fredag 16 oktober 2009

Mitt magiska finger


Diana Vreeland i sitt esse på framsidan av Warhols tidskrift Interview.

Har drabbats av en släng av den passion för nagellack som blossar upp med jämna mellanrum trots att jag på grund av allergi egentligen borde hålla mig borta från produkten. Det måste vara det stiliga Chanel-lacket som har inspirerat höstens förtjusning.

Tydligen har nagelfärgandets ädla konst funnits sen 3000 före Kristus i Kina och Egypten, där man använde bland annat bivax, blomblad och äggvitor för att framställa den åtråvärda färgen. Det sägs till exempel att Nefertiti föredrog en klart rubinröd nyans och i Kina var det den aktuella dynastin som bestämde vilken färg som var på modet - guld och silver kanske, som var den kombon Zhou-dynastin föredrog. Som vanligt var det förbjudet för pöbeln att vara med och leka, de fattiga kunde bli avrättade om de stoppade fingrarna i syltburken. Under 1800-talet använde kyska européerna rödfärgad olja som de gnuggade in på naglarna och sen polerade och det var inte förrän på 1920-talet som ”riktigt” nagellack dök upp på scenen, när Michelle Menard kom på att billack fungerade finfin att ha på händerna.

Kanske inget man riktigt vill tänka på, vid närmare eftertanke. Låter lite osunt, vagt hälsofarligt och kan nog förklara mina allergitendenser. Då tänker jag hellre på hur coola folk har sett ut med färgglada naglar; vad vore Mia Wallace utan Chanels ”vamp”, vad vore Mad Men-kvinnorna utan sina matchande naglar och munnar och visst verkar Diana Vreelands häftigt gestikulerande händer ha varit som skapade för att bära polish? Dessutom har lacken alltid ljuvliga namn som ”I’m not really a waitress”, ”Below the belt” och ”Vendetta”. Brilliant!


Svårt att tänka sig Joan Holloway och Mia Wallace utan sina nagellack, eller hur?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar