Tillsammans är man mindre ensam

Några tydliga exempel på riktigt dålig smak?

Vissa ämnen kan man tydligen återkomma till hur många gånger som helst, det är inte minst jag själv ett levande exempel på; det här är den andra texten jag skriver om klädkoder och jag finner det lika intressant som senast det begav sig för sisådär en fyra år sen.


”Skärmprydda amiralsmössor bör skys som pesten”, ryter Geneviéve Antoine Dariaux från sidorna i Elegans där man inte bara lär sig hur man klär sig för en kryssning utan också att ställa undan skorna av krokodilskinn klockan fem, inte ha på sig handskar inomhus (utom på teatern, vid formella tillställningar och baler) och aldrig, aldrig bära vita handväskor. Det är väl sånt många tänker på när de hör ordet ”klädkoder”? Föråldrade floskler som moderna människor knappast har nytta av, för hur många baler går egentligen gemene man på? Och borde man för övrigt inte oroa sig mer för att krokodilerna snart är utrotade än att de inte passar till aftonbruk? Om man vill vara rätt i dag kanske man snarare ska göra som Stella McCartney och inte använda skinn över huvudtaget. Eller tror folk att man är en militant vegan då?

Och här satt du och trodde för ett ögonblick att klädkoderna var döda och begravda. Att vi har kommit längre och ser människan bakom…reptilen Så naivt. Människor har alltid dömt hunden efter håren, boken efter omslaget och sina medmänniskor efter vad de har på sig. Nu för tiden slipper du kanske skammen om du dyker upp i diamantsmycken före lunch men vem vet när du klampar i klaveret i stället? Här räcker det inte med att kunna skilja frack från smoking, det behöver man inte ha en chef som bär Prada för att märka. Välkommen till 2000-talet, där reglerna är mer än lovligt luddiga men straffet för dem som bryter mot dem lika verkligt som någonsin.
- Om man kommer felklädd visar man sin inkompetens. Skenbart går allting i dag, men det är en sanning med modifikation, konstaterar etnologen Ulla Brück som leder kurser om kläder och identitet på Stockholms universitet.

Förr fanns regelrätta lagar, överflödsförordningar, för vad man fick ha på sig, hur många klänningar kvinnorna fick köpa och vilka material som var tillåtna för vilka stånd. Siden och sammet var för adeln, kläde för borgarna, även om de kunde få ha en sammetsjacka när de ville vara fina, och bönderna fick nöja sig med vadmal. Höga böter väntade den som vågade klä sig över sitt stånd. Det hindrade dock inte folk från att försöka, alla suktade efter att komma över något som egentligen var lite för tjusigt. Bondmoran drömde om en sidensjal, borgaren om en hel kostym av sammet, adelsdamen om guldbrokad och hovet om kungens purpurfärgade sammet.
- Det fanns en föreställning om att man skulle kunna läsa av folk genom att titta på deras kläder, berättar Ulla Brück.

Så småningom försvann bötesstraffet för att gå felklädd och domstolarna kunde ägna sig åt annat men tanken att man skulle kunna ”läsa av” en person med hjälp av kläderna hängde kvar. ”Ett klädesplagg som är enbart funktionellt är endast tänkbart utanför samhället som idé”, skriver Roland Barthes i essän ”Blue is in Fashion this Year”. De flesta samhällen har en underförstådd klädkod som medborgarna inte ens funderar på att bryta; Vi går inte ut nakna, väljer inte vit klänning om vi är bjudna på bröllop, kommer inte till jobbet i bikini och går inte på begravning i clownkostym. Man bör heller inte göra som den man som på sommaren äter lunch i bar överkropp på restaurang medan alla andra försöker att inte se hur hans solbränna fjällar ned i hamburgaren. Men han är regeln som bekräftar undantaget, för de flesta bjuder inte grunderna på några större problem. Det är när man kommer vidare man får hålla tungan rätt i munnen för nu pratar vi om svåra grejer som ”smak” och att signalera ”rätt sak” vid ”rätt tillfälle”. Vad skulle man inte ge för en överflödsförordning ibland?
- Smak utgör ju också en avsmak för andra smaker, som Pierre Bourdieu skriver, säger Ulla Brück.
- Det är viktigt att inte bli ihopbuntad med fel folk. Jag var på en kulturell tillställning häromdagen med kvinnor i min ålder, alltså mellan 60 och 70 år, och en av kvinnorna undrade om en av de andra bar en kofta från Gudrun Sjödén. Hon fick snabbt veta att koftan minsann var från Oleana, fortsätter hon.

Att sånt spelar roll vet alla som har stått framför spegeln och valt kläder. Att vara rätt klädd innebär något mer än att inte komma till grillfesten i bunny-kostym á la Bridget Jones. Det handlar om att omgivningen ska kunna avläsa koderna på det sätt man själv har tänkt sig, annars blir det knas. Kommer man i power suit tros man vara effektiv och proffsig, har man en Carrie Bradshaw-inspirerad outfit förväntas man kunna sin Dior och bär man skinnjacka med anarkistsymboler och tröja med zombie-referenser ska man lyssna på punk.
- Klädstilen hänger ihop med punkmusiken, den är ingen statement i sig. Det är töntigt med folk som bara lyssnar på viss musik för att få ha stilen. Såna känner man alltid igen, de kör med falsk marknadsföring och har inte ett genuint intresse för scenen, säger punkaren Carl Fridh Kleberg och får medhåll av rockabilly-tjejen Teresia Alfredsson:
- Det är synd när folk köper en stil utan att vara intresserade av ursprunget. Det ligger en otrygghet i det, man känner ett behov att springa in på H&M och köpa första bästa körsbärklänning, säger hon.

Det intressanta är att klädkoderna inte bara varierar mellan olika grupper utan också förändras över tid. På 1960-talet var det inte comme il faut att behå-bandet syntes, man gick bara ut med blött hår om huset stod i lågor och snofsiga restauranger nekade kvinnor iklädda byxor tillträde. Nu går man utan åthävor till både Operan och barndopet i jeans och blir någon upprörd över att underkläderna syns är det snarast för att det inte görs på rätt sätt. ”I remember the last person who tipped his hat for me; it was so elegant and attractive”, minns Diana Vreeland i DV nu när vi ändå är på spaning efter de klädkoder som flytt. Numer är hattarna lika utrotningshotade som krokodilerna och syns mest i sitt naturliga habitat på Östermalm och på Minimarkets catwalk.

Därmed inte sagt att världen mirakulöst har förvandlats till en jämlik plats. Koderna har bara gått under jorden. Nu är det gruppen och inte lagboken som upprätthåller dem. Folk nekas fortfarande tillträde för att de har ”fel plagg” vid ”fel tillfälle”.

Geneviéve Antoine Dariaux Elegans känns knappast relevant längre men det är en förutsättning att det finns regler att följa eller bryta mot om man vill positionera sig. Frågan är således egentligen inte hur klädkoderna har kunnat överleva till våra dagar utan snarare hur de hade kunnat undgå att överleva. Inte ens gutsiga Samantha Jones i SATC kan i slutändan riktigt leva upp till sin trotsiga devis: ”I will wear whatever and blow whomever I want as long as I can breathe and kneel.” I en tid när vi ska konstruera vår egen identitet och stå för våra egna unika val måste vi ju ha en utbildad publik som kan döma oss efter förtjänst. Hur ska vi annars få kredd om vi är vågade nog att bära amiralmössor i tid och otid?