Kvinnor och äppelträd

Favoritfilm.

Det är bra med kvinnliga förebilder. Det är bra med manliga också men låt oss lämna dem därhän den här gången. Vi kan ju inte tillåta vår konversation att exklusivt handla om herrarna i hagen hela tiden. Det räcker väl att vi klär oss för dem, läser för dem och… trogna läsare vet vad jag pratar om. Men tillbaka till the ladies om ni inte har något emot det, mina damer. Och herrar. Det finns, och har funnits, så många utmärka kvinnliga förebilder att det vore närmast förolämpande att inte ta tillvara på deras visdom. Det talas ofta om hur illojala kvinnor är mot sitt eget kön och hur vi gärna hugger varandra i ryggen vid första bästa tillfälle. Det är förstås rent nys. Jag skulle hugga männen i ryggen också om jag nådde upp. Varför tror ni att jag bär så höga klackar? Det är bara trixigt att komma åt dem där de står uppe på piedestalen.

Nåväl, något man bör tänka på när det gäller att välja förebilder är att varken sikta för högt – ja, det vore förvisso eftersträvansvärt att tänka som de Beauvoir, skriva som Stein och förföra som Bardot men ni vet vad de säger: en ros är en ros är en ros är en ros. Man ska dock inte heller falla för frestelsen att välja förebilder som knappt kan ta sig upp ur rännstenen, eller ännu värre – är medelmåttiga. ”Some people are born mediocre, some people achieve mediocrity, and some people have mediocrity thrust upon them”, som Joseph Heller en gång konstaterade. Man behöver alltså ingen hjälp i det avseendet. (Jag hör er plötsligt upprört höja rösterna och utbrista: Vad gör han i det här inlägget? Han är ju en man. Visst, visst. Hold your horses. Ingen med det håret kan vara helt främmande inför sin kvinnliga sida.)

Alltså, för att sammanfatta lite kort innan vi går vidare: För låga ambitioner och du har inget att sträva efter. För höga krossar bara dina illusioner, vilket vid närmare eftertanke inte alls behöver vara så illa. Olycka är grunden till all god konst, sägs det. Så kör på; välj Gertrude by all means. Det man däremot bör undvika som pesten är de ouppfyllda löftena. De som skulle ha kunnat bli något men aldrig riktigt blommade ut. (Ni märker återkopplingen till Stein-citatet ovan, hoppas jag). Som gammal litteraturvetare har jag bara en sak att säga i frågan: Shakespeares syster. Finns en anledning till att William inte omnämns som Shakespeares bror, eller hur?

Nu märker jag att ni förundrat sitter och väntar på när detta ska börja handla om design eller mode. Kära vänner, inte ska ni vänta förgäves. Jag kommer dit, ville bara visa mig lite på styva linan längs vägen. (Och det var självfallet inte för någon mans skull, tack så väldigt mycket.) Upprinnelsen till all denna kärlek för det täcka könet är inte den pågående Pride-festivalen, utan att jag häromdagen som vanligt spanade in bloggen coco+kelley och märkte att de listat nätmagasinet Rue som favorit. Det finns så många skickliga redaktörer och tidningsgrundare som också råkar vara kvinnor, redaktionerna bakom Lonny och High Gloss Magazine är två andra exempel.

Jag vet inte hur det kommer sig att jag inte upptäckt Rue förrän nue. Möjligen har det att göra med att jag fortfarande till stor del är fast i världen som den såg ut före internet, en tes som torde stödjas av de högst ålderdomliga exemplen ovan. Det må vara hur det vill med den saken, i Rue kan man inte bara hitta två av de finaste lägenheterna jag sett på år och dar utan också looken som jag borde ha haft i sommar och nu tänker sporta långt in i december. Den kokar ned till sotiga ögon, ostyrigt hår och nonchalans. Stylisten har visst hämtat inspiration från en av mina favoritfilmer, Jules et Jim. Allestädes närvarande imdb beskriver rullen med följande mening: ”Decades of a love triangle concerning two friends and an impulsive woman.” Vad det säger om kvinnliga förebilder har jag inte en aning om.