En oväntad semester

Den förtjusande Audrey Hepburn har visserligen gjort en eller två roller där semester varit på tal men låt mig misstänka att hon knappast skulle ha hemfallit åt illasittande shorts och risiga tofflor. Bild från Prinsess på vift.

Juli är utsprungen och sommaren är högst definitivt här. Hurra! Nu ska vi inte bara simma, stimma, grilla och chilla utan också kasta av oss de samhällets bojor som så tajt fjättrar oss vid skrivbordet under årets resterande månader (dagar, timmar och minuter). Detta har tydligen numer kommit att innebära rätten att, närhelst man så önskar, bära illasittande shorts med eller utan de bedrägliga foppatofflorna nonchalant hängande på foten. Jag säger "bedrägliga" eftersom de uppenbarligen opererar som de sneakiga utomjordingarna i femtiotalsskräckisen Invasion of the Body Snatchers. Jag vaknar gång på gång skrikande av rädsla inför utsikten att vara den sista, riktiga människan i stan. I Barbara Bui-sandaler. Note to self: Möjligen mer bekvämt att ta av dem innan man går och lägger sig.

Utan tvekan kan vi alla sätta fingret på varför fritidsmodet tog fart och likt mässlingen i Amazonas skördade offer var än det drog fram. Någon, vi kan kalla honom Per Albin Hansson, hade öppnat Pandoras ask. Semester! Folk visste givetvis inte hur de skulle hantera all denna nya frihet. Lutheranerna föll som käglor. Idén om en av arbetsgivaren betald ledighet fick genomslag under 1930-talet och den första svenska semesterlagen infördes tydligen 1938. Den garanterade arbetstagaren två veckors betald ledighet per år. Sen gick det bara utför. Nu bjuckas det på inte mindre än 35 hela dagar att fylla med avslappnade ensembler. Fritidsklädestillverkarna gnuggar händerna. (Inte för intensivt nu bara, då tar ju obönhörligen något av alla syntetmaterial eld. Rackarns! Där gick visst den vindtäta och vattenavvisande softshell-jackan med yttertyg som andas upp i rök.)

Det är, precis som i nya demokratier, knappast friheten i sig som är det verkligen problemet utan folks ovana vid den. Människan är ju en varelse som utvecklas närmast parodiskt långsamt så det vore självfallet för mycket att begära att hon skulle anpassat sig till nämnda semesterlagar efter blott 73 år. I det här fallet är vi troligen fortfarande kvar på Lucy-stadiet.

Jag inser att själva poängen, pudelns kärna om ni så önskar, är att man använder fritidskläder när man inte jobbar - på sin fria tid. Den så omhuldade när bossen, patron, chefen fru ingeborg inte kan bestämma vad som är passande. Som ett statement är de då självfallet utformade för att påminna så lite som möjligt om kläderna som utgör knegarkitet. Men har inte betoningen kommit att hamna väl mycket på första ledet i det fyrstaviga ordet fritidskläder?

Är shorts kläder? Förvisso. För vuxna? Egentligen inte. Särskilt inte den där typen av långa, vida shorts med fickor som ofelbart får män att se ut som prepubertala pojkspolingar. Jag förstår att ni inte vill jobba, men vill ni verkligen gå på dagis?