Venus i päls

Bild från den fenomenala filmen "The Royal Tenenbaums" där Gwyneth Paltrow spelar chica Margot som röker, skriver och bär päls med samma charm.

Man får kämpa på ganska bra nu för tiden om man ska uppröra någon med hur man är klädd men det finns en säker genväg för alla som vill provocera lite: Päls. Mycket effektivare än tuppkammar och anarkistiska slagord om man vill reta folk i tunnelbanan, på gatan eller på krogen. Förespråkarna har lite svårt att förstå varför det är värre att bära kanin än ko (förutom att de förstnämnda är sötare) och motståndarna tycker att päls är ett barbari att jämföra massmord och andra ohyggligheter. Det är således som gjort för kontrovers.

Människan har förmodligen burit päls sen vi insåg att andra djur har mer av den varan än vi och lärde oss att göra något åt det. Man kan tänka sig att de nordbor som först tillverkade sig en rejäl pälskappa att ha på vintern kände sig ganska nöjda. Lika nöjda verkade inte modellerna hos till exempel Oscar de la Renta, Lanvin och Alexander McQueen som var några av dem som visade päls till höst/vinter 2009, men det kan ju ha med andra saker att göra. Det är ju inte alltid modellerna verkar ha så kul på jobbet.

Många säger så klart ”nej tack” till päls för att de tycker synd om djuren. Vi minns väl alla den hjärtskärande söta rävungen som undrar om din mamma bär päls, för hans mamma har förlorat sin. Men det finns andra skäl till att många håller sig en bit från materialet. Det är lite svårburet om man inte satsar på den väldigt söta pälsmössan som alla bar härom vinter (inomhus också) eller en liten halsvärmare. Rätt använt signalerar päls (och för all del också fuskpäls) lyx, värme och sensualism. Fel använt blir det däremot prostituerad, nouveau riche eller Östermalmstant och inget av det lockar väl en yngre kundkrets? Tricket är väl möjligen att bära pälskappan som om den vore en av vanligt tyg, alltså lite lagom nonchalant.

Mötte två tonåringar i dag när jag var på väg hem, de var väldigt tjusiga och uppklädda med röda läppar och välfriserade hår. Och den ena bar en pälsjacka i vad jag antar var mink. Tydligen glodde jag lite väl intensivt för jag hörde hur den ena viskade ”Vad hon stirrade” till den andra när jag gick förbi. Ett ögonblick kände jag nästan för att vända mig om och tala om att anledningen till att jag inte släppte jackan med blicken är att jag själv funderar på att sy om min minkpäls till något nättare. Men jag lät det vara. De ville ju så gärna provocera och jag kände mig lite glad över att jag gav dem en anledning att tro att de lyckades.