Labyrinten

One down, 11 to go...

Folk som samlar på saker kan ju vara galna, världsfrånvända eller alldeles alldeles underbara. Det är inte utan att jag själv när en dröm om att en dag kunna presentera någon form av hårt redigerad kollektion. En miniutställning, producerad av yours truly. Kanske presenterad under glaskupa. Problemet är bara själva samlandet. Det känns ju så enerverande tröstlöst. Och hur i hela världen vet man när man är klar? Möjligen har jobbet som journalist förvandlat undertecknad till något av en deadlinejunkie. Det känns liksom numer helt nödvändigt med en ordentlig slutpunkt för...i stort sett allt.

Men finns bara viljan kan man lösa i stort sett vilket problem som helst, fråga bara Frederick, så efter noggrant övervägande och ett slumpmässigt möte stod det klart för mig hur jag skulle gå vidare. Den närmast geniala (om jag får säga det själv) utvägen för någon med tiominuterskoncentrationsförmåga verkade vara att satsa på en samling med ett tydligt mål: mindre maraton, mer kortdistanstävling.

Sagt och gjort. Utmaningen att snäva ned mängden möjliga föremål att ackumulera resulterade i den måhända något förvånande insikten att månadskopparna från ärevördiga Royal Albert China är grejen, självfallet inköpta second hand. Någon utmaning ska det vara. Lagom onödigt, lagom användbart och bäst av allt - det behövs endast tolv exemplar för att samlingen ska vara komplett.