torsdag 17 september 2009

Räddaren i nöden

En av Helena Hörstedts tjusiga kreationer. Bilden hämtad från hennes hemsida.

Här är en text jag skrev för den saligt insomnade tidskriften
Demo på temat demicouture, något som är mer aktuellt än någonsin med NK:s snofsiga satsning på klänningar i lyxklass.

Kläder har gått från att vara något hyperexklusivt, något man enligt Diana Cranes Fashion and its Social Agendas pantade tillsammans med juvelerna om man hade ont om pengar till att bli något som kastas i soptunnan efter en lördagskväll på stan. Vi har blivit vårdslösa med våra kläder och frågan är om det finns något land med en lika nonchalant inställning till sina plagg som Sverige, landet som har prånglat H&M till folket i över 60 år. I ett land där billiga kedjor regerar och folk anses ha spenderbyxorna på om outfiten kostar mer än 549 kronor är det kanske inte konstigt att framgångsrika formexperiment och avancerad skräddarkonst har lyst med sin frånvaro.

Svenska designers har länge varit kungar på basplagg, deras denimbyxor kan tävla med de bästa. Men på senare år har det hänt något i gamla Svedala, bondesamhället som visserligen har kommit upp sig i smöret men som saknar de stolta klädtraditionerna som finns i exempelvis Frankrike. Vi har fått modeskapare som har lämnat statarprosan för att ge oss klädpoesi långt från verkligheten där kids ska hämtas på dagis och snöslasket yr. Klänningar närmare Paris än Piteå. Plagg som kanske faller in i kategorin Yuniya Kawamura talar om i Modeologi: demi-couture. Inte så institutionaliserat som haute couture men heller inte prêt à porter. Bara någon med ett hjärta av gråsten kan beklaga en utveckling som ger oss möjlighet att frossa i skönheten hos Fifth Avenue Shoe Repairs by the no, Sandra Backlund och Helena Hörstedt.

Men vad är det då som har hänt? Har kunderna till slut gjort upp med tanken att billigt är bäst eller är de bara nyfikna på de främmande fåglarna som vinner priser till höger och vänster?
- Folk börjar inse värdet i kvalitet och förstå att kläder kan vara något annat än bara en konsumtionsvara, säger Christina Strindlund från märket Fräulein von Hast. Vill man köpa ett av hennes plagg får man boka tid för provning och vänta på att plagget sys upp. Här säljs inget färdigsytt men både hon och Helena Hörstedt, som också syr upp på beställning, har ett brett spann av kunder - från tonåringar till 70-åringar.
- Många vill att läget ska förändras, men det sitter nog djupare än vi tror det här arvet från kedjorna, menar Helena Hörstedt vars specialuppsydda klänningar kan kosta från 25 000 kronor och ta en månad att tillverka.
- Om man jämför med annat som folk köper så kostar inte mina grejer så mycket. Alla mina kunder säger att jag är alldeles för billig för de ser hur mycket jobb jag lägger ned på varje plagg, fortsätter hon. Lee Cotter från Shoe Repair är inne på samma spår:
- Jag önskar att svenska konsumenter ska börja köpa dyrare kläder och sälja dem sen i stället för att kasta dem. Jag får ont i magen när jag ser hur svenska män behandlar sina kostymer. Man tar ju av sig kostymbyxorna när man kommer hem och sätter sig inte i soffan med dem. Vi måste bli bättre på persedelvård. Jag gick in i en second hand-butik i Tokyo nyligen och där syns det att de behandlar kläderna med mycket mer respekt och det leder till att jag som kund också får respekt för kläderna, säger han.

”Quality is never an accident. It is always the result of intelligent effort”, skrev konstkritikern John Ruskin på 1800-talet och det är en mening som poppar upp i hjärnan när man ser Nicolaj d’Étolies kläder. Märket har inte har inte samma experimentella form som Shoe Repair och Hörstedt men har liknande grundvärderingar där kvalitet är en självklarhet. Ett av deras senaste plagg är en frackskjorta som man själv kan bestämma utseendet på genom att köpa till olika knappar. Det finns både enklare och med guld och diamanter och det hela kan kosta upp till 30 000 kronor.
- Många tycker att vi känns väldigt osvenska och i början kallade några oss för ”nya Versace”. Det var väl inte menat som en komplimang, men vi tog det som en! Vi tycker att det är viktigt att använda fina material och våga dekorera med mycket detaljer, berättar designern Sandra Karlsson. Mycket riktigt är också kläderna galet välarbetade och till och med insidan på kavajerna är små mästerverk.
- Vi vill att plaggen ska hänga i garderoben länge. Vi är inte intresserade av att vara trendiga, förklarar VD:n Anders Björkstedt.

Fast frågan är om det inte är just trendiga de är för tillfället, nu när världsekonomin är i botten och det överallt talas om hur svårt det är att sälja mellanpriskläder för att folk vill lägga sina surt förvärvade slantar på de riktiga godbitarna – plaggen som ska gå i arv till barnen när de blir stora nog att uppskatta hantverket.
- Folk kommer snart att inse att de spenderar mer om de handlar billiga plagg på kedjorna och sen kastar dem än om de investerar i plagg med kvalitet, tror Christina Strindlund. Och kanske är det på det pragmatiska sättet man bäst övertygar de prismedvetna svenskarna som alltid varit lite misstänksamma mot frivoliteter som poesi och måttbeställda kläder. Men kom ihåg vad TS Eliot skrev: ”Genuine poetry can communicate before it is understood”, så gå in och prata lite med demi-couturen. Kanske blir ni vänner för livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar