Underdog

Bilder från Ida Sjöstedts vårkollektion 2009 som var aktuell
när texten publicerades för första gången.

Vissa saker har en tendens att engagera mer än andra. Ibland förstår man inte varför men så är det, folk är ju folk. Rosa är en av de sakerna. Här riskerar man klampa i klaveret när man minst anar det och många har lagt färgen på hyllan av rädsla för... jag vet inte vad.

”Varför är jag mr Pink? Varför kan vi inte få välja vår egen färg?”, gnäller Steve Buscemi i "De hänsynslösa", för vad kan vara mer fel för en gangster än rosa? Det är ju en färg för bebisar, bimbos och bögar, knappast för män som får saker gjorda. Hans kumpaner som fått tuffa alias skrockar och uppdragsgivaren förklarar att han fick rosa på sin lott för att han är så bögig. Hur blev rosa liktydigt med gulligt och gayigt? Och måste man vara pretty in pink eller är rosa mer än bara ett sött ansikte?

Under renässansen var scharlakansrött färgen att ståta med. Det var storpolitikernas och påvens färg och sannerligen inget för fruntimmer, de fick nöja sig med en nedtonad brunröd eller rosa variant. När man hör det kan man lätt få för sig att rosa var mesigt och maktlöst redan på den gamla goda tiden men roar man sig med att bläddra i konstböcker ser man att Jesus ibland avbildades med rosa kläder och ser det inte ut som om Gud Fader själv bär en klädsam rosa outfit när han ger Adam liv på Sixtinska kapellets tak?

På 1600- och 1700-talen blev färgen riktigt poppis, det finns bilder på Ludvig XVI och kronprinsen i förtjusande ljusrosa dräkter. Och även om kungen knappast har fått rykte om sig som den mest handlingskraftige var han ändå officiellt nummer ett tills pöbeln stormade in och krävde hans huvud på ett fat. I England under mitten av 1700-talet började dock rosa ta ett kliv mot något som kanske förebådar mr Pinks dilemma.
- Medlemmarna i de homosexuella klubbarna ”Mollies” började signalera till varandra genom färgen. De bar någon liten rosa detalj för att känna igen varandra, förklarar Kekke Stadin som är professor i historia vid Södertörns högskola.

Möjligen var det därför nazisterna satte fast en rosa triangel på de homosexuella fångarna i koncentrationslägren 200 år senare, en symbol som plötsligt får rosa att kännas allt annat än sött.

1800-talet innebar som bekant en uppstramning i männens klädedräkt, bort med pasteller, peruker och fjomp. Hade man haft turen att få behålla huvudet hade man inte tid med sånt. Männen la rabarber på grått och svart som därmed blev ”seriösa färger”. Bara små pojkar kom undan med rosa och rött som, enligt Gerda Christenson i ”Kvinnofrontens nyhetsbrev”, var den stora pojkfärgen under början av 1900-talet. För små flickor var det faktiskt blått som gällde. Men vid mitten av 1900-talet verkar rosa ha etablerat sig som en typisk tjejfärg, något som eldades på ytterligare av filmen Kär i Paris där världens kvinnor uppmanas att tänka rosa, om de nu överhuvudtaget ska tänka.

Femtio år senare tänks det en hel del och rosa är en het potatis; man ifrågasätter det rosa täcket och hade Hamlet levt hade han nog snarare konstaterat ”att bära eller inte bära, det är frågan”. Många kvinnor väljer bort rosa av princip för att inte verka för rara och tjejiga, killar undviker färgen för att inte påminna om stekarna runt Stureplan och ve den politiskt inkorrekta mamma som sätter på sina döttrar rosa, henne väntar ett öde som bara är snäppet bättre än Ludvig XVI:s. Så här har det sett ut ett tag men kanske håller färgen på att få en renässans igen. Rosa är ju uppenbart en fighter och när behöver man någon med cojones mer än i en lågkonjunktur?

Ida Sjöstedt, som kallades ”hon som använder rosa” redan efter sin första kollektion som lustigt nog inte innehöll ett enda rosa plagg, berättar att hennes storsäljare för tillfället är en rosa tyllklänning.
- Det är en väldig efterfrågan på klänningen. Nu när folk är mer modeintresserade höjer de ribban när de ska klä upp sig. Men det finns fortfarande ett motstånd. Många säger att de tycker om mina klänningar men att de inte är deras stil, säger hon.

Kanske har vi fått allt om bakfoten, kanske är det dags för rosa att ge oss en ny chans och inte tvärtom. Man behöver inte gå hela vägen och göra en Elle Woods men ”allt blir så mycket roligare med ett rosa sidenband i håret”, om man ska tro Ebba von Sydow. Och i ärlighetens namn om Gud kunde ge mänskligheten liv klädd i bäbisrosa varför skulle inte färgen duga åt dig och mr Pink?