. Var inte en sådan surpuppa. Ja, varför? Känner ni att ni alltid har saknat en halvmeterhög jadefärgad porslinsvas med framspringande, tredimensionella hästar, en uppstoppad råtta med ängelvingar eller måhända en tapet med ett gäng rejäla kokade humrar så ring undertecknad så ska jag med glädje leda er till rätt företag. Ni ändra som är mer tveksamma till dessa innovationer, gilla läget. Sunda förnuftet säger att det måste ha funnits montrar som inte gick helt i guld, grälla färger och drolerier men de drunknade troligen i den veritabla tsunamin av produkter med personlighet; eller snarare med personlighetsklyvning, damp och adhd. Psykofarmaka kom tillbaka, allt är förlåtet.

Men till och med i denna kakafoni av röster fanns så klart godbitar. Selettis glödlampor inspirerade av ädelstenar var förtjusande, nya förmågan Boram Nas lampskärmar en upptäckt värd att göras och Gaia & Ginos vaser Black Swan som gjorda för en ljuv förälskelse. För ett par år sedan skulle dessa utflykter i experimentlusta ha placerat dem i framkansten och fått folk att häpna över extravagansen i formen men nådens år 2012 känns de snarast sofistikerat, och välgörande, återhållsamma.

Det ironiska med de prylar som så flott benämns conversation pieces är annars att de inte alls inbjuder till dialog. De vill ju helst bara stå ensamma på scenen och skräna, som en annan tjatig ståuppare. Det finns liksom inte plats för någon annan. Hallå, titta på mig! Titta på mig! HALLÅ!

Sluta gapa. Ge mig en barbiturat, en dejt med John Pawson och försvinn ut min åsyn, tack så väldigt mycket.