Om skönhet

Ett gäng av brittiska Vogues november-covers under 2000-talet.
Vissa fina, vissa... inte lika fina.

Alla vet ju att det här med covers är en riktig vetenskap. Det ska vara kända ansikten, tjejerna ska titta in i kameran och de ska helst se västerländska och lite lagom sexiga ut. Och le. Sen ska framsidan givetvis vara olik förra numret och gärna snyggare än konkurrenternas också. Så långt, så vetenskapligt. Men hur mycket bryr sig egentligen konsumenterna om förlagens mödor? Antagligen mer än man tror, annars skulle väl inte covers vara så big business men för mig spelar det inte alltid någon roll vem som ståtar på framsidan och jag är säkerligen långt ifrån ensam.

Det finns vissa tidskrifter som jag alltid köper oavsett om ettan är tjusig och lockande och talar till mig, som till exempel 2007-års novembernummer med Sophie Dahl här ovan. Må så vara att jag inte är något Debbie Harry-fan men jag gillar ms Dahl skarp. Senaste Vogue, och jag talar här om novembernumret med Jagger på framsidan, köpte jag självfallet också trots att jag tycker att Georgia är genuint ointressant och att framsidan ser för trashig ut för min smak (vissa kanske skulle kalla den ung och sexig, men jag står på mig). Jag litar helt enkelt på Vogue tillräckligt mycket för att inte döma magasinet efter sitt cover, eller hur det nu var.

En annan sak när det gäller framsidor som jag gått och grunnat på och där juryn fortfarande är ute är svenska Elles nya tilltag att ge prenumeranterna en framsida och dem som köper lösnummer en annan. Jag förstår tanken, det ska vara lite exklusivt att vara prenumerant och man slipper säljande puffar på framsidan, men jag är inte säker på att jag gillar det. Kanske är jag bara konservativ? Det är ju för övrigt inte ett nytt grepp egentligen, Bazaar har kört med det i flera år men deras två framsidor har legat närmare varandra.