Igår idag imorgon

Ciao, kära ni. För deppigt att vara sjuk även om man inte drabbas av något värre än en förkylning. Har dock tillfrisknat tillräckligt nu för att kunna hasa mig upp ur sängen och bjucka på textilmässan Heimtextils inspirationsbilder. Brukar vara en smula skeptisk till mässornas trendspanande, som ofta känns som om det går på tomgång och mest är en ursäkt att få spamma ens inkorg. Men den här gången är bildmaterialet faktiskt fullständigt bedårande. Fint jobbat, Frankfurt.

2013-14 delas in i fyra personlighetstyper: the Eccentric, the Historian, the Inventor och the Geologist. Först ut: The Eccentric, vilken som namnet antyder plockar sina influenser lite som de kommer. De omfamnar det dekorativa och färgstarka. "Samtida dandyer och moderna bohemer som reser land och rike runt och letar efter glädjande upplevelser och betydelsefulla produkter", är mässans beskrivning. Men...den kan man ju inte ta på allvar. Vem skulle komma på tanken att kalla sig själv för bohem 2013? Oh la la, ska vi kanske ta och strunta i den lökiga copytexten och fokusera på bilderna istället? (Om ni ändå känner att ni vill ha texten, så sväng förbi mässans egen hemsida.)

Mässan delar in framtiden i fyra trendpersonligheter: The Eccentric (ovan),
The Historian, The Inventor och The Geologist.

Excentrikern är fantastifull och blandar mönster och strukturer hejvilt.
Hon älskar slöjd och det unika och strösslar på med lite av varje för att få en fin effekt.

The Geologist har, som namnet antyder, en förkärlek för naturen i allmänhet
och stenar och mineraler i synnerhet. 

Guld är helt rätt. 

The Historian vill nytolka det förflutna för samtiden. Kan fungera!

Spets, broderier och intrikata brokadtyger är helt i linje med historieintresset.
Och snyggt, inte att förglömma.

Luftslottet som sprängdes

Gaia&Ginos ballerinavas döpt efter filmen Black Swan
 var en av få produkter som föll mig på läppen, kräsen som jag är.

Vill minnas att jag i något svagt ögonblick kan ha utlovat en rapport från Maison et Objet, om ni nu minns den mässan långt bak i det förflutna. Här är i alla fall en text i ämnet som jag skrivit för tidskriften Rum.

Ah, mon dieu! Ser jag en endaste conversation piece till vet jag inte vad jag ska säga. Kanske skriker jag rakt ut: Merde! Om någon nu trodde att de tuffa ekonomiska tiderna, krisen, depressionen, eller vad vi nu väljer att kalla samtiden, har dämpat formgivarnas entusiasm och fått dem att prata med de bekanta, små bokstäverna - så glöm det, bröder och systrar. Är jag övertygad om något efter att ha flanerat runt bland montrarna på höstens Maison et Objet är det att det ska vara en högljudd prydnadssak i år. Eller två. Eller tolv.

Men varför klaga, tänker ni kanske nu. Var inte en sådan surpuppa. Ja, varför? Känner ni att ni alltid har saknat en halvmeterhög jadefärgad porslinsvas med framspringande, tredimensionella hästar, en uppstoppad råtta med ängelvingar eller måhända en tapet med ett gäng rejäla kokade humrar så ring undertecknad så ska jag med glädje leda er till rätt företag. Ni ändra som är mer tveksamma till dessa innovationer, gilla läget. Sunda förnuftet säger att det måste ha funnits montrar som inte gick helt i guld, grälla färger och drolerier men de drunknade troligen i den veritabla tsunamin av produkter med personlighet; eller snarare med personlighetsklyvning, damp och adhd. Psykofarmaka kom tillbaka, allt är förlåtet.

Men till och med i denna kakafoni av röster fanns så klart godbitar. Selettis glödlampor inspirerade av ädelstenar var förtjusande, nya förmågan Boram Nas lampskärmar en upptäckt värd att göras och Gaia & Ginos vaser Black Swan som gjorda för en ljuv förälskelse. För ett par år sedan skulle dessa utflykter i experimentlusta ha placerat dem i framkansten och fått folk att häpna över extravagansen i formen men nådens år 2012 känns de snarast sofistikerat, och välgörande, återhållsamma.

Det ironiska med de prylar som så flott benämns conversation pieces är annars att de inte alls inbjuder till dialog. De vill ju helst bara stå ensamma på scenen och skräna, som en annan tjatig ståuppare. Det finns liksom inte plats för någon annan. Hallå, titta på mig! Titta på mig! HALLÅ!

Sluta gapa. Ge mig en barbiturat, en dejt med John Pawson och försvinn ut min åsyn, tack så väldigt mycket.

Besökaren

Oh la la - jag var i London under designveckan, för ungefär hundratusen år sen, och har knappt ens kollat på vad som hamnade i kameran. Man kan med fog spekulera i hur designintresserad jag egentligen är. Kanske är jag bara in it for the money. På tal om vilket, spridda kommentarer om kännbar lågkonjunktur och för många säkra kort i montrarna hördes småsurt i hallarna. Och ja, måhända var stämningen en smula mindre sizzlande än vanligt och produkterna lite tröttare. Eller så hade jag bara annat att tänka på, exempelvis den extrema bristen på sömn som infann sig på grund av att hotellet jag bodde på höll på att renoveras. Eller var det kanhända bara den galna kvinna på vinden som väsnades ovanligt högljutt? Damn you, litterära klassiker. Damn you.

