Lilla stjärna

Regelbok att följa?

Först en chockerande bekännelse: Jag har aldrig spelat Alfapet. Vad det beror på vete gudarna, jag som älskar ord och aldrig brukar missa en chans att få glänsa. Möjligen är jag skraj för en förnedrande förlust. Eller så har det att göra med att det är svårt att ta ett spel som heter något som dess egna regler inte skulle godkänna på allvar. Jag menar: A-l-f-a-p-e-t. Det är faktiskt inget riktigt ord. Och är det något jag är ännu mer förtjust i än både kläder, möbler och bokstäver så är det att spela enligt reglerna; att göra rätt. Jag förstår precis hur Gertrude Stein kände när hon i The Autobiography of Alice B Toklas skriver att hon inte tycker om att hitta på nya ord utan föredrar att använda dem som redan existerar eftersom det annars känns som att göra det en smula för lätt för sig. No pain – no gain.

En av mina bästa kompisar tycker att jag är ett mähä som bryr mig så mycket om regler. ”Regler är ju till för att brytas, flicka lilla!” Men för mig handlar det om kompetens: Jag följer reglerna för att jag kan inte för att jag måste. (Och så klart för att jag har en oändlig vilja att inkassera guldstjärnor, vilket man svårligen gör om man slänger allt över bord. Det måste liksom finnas någon som kan bedöma en kvar på däck.)

Regler finns som bekant för en uppsjö mänskliga aktiviteter. Man sportar enligt nogsamt uppsatta instruktioner för att inte bli diskad, pluggar för MVG, flirtar enligt the Rules, piffar sig och sin lägenhet med ena ögat på the sartorialists hemsida och det andra i Vogue Living. Eller? Kanske inte. Varför inte? Många tycker att det mest kreativa man kan göra är att förespråka kaos. Låt mig anföra bevismaterial A: Punken. Efter bara tio sekunder såg alla likadana ut, spelade samma usla låtar och upptäckte likadana ”innovativa” sätt att använda säkerhetsnålar. Anarchy in the UK. Verkligen?

Utan att sticka ut hakan för mycket, vilket man inte kan om man vill belönas enligt rådande system, framhärdar jag i att det verkligt kreativa är att läsa av och anpassa sig efter reglerna utan att helt tappa bort sig själv. Detta gäller givetvis också när man står framför klädkammaren, eller förlåt mig, walk in closet som det ju heter numer. Jag var på bröllop i helgen och kan som så många gånger förr konstatera att klädkoder fascinerar mig storligen. Och då menar jag egentligen inte de uppenbara utan snarare de finare nyanserna. Olika sällskap har olika regler, däri ligger utmaningen.

Jag beundrar människor som är duktiga på sin sak och med den logiken beundrar jag alltså folk som klär sig rätt. Och ja, innan den diskussionen tar fart - det finns rätt och fel. Det är en avhandling i sig som vi säkert får anledning att återkomma till om jag känner svenska folket. Men låt mig bara säga som Agnès Cromback, vd för Tiffany’s, gör i Helena Frith Powells bok Two Lipsticks and a Lover: Det kokar ned till att använda rätt plagg vid rätt tillfälle. (Det kallas inte social kompetens för intet.)

Tjusningen med regler återfinns för mig delvis i att det blir så tydligt vad man ska göra för att få skina. Det ligger ju i sakens natur att man inte kan vinna om man inte spelar enligt reglerna. Och vem vill inte vinna? Det är inte för inte Susanne Pagold en gång konstaterade att mode inte handlar om att vara demokratisk utan om att vara bäst.

Jag har alltid hyllat regler och klätt mig accordingly. I alla fall tills jag var på styrelsemöte i bostadsrättsföreningen igår kväll. Där fanns det så många rätt och fel att till och med jag blev mörkrädd. Vad man inte får göra täcker redan ett helt A4 och då har vi endast börjat spåna lite. Dessutom delade de inte ut en endaste guldstjärna till min outfit. Och vad är då vitsen?