Uppdrag nemesis

Använd på egen risk.

Det är inte ofta jag står mållös. Jag och min stora trut är alldeles för mycket utav ett radarpar för att det ska hända. Men även vi har våra svackor. Härom morgonen stötte jag exempelvis på min granne när jag rastade hunden. Det enda jag kunde komma på att säga, trots intensiva ansträngningar, var, och jag citerar ordagrant: ”Jobbar du i dag?” Knappast häpnadsväckande verkshöjd på en fredagskonversation. Jag vet dock vad jag skyller på – min brist på kläder. Eller snarare på rätt kläder, som ni förstår. Är ni ute efter naket är detta fel hemsida, vänligen googla vidare.

Alla minns utan tvekan den gamla Pulp-dängan Underwear där herr Cocker konstaterar ”If fashion is your trade, then when you're naked, I guess you must be unemployed”. Jag är inte så mycket arbetslös som medvetslös utan en genomtänkt outfit. En vandrande (trist klädd) zombie. ”Kläderna gör mannen. Nakna människor har litet eller inget inflytande på samhället”, som den gode citatmaskinen Twain sa. Det gäller föga förvånande även för kvinnor. Jag fruktar att upp emot 67 procent av min sociala kompetens sitter i kläderna. Det är skrämmande att se det så här i svart på vitt.

Ledsamma klänningar, slokande blusar och brist på bling sänker bevisligen mitt IQ avsevärt men det allra värsta är platta skor; praktiska pjuck gör mig till en lallande idiot på direkten. Troligen får de mig även att stamma. Det är alltså av ren självbevarelsedrift som jag bara äger ett enda par. Ett par för mycket, visar empirin. Ironin att bekväma skor gör mig mer obekväm än högsta stilettklack torde inte vara bortkastad på någon, men jag misstänker att alla har sin klädnemesis. Kanske drabbas du av tunghäfta iklädd svart polotröja? (Visst kan det kännas jobbigt, men förmodligen tror alla bara att du är en djup humanist försjunken i viktiga tankar. Daniel Sjölin ringer säkert inom kort.)

Vad är det då som gör det så svårt att interagera med folk på ett vettigt sätt när man är illa klädd? Det kan väl inte bara vara jag som har det här problemet. Är det den yrvakna känslan? Skammen över den mentala snålheten i att inte anstränga sig för sig själv och sina medmänniskor? Eller bara fåfänga – känslan av att man (gott) kunde ha varit lite snyggare? Jag vet inte hur ni resonerar men för mig fungerar en rar ensemble en smula som den första cocktailen en lyckad utekväll. Man får aningens mer ping - blir roligare, charmigare och sötare. Ibland kan man till och med säga flera meningar i sträck.

”Sex is a bad thing because it rumples the clothes”, sa visst überchica Jackie Kennedy vid något tillfälle. Darling, utan rätt stass behöver vi knappast oroa oss för skrynklor.