Jag älskar Baccarat. Det är så... mycket av allt. Här Patricia Urquiolas fina vaser.
Måste se till att hinna förbi deras popup-butik på NK.

Starcks lampa för ovan nämnda företag. Skulle lätt ha snott den.
Om jag varit starkare...

Haapaniemi hade ett helt våningsplan för sig själv. Hade gärna sett ännu mer.

Fin lampa som liksom påminner om typ alla fina lampor man någonsin sett,
på något sätt.

Jag får aldrig för mycket marmor, här hos When Objects Work.
Det syns inte på bilden, så klart, men skålen var sammetslen.

Ett halvskumt men rätt förtjusande menageri av Joanna Mires.
Tror att det kan ha varit del av en skolutställning.

Ganska fin, totalt oblyg, retroflirt från Mini Modern.

 Fina reclaimade möbler i en av de raraste montrarna. Gillar golvet!

Såg många fåtöljer med höga ryggar som ska innesluta den som sitter ned.
Tryggt i otrygga tider? Här från Autoban.

Jag vet inte om det stämmer men fint med entusiasm, inte sant?

Fina vardagsprylar hamnar alltid högt på min kärlekslista.
Här urtjusig tejphållare i cement från Plant and Moss.

Två gånger är en vana

Jag blev givetvis störtkär i Abigail Aherns snygga och småknäppa lampor. Pelikanerna på bilden heter Mabel och Gilbert. Det finns också ett gäng hundar med namn som Clyde, Odelia, Capone och Walter - alla med varsin taftskärm på hjässan. Jag blir alltid lite extra intresserad när saker har ett snofsigt namn. Abigail Ahern berättade att inspirationen bakom sötnosarna kommer från hennes egen hunds vardag på hunddagis. 
Mais naturellement!

Bonjour, mes amies! Hoppas att helgen var utsökt. Återvände i går kväll (ja - 9/11, vilket så klart gjorde säkerhetskontrollanterna på flygplatsen ännu spattigare och mer irrationella än vanligt) från Paris där jag för andra året i rad hade den stora glädjen att få mingla runt på Maison et Objet. Galet förtjusande, förstås. I de bästa stunderna är att få gå på mässa lite som att ramla omkring i en underbart grandios butik fylld av nya saker man aldrig har sett tidigare. Nu var inte allt idel nyheter utan vissa saker hade snarast karaktären av gammal skåpmat. Å andra sidan är ju branschen lite osund inriktad på att hela tiden presentera nytt, nytt, nytt. Det finns en halvt bortglömd charm i att ta vara på tidigare succéer också. Var vore underhållningsvärlden utan gamla divor?

Här är lite blandade godbitar jag förälskade mig i.

Paola Navones porslin för Reichenbach har länge varit en favorit. Så här stilig är den nya serien Taste. Älskar att hon fortsätter med den oregelbundna formen, och finner de pärlliknande kanterna gudomliga.

Nu när alla ska brancha ut vill förstås inte Missoni vara sämre. De har ju sitt samarbete med Target på g också. Tycker om de här lite barnsliga trådrullarna i glänsande färger. Stiligast med många, många tillsammans så att det påminner om en syateljé.

Mitt intresse för Marimekko går lite upp och ned. Men jag gillar de här nya ljusstakarna av Harri Koskinen. Idén påminner en smula om de här. Fast mer överkomliga i pris, gissar jag.

Nu ska jag erkänna något som man egentligen inte får erkänna om man ska föreställa intresserad av mode; jag är inte så jätteförtjust i Maison Martin Margiela. Det här är lite roligt dock.

Följande tre bilder kommer från nya märket Flux Stoke-on-Trent och är en av mina favvos från mässan. Märket grundandes förra året och samarbetar med Staffordshire University så det är studenter som designat hela kollektionen. Tydligen erhöll eleverna ett par förhållningsregler, till exempel vilka färger de skulle använda, sen fick de i stort sett fria händer i utformningen. Resultatet är alldeles, alldeles underbart. Och delarna passar ihop och kompletterar varandra på ett fantastiskt stiligt sätt. Så fint!

Vem har tröttnat på ugglor? Är det ens möjligt att tröttna på ugglor? Från märket Elli Popp. Korpar är up and coming som nästa fågel att flaunta, förresten. Såg några riktigt stiliga exemplar på Musée les Arts Décoratifs när jag var där i söndags.

Lite välbehövliga Alice i Underlandet-vibbar från Original BTC England.

Rara, något gammeldags porslinsprylar från Astier de Villatte. De huserade föga förvånande i samma monter som John Derian. De delar en liknande, lite nostalgisk och romantisk, önskan att vrida tillbaka klockan.

Söta, poppiga speglar från Eno Studio som hade fler fina grejer med samma glada känsla.