Kallocain

- Wow, din bak ser inte alls stor ut i den där kjolen.
- Verkligen? Tack ska du ha. Verkligen.

(Bild från L'Wren Scotts höstkollektion. Plåtad av Style.com.)

Låt oss konstatera det först som sist: Komplimanger är knark. Och jag, mina vänner, är en första klassens junkie. Jag går inte så långt som Susie Boyt som, i novembernumret av Vogue 2008, förtäljer att hon bedömer succén på sina utekvällar efter hur många komplimanger hon lyckats håva in men det kan ju aldrig skada att få ett ”outstanding outfit” slängt efter sig på hemvägen. Inte för inte konstaterade Mark Twain att han kan leva i två månader på en bra komplimang. Ack, det kan inte jag. Och det skulle säkert inte herrn i fråga heller om han hade levt på 2010-talet. MTV-generationen och allt det där ni vet. Jag behöver min fix betydligt oftare än så.

Nu är det förstås inte så enkelt som att allt snällt som sägs har avsedd effekt. Generositet är bara en av ingredienserna som en lyckad komplimang blandas av. Det finns så mycket att beakta. Vad detta mycket består i antar jag är individuellt. Ditt maraschinokörsbär är inte nödvändigtvis mitt maraschinokörsbär. Men för mig gäller generellt att ta hänsyn till de tre V:na – vem, vad och varför.

Självfallet räknar vi genast bort alla komplimanger från släktingar; folk som genom blodsband är nödgade att vara hyggliga och uppbyggliga smäller inte högt. Däremot minns jag fortfarande den första komplimang en komplett främling på gatan strödde över mig. Och jag minns fram för allt vad jag bar för att få den – en lite för stor, svart dubbelknäppt trenchcoat från InWear. Trots att jag inte använder kappan längre, händer det att jag plockar fram komplimangen (en si så där fjorton år gammal vid det här laget) och glädjer mig åt den som vore den ny för säsongen. Nåja, så mycket för memory lane, låt oss promenera vidare. Allra mest delikat är givetvis att mottaga en rar kommentar från någon man är lite förtjust i. Men det verkar som förgjort. (Jag talar nu förstås rent hypotetiskt.)

Vad kommer härnäst. Man behöver inte alls vara galet spexig när man berömmer någons look, ett enkelt ”tjusiga pjuck” räcker långt och förhindrar också att man skjuter sig själv i foten. Gör alltså inte som mannen på bussen som hyllade mina ”naturliga, oplockade ögonbryn” frenetiskt runt halva stan innan jag fick en syl i vädret och kunde förklara att jag visst plockar dem. Faktiskt. Det sa aldrig riktigt klick där, som ni förstår. Jag har, oss emellan, aldrig varit särskilt förtjust över att höra orden "naturlig" och "du" i samma mening. Men lite fantasi är aldrig fel. Susie Boyt nämner i sin artikel en vän, som efter viss viktnedgång, girigt sög i sig varje ord av den okonventionella komplimangen ”being in bed with you now must be like sleeping with a bicycle” när den fälldes av ett gammalt ex.

Varför då ge komplimanger? Jag gör det för att jag uppskattar när någon har ansträngt sig, det behöver inte vara svårare än så. Jag uppskattar med samma logik också när någon uppskattar att jag har ansträngt mig. Så länge man uppriktigt menar vad man säger har man klarat den här kategorin med spets. (Därmed inte sagt att man aldrig får ljuga - hells bells, det finns ju nödfall.)

Slutligen är det dags att reda ut ett missförstånd en gång för alla: Nej, det är inte tanken som räknas. Jag fattar inte varför mammor envisas med att proppa sina söta söners huvuden fulla av slikt snömos. Varken kvinnor eller män kan, gud bevars, läsa tankar. (Kunde vi det skulle livet vara som den där gräsliga filmen med Mel Gibson, vilken, om ni frågar mig, är en tydlig indikation på att män inte kan läsa kvinnors tankar, kvinnor inte kan läsa mäns och på att det är i stort när omöjligt att göra sevärda romcoms.) Alltså: Verbalisera, verbalisera, verbalisera.

"To be trusted is a greater compliment than being loved", sägs det. Men ärligt talat vem bryr sig? Och måste vi bli så pompösa helt plötsligt. Jag vill ju bara höra att du gillar min klänning.