Margit Brundins Rävhare, Annika Homéns Illern och Lena Webers Fjällrävsfäll av plastremsor var tre av de rara existenser man kunde möta på Arkitekturmuseet.Sent omsider tog jag mig så iväg till Skeppsholmen för att ge mig i kast med Konstslöjdsalongen på Arkitekturmuseet, som numer som ni vet också har ansvar för att ge medborgarna sitt till livs av design. En ganska förtjusande spretig utställning där jag, som så ofta, blev lite extra intresserad av de bidrag som luktade fauna, som exemplen ovan. Jag ska inte säga att jag riktigt förstår vad som skiljer konsthantverk från "vanlig" konst men det finns en hel del spännande att titta på i salen. Att allt var ordentligt numrerat men sedan utslängt utan nummerordning förhöjde bara känslan av skattjakt, man navigerar efter den lilla bunt A4-papper man får låna i kassan. Vissa saker, som till exempel Margot Barolos porslin, ligger nära bruksdesignen medan annat som Ida Anderssons Vi umgås aldrig längre och Evelina Hartwigs dockhuvud är läskiga skräckfilmsingredienser i varandet. 144 föremål av 100 formgivare är på plats och salongen blir av nödvändighet väldigt varierade. På gott och ont, förmodligen. Men jag utgår från att det finns en favorit till var och en, och köp med er en katalog. När jag kom hem upptäckte jag att jag hade missat en hel del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar