Dörrar till främmande rum

Kläder från märket Takuya Angel.

Det finns vissa museer som ligger under ens radar, ett sånt är för mig Östasiatiska museet. Men nu lockar de med ”Kimono Fusion – japanskt mode från ultratraditionellt till hypermodernt” och hur ska man kunna motstå det? Utställningen är uppdelad i tre delar; det första man möter är ett gäng konstfullt upphängda obi-bälten. Det är en stämningsfull om än ytlig start på besöket men lovar gott. Det finns något meditativt i sättet ställningarna snurrar runt, runt, runt… En symbol för bruket och återbruket inom mode, kanske?

Den andra delen är den avgjort mest intressanta. Här lyckas intendenterna verkligen med det utlovade mästerstycket att säga något om det nya utan att glömma det gamla. Här finns både underbara handbroderade bröllopskimonos och nya kläder som använder antika kimonos som utgångspunkt. Vi introduceras för storheter som märket Takuya Angel som gör något, i alla fall för västerländska ögon, helt unikt, modeskaparen Shojono Tomo och Shin Tanaka som designar pappersfigurer som bär kläder med motiv inspirerade av gamla kimonos. Allt är galet nyskapande samtidigt som det förutsätter en stor kunskap om, och respekt för, historien. Fascinerande. Mode när det är som mest intressant – om än helt obärbart.

I den sista delen av utställningen visas två unga japanska modeskapare för en ny publik. Kunihiro Morinagas kläder påminner om svensk nedtonad minimalism med knorr, säg Back till exempel, men presenteras tyvärr på ett ganska trist sätt. Suzuki Takayukis plagg visas däremot i en poetisk och spöklik utställning som får dem att se övergivna ut, nästan täckta av spindelväv. En västerländs besökare kan lätt dra paralleller till Törnrosa. Man börjar genast undra vilken sleeping beauty som ska komma och väcka dem till liv. Kläderna blir här mer än de kläder vi kan gå och gulla med på det stora varuhuset vilken dag som helst.

Bilder hämtade från museets hemsida.
Här syns en traditionell kimono, fotad av Karl Zetterström