Den glömda trädgården

Bordkjolen från höst/vinter 2000 fanns, till min stora förtjusning, förstås på plats på Chalayan-utställningen på Musée les Arts Décoratifs.

Trogna läsare känner till hur jag brukar roa mig med att klaga på svårigheterna att ställa ut mode på museum; det blir trist, platt, reducerat, bla bla bla. Det finns ingen ände på mina invändningar. Efter att i helgen ha besökt Hussein Chalayan-utställningen på Musée les Arts Décoratifs får jag dock försöka sluta låta som en repig LP-skiva. Det är helt enkelt dags att skaffa sig ett helt nytt och mer entusiastiskt vokabulär. Låt mig börja lite försiktigt med ett "Bravo!". Utställningen håller på fram till den 13 november och är du i Paris under den tiden finns egentligen ingen anledning till att strunta i att besöka Rue Rivoli 107.

Få modefans har väl undgått att Chalayan är ett av de mest intressanta namnen i branschen, och har så varit sedan mitten av 1990-talet när han som bekant grävde ned sina plagg i trädgården för att undersöka vad som hände, och hur åskådarna ställde sig till det som hände. Han har inte blivit mindre analyserande med åren om man säger så. Det var liksom förutbestämt att hans paltor skulle hamna i någon museimonter förr eller senare. Och nu har han fått i det närmaste carte blanche av Les Arts Décoratifs och jag kan bara gratulera institutionen till deras mod och besökarna till en i sanningen suberb utställning.

Kanske gör Chalayans inställning till sin disciplin hans kläder mer lämpade att ställa ut än de flesta andras och möjligen också enklare. Curatorn får en hel del gratis. Ett sammanhang till exempel - det finns alltid en uttalad, ofta politisk, aspekt på kollektionerna och de är inte på samma sätt som så många andras persedlar beroende av att någon intressant människa bär upp dem och ger dem en nödvändig dos av sin egen personlighet. Jag tvekar att använda etiketten konceptuell eftersom det då verkar som om hans outfits är löjligt fula/omöjliga att bära/helt väsenskilda från pret-a-porter, och de är de inte. Tvärtom står de utmärkt väl på egen hand även om man inte har en aning om att designern vill diskutera exempelvis Japans utrikespolitik, folkvandring eller katolska kyrkan. Här finns något även för dem som bara gillar ett snyggt kjoltyg.

Utställningen är uppbyggd som en blandning av faktiska kläder på dockor (i olika mer eller mindre traditionella poser), videofilmer som denna och filmade visningar som den här. Man behöver ett par timmar på sig för att kunna avnjuta utställningen i lugn och ro, märkte jag till min stora förtjusning. Jag fastnade framför mängder av filmer och satt länge och kollade på varje och det brukar jag nästan aldrig orka med. Alltså, modeintresserade svenskar - tveka inte, vallfärda till Louvren!