Trängsel

Hur fint tycker ni att det här är egentligen?

 Klänning till pressevent i New York. Sidenduchesse med Swarovskikristall-broscher. 
Modell: Vicky Andrén Foto: Bo Brinkenfalk 

Det finns saker man inte bör göra om man vill behålla det lilla förstånd man blivit begåvad med: a) gå runt i skor för länge innan man klackar om dem, b) lämna nagellacket tills det börjar flagna, c) låta fodret på skinnjackan falla sönder i stället för att lämna det till skräddaren, d) vänta på att han ska bjuda ut en på en dejt. Ni vet vad jag menar - all of the above är genuint dåliga idéer som bara kommer att störa ens sömn i onödan. Men vad man verkligen ska passa sig för, kära vänner, är att försöka ta sig ut till Djurgården med kommunala transportmedel en söndag. Tyvärr verkar i alla fall vissa ha svårt att lära av tidigare misstag. Därför fann jag mig, än en gång, inpackad i en av de (före detta?) hyllade spårvagnarna på väg mot Lars Wallin-utställningen på Waldemarsudde eftersom det, enligt Dagens Nyheter, var sista chansen att se den. Och vem vill, oss emellan, missa sista chansen? Det låter ju ödesmättat så att det förslår.

Det är ingen tokig utställning, det kan konstateras så här i efterhand när röken har lagt sig. Här finns mycket att se och anslaget är både tjusigt och ambitiöst. Problemet är bara att den inte har en chans mot ouppfostrade stockholmare, gigantiska barnvagnar, förvirrade turister och banala kulturtanter. Vet ni vad, det är helt enkelt inte värt att åka ut till Djurgården för att se begagnade kläder om det innebär uppoffringar av det här slaget. Och då är jag ändå ett av modets mer frenetiska fans. Det är inte för inte som en av mina bästa vänner en gång knuffade ut en speciellt aggressiv man ur buss 47. "Kom, så gör vi upp utanför - på busshållplatsen", var gubbens, inte helt oväntat, ickekonstruktiva lösning på trängselproblematiken. Saker har inte automatiskt lugnat sig bara för att bussarna ersatts av spårvagnar, oavsett hur hippt det känns när saker går som på räls.

Nåväl, Lars Wallin kan uppenbarligen det här med att klä upp donnorna. Och det är förtjusande att gå runt i en värld där man egentligen inte hör hemma. Ingen utan kraftiga divalater kan ha bruk för outfits som dessa - vi pratar scenkläder, brudklänningar och festblåsor till balunser av guds nåde. Kläderna är exklusiva, materialen utsökta, juvelerna bedårande. Vore jag född på 1800-talet skulle jag ha dånat och min sällskapsdam skulle ha rusat så fort hon förmådde i den stela korsetten för att hämta luktsaltet. Mitt stalltips, eftersom DN som vanligt inte har alla hästarna hemma och ni har ända till 18 september på er att besöka udden, är att fokusera på de nyare festplaggen som är avgjort mest intressanta. Scenkostymerna är inte alls lika ljuvligt genomarbetade och passar ironiskt nog sämst att ställas ut på museum.

Men problemet är det gamla vanligt: Kläder, hur dyra de än är, har en tråkig tendens att bli lite platta när de ställs ut till allmänt beskådande i den vita boxen. Och vi vet alla varför, det är ju för att mode aldrig bara är klänningar, skor och hattar utan i bästa fall en förlängning av någons personlighet, en kreativ handling, en kamp på liv och död.

Lite som att ta sig ut till Djurgården en söndageftermiddag, med andra ord.