Sånt man bara säger

 Något för Deneuve? 

Ny värmande höstkollektion från Agent Provocateur.

Har ni märkt att när kvinnor ska upp till bevis för hur stylish de verkligen är börjar de ofelbart med att berätta om sin eviga kärlek till underkläder? De kan väl sin Brecht antar jag och förtäljer genast hur de startar sina moderiktiga mornar med att bestämma vilka smalls de ska bära och hur det sätter tonen för dagen - "I dag under min propra dräkt döljer sig en balconett som Madame Serizy skulle vara stolt över att knäppa på sig". Dessa eleganta individerna lever förvisso ständigt med devisen What would Séverine do? i bakhuvudet. De lägger ut texten om alla de matchande lingerier som trängs i, vad man antar, den välordnade underklädesbyrån vilken utan tvekan är bolstrad med frasigt puderrosa silkespapper och doftande av ljuva lavendelpåsar eller andra godbitar från Santa Maria Novella.

Bakom denna, alla chica damers besatthet visavi underkläder, finns vad jag skulle benämna en treenighet av förklaringar. För det första föreligger det ju något oemotståndligt genomtänkt hos någon som inte tillåter ens underkläderna att vara i oordning. Det verkar som själva essensen av chic. Varför skulle man anstränga sig så med något som inte ens syns om man inte hade mode strömmande ur varje por? "Inget kommer mellan mig och mina Calvins." Vilket larv. Har Brooke aldrig hört tals om string? Att bry sig om trosor, behå och denier blir således det yttersta beviset på att man verkligen är en bona fide fashionista.

För det andra är det ju förstås något lite, lite frivolt över alla dessa spetsar, tyllen och sidenet. Något som möjligen hintar om att man, som innehavare av den rara rosa Agent Provocateur-påsen, kan vara värd att lära känna. Begreppet kläder man tar på för någon annan att ta av myntades föga förvånande först efter det att underkläderna hade blivit små och delikata under 1900-talet. Innan dess var det helt enkelt för kallt inomhus för att man skulle vilja lägga ifrån sig långkalsingarna någon längre stund. Ironiskt egentligen att nämnda underklädesmärke är brittiskt, där har man ju ännu inte tagit klivet in i uppvärmda inomhusmiljöer.

Nåväl, för det tredje är det ju klädsamt omöjligt att kontrollera hur det egentligen står till med de matchande trosorna och behån i syndigt svart. Finns det någon sanning som, oss emellan, är lättare att frisera än vad man har på sig under kläderna? Här står det var och en fritt att fabulera. Men vad ska man som grävande journalist göra åt det? Slita med sig donnan till damrummet och skrikande kräva Show me yours and I'll show you mine?