Jag har alltid tyckt att adressen Åsögatan 113-121 påminner en hel del om Bramford. Längtar efter att de ska ombilda till bostadsrätter så att jag kan flytta dit.
Jag har alltid varit en smula ängslig; rädd för en hel uppsjö saker – för blod, krig, kärnvapenvinter, för att få kramp på badplatsen efter att ha ätit kex, för att förlora förståndet och inte kunna separera verklighet från fiktion och för att bli påkörd och avslöjad med omatchande underkläder. När jag var liten slets jag mellan skräcken för en ny istid och fruktan för att öknarna skulle breda ut sig och ödelägga jorden.
Men mest av allt var jag rädd för skräckfilmer. Och det är jag fortfarande. Det finns inget som skrämmer mig så mycket som spöken. Och det finns inget jag tycker är mindre värdigt. Jag tror ju inte ens på övernaturligheter och missar aldrig en chans att häckla program av typen Det okända, Ghost Hunters, Jag mötte en gast i all hast och vad de nu kan tänkas heta. Det enda övernaturliga är, om ni frågar mig, att någon står ut med att titta på de illa producerade tablåutfyllarna.
Jag har, till dags dato, bara sett en handfull skräckfilmer. Och ännu färre frivilligt. Jag blev förvisso övertalad att se A Tale of Two Sisters med argumentet att huset det hela utspelar sig i skulle vara så vackert att det rätt lätt skulle väga upp den paranormala aktiviteten. Det var lögn. Jag fick betalt för att se Dead Silence. Jag såg den tre gånger och var sömnlös i lika många månader. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag skulle ha krävt påökt. Vad jag vill komma fram till är givetvis att jag ogärna ser filmer där man kan förvänta sig inslag av övernaturlig karaktär. Bu.
Men ingen regel utan undantag. Jag har självfallet ryst åt blodet i hissarna på The Overlook Hotel och bestämt mig för att låta bli Venedig i kölvattnet efter Don’t Look Now. Men framför allt har jag lovat mig själv att inte bli gravid med Djävulens avkomma efter att ha sett Rosemary’s Baby – den, enligt mig, kanske främsta skräckfilmen i världshistorien. (Jag är dock medveten om att tidigare stycken möjligen undergräver min auktoritet i frågan.)
Det finns förstås en väldigt specifik anledning till att ämnet dyker upp just i dag. I livet, liksom i skräckfilmer, existerar inga tillfälligheter. Låt mig förklara: För ett par veckor sedan fick jag av någon outgrundlig anledning (insert kuslig musik här, lämpligen Krzysztof Komedas soundtrack) för mig att inhandla Ira Levins bok. Jag har inte läst Rosemary’s Baby eftersom jag enligt logiken ovan också håller mig borta från skräcklitteratur. Men nu var det alltså dags. På sidan fem finner jag följande:
”I’d rather have four rooms in the Bramford,” Rosemary said, ”Than a whole floor in that – that white cellblock.” ”Yesterday you loved it.” ”I liked it. I never loved it. I bet not even the architect loves it. We’ll make a dining area in the living room and have a beautifyl nursery, when and if.” […]
It was Tuesday, the third of August.
Ni förstår ju hur allt liksom plötsligt hänger samman. (Snart knackar troligen någon av grannarna på dörren med en intressant dessert i näven. Jag öppnar givetvis inte. ) Nåväl, det som alltid fascinerat mig med Polanskis filmatisering, som ska vara väldigt trogen romanen, är den enorma roll arkitekturen spelar. Man känner i ryggmärgen att Bramford is up to no good så snart byggnadskomplexet introduceras. Övertydligt omnämns det också som Black Bramford efter bara åtta minuter.
Ironiskt nog, för någon så skraj för skräckisar, är Rosemarys och Guys fyrarummare en av mina absoluta favoriter i, den förvånansvärt omfattande, kategorin lägenheter som inte existerar i verkligheten. Och scenen när de slänger ut den mörka, skumma inredning som den tidigare hyresgästen omgav sig med är bättre än alla gör om mig-program på tv. Möjligen handlar det om katharsis. Paret Woodhouse lider för att jag ska slippa, och nu kan vi alla känna oss bättre till mods med våra bostäder. Vi kanske har för få kvadrat och halvtafflig inredningssmak men vi bor i alla fall inte vägg i vägg med djävulsdyrkare.
Vi borde tvinga alla missnöjda stockholmare som inte kan prata om något annat än sin bostadskarriär att sitta igenom ett Rosemary’s Baby-maraton liknande prodeduren Alex i A Clockwork Orange tvingas utstå. Det vore något. Låt oss alla nynna lalalalalalaaaaa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar