Du sköna nya värld

Jaha, är det så här vi ska ha det nu?

Som frilansare är jag en firm believer av att vara ordentligt klädd innan man sätter sig framför macbooken på morgonen - eller kanske snarare på förmiddagen, oss emellan. Det handlar så klart om respekt; trär Bryan Ferry på sig slipsen när han ska plita ned låtar för att kunna ta sitt jobb på allvar så varför tveka om huruvida det är vägen framåt? Det är också en fråga om egennytta. Hur ska man kunna tänka ordentligt om man sitter i morgonrock och med omålade naglar. Tankarna skulle förvisso obönhörligen vandra i högst oönskade banor. Jösses! Dessutom - tänk om någon ringer och vill ta en lunch helt oväntat. Eller gud förbjude - knackar på. Det sistnämnda är väl i och för sig i Stockholm en lika obefogad oro som att man skulle springa på Wes Anderson på Coop just den dagen man har otvättat hår. Men det skadar aldrig att förbereda sig för eventualiteter (ni förstår ju nu var crazen för torrschampo hade sin upprinnelse). Tänk bara på dem som bunkrar konserver utifall kriget skulle komma, eller de lyckliga unga som på sextiotalet fick lära sig hur man överlever en atombomb (man gömmer sig självfallet under bänken). Inte vill vi väl vara sämre, mina vänner?

Så klart inte. Det är därför jag nu inhandlat ett par inneskor. De är svarta, platta, italienska och mycket Audrey Hepburn-lika. Och för er som minns det här inlägget och följaktligen betraktar den här informationen med tvekan, vill jag bara säga att man ju alltid kan byta pjuck om han skulle ringa (så nu vet du varför jag måste lägga ifrån mig telefonen nästa gång). Som alla riktigt förtjusande romanser kom den här som en blixt från klar himmel. Jag menar lågklackat - vad är grejen?

Det är precis det jag ska försöka förtälja i den här, mitt mycket entusiastiska och informativa måndagsinlägg. I ärlighetens namn skall sägas att objekten i fråga, av märket Alberto Fermani eftersom jag hör att ni undrar, inte alls köptes för att jag skulle trippa omkring med dem på trägolvet och störa grannarna. Nej, de inköptes på inrådan av min bästis som bara vill mitt bästa. Och tydligen inte har något emot att jag utan klackhöjd förlorar min mentala verkshöjd. (Det senare oroar mig givetvis en smula eftersom jag ju sitter och jobbar i dem. Vi kanske måste genomföra en snabb enkät - är detta inlägg mindre koherent än de i vanliga fall brukar vara?) I ett sällsynt försök att vara väl förberedd tänkte jag (skeptiskt) gå in nyinköpen inomhus innan jag tog ut dem på stan. Och där fann jag visst skatten i slutet av regnbågen.

Empirin visar att något tydligen händer med de ointressanta, ballerinainspirerade skorna när man tar in dem i lägenheten. Utomhus skulle jag genast avfärda dem med ett Stenmarkst "hej, men nej" men inne verkar all logik falla. Är det så enkelt att tiocentimetersklackar skulle kännas lite för mycket att sitta och jobba i, och alltså per definition därför vara mindre chict? Eller är det fråga om äkta kärlek, som visst kan vara blind? Balansen mellan praktikalitet, påkläddhet, och potentiellt katastrofala följder, kanske ett totalt hjärnsläpp när man som minst anar det, är måhända en oväntat attraktiv kombination. Vad vore väl en romans utan lite... eh, fara? Jag kan bara inte förstå att jag inte regelbundet använt inneskor tidigare. Ack - vad har jag gjort med mitt liv fram tills nu?