Aj aj aj aj aj aj aj aj. Nu blir jag nervös.
”En pärlrad av tänder som en drottning skulle ha pantsatt sina juveler för”, så beskrevs välskötta gaddar i Vogues Stora boken om skönhet som var något av en bibel för undertecknad i yngre och mer lättpåverkade dagar. Men kanske väcktes min respekt för tänder långt innan dess. Som ung och orädd råkade jag nämligen en vinter ut för en pulkrelaterad olycka och blodet sprutade åt alla håll. Jag fick blåmärken och sår över hela kroppen och såg i sanning så fruktansvärt ut att människor kom fram för att försäkra sig om att mina föräldrar inte slog mig. Men the pearly whites satt troget kvar. Faktiskt så till den milda grad att jag vid sex år fyllda fick genomgå min första, och hittills enda, operation där doktorn och alla hans systrar med våld slet ut dem. Tandfen gnuggade händerna.
Mina mjölktänder led av så svår separationsångest att det måste ha smittat av sig på mig – numer är jag nämligen livrädd att något ska ske med deras vuxnare släktingar och sköter dem med en så strikt rutin att man kan tro att jag ska avlägga tandläkarexamen. De får allt de pekar på. Snofsig tandkräm? Check! Specialtandstickor? Check! Flourtillskott? Check! Check! Check! Numer råder ett mexican standoff: De lovar att inte falla ut, drabbas av karies eller på andra sätt trixa och jag lovar att inte småäta, borsta dem slarvigt eller ägna mig åt riskabla aktiviteter.
På tal om det senare: En av scenerna jag minns från Sex and the City (den drivna tv-serien alltså, inte filmerna där de driver med tittaren) är när Carrie flyr från Big och Natashas lägenhet och den senare finner sig, inte bara bedragen utan också med en tand utslagen. Jag rös när jag såg avsnittet och jag ryser nu medan jag återberättar det. Den arma kvinnan! Nu kan alla ni som har njutit av fruktansvärda Dogtooth föreställa er vad jag tycker om filmens slutscen. Utan att säga för mycket verkar plötsligt Greklands finanskris som deras minsta problem.
Jag vet egentligen inte varför det vore så hemskt om just tänderna förolyckades men flera av mina vänner delar skräcken. Kanske är det något med det symboliska att vi, till skillnad från de lyckliga hajarna, bara får två uppsättningar - man ska vårda det man har och inte bara söka nytt, nytt, nytt. Men man kan också fråga sig: vad är grejen med att de första trillar ut redan efter ett par år? Så misslyckat. Vore det inte smartare om de satt kvar åtminstone till trettioårskrisen?
I drömtydandets ädla konst står ju mycket riktigt tappade tänder för maktlöshet och osäkerhet. Men jag tycker nog att det är att göra det onödigt komplicerat för sig. Kanske är det bara så enkelt som Douglas Coupland konstaterade att snygga människor med starka, flouriderade tänder får saker serverade på silverfat. Vi andra får väl trösta oss med rikliga mängder Flux så länge. Omelett!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar