Oskuldens tid

"At the same time she was simpler in manner than most of the ladies present, and many people (as he heard afterward from Janey) were disappointed that her appearance was not more “stylish” —for stylishness was what New York most valued", sägs det om Pfeiffers rollfigur. Vilka krav de hade på 1870-talet - och så lite som har förändrats...

Såg nyligen om en av mina all time favourite-filmer, nämligen the Age of Innocence med en galet ung Winona Ryder, en sedvanligt vacker Michelle Pfeiffer och en sjukt välklädd Daniel Day-Lewis. Även om man, till skillnad från mig, tycker att kostymfilmer är mossiga och Edith Wharton är en dammig relik bäst förpassad till evigheten kan man inte komma undan att filmen är dränkt i snygga miljöer. Inte ett blomblad ligger fel och perfektionen är fullkomligt förföriskt.

Scorsese har gjort sin hemläxa, Wharton var ju inte bara romanförfattare utan skrev också böcker om inredning, bland annat the Decoration of Houses, och ansågs lite av en expert på livsstilsfrågor, som jag förstår det. Om hon var hälften lika mån om detaljerna som Robert J Franco och Amy Marshall som stod för scenografin i nittiotalsfilmen förtäljer inte historien men kostymören Gabriella Pescucci vann i alla fall helt rättvist en Oscar för bästa kostym. Sublima kläder fyller i stor sett varje bildruta. Och även om jag är medveten om att det inte är en dokumentär är det intressant att se hur mycket damkläderna har förändrats sen 1870-talet och hur misstänkt lik Day-Lewis är de 2010-talsdandys som finns att avnjuta på Nordiska Museets för närvarande.

Förutom outstanding outfits är hela filmen en parad av tjusigt porslin, mättade gemak och delikata blomsterarrangemang. Det är svårt att se sig mätt. "The van der Luydens had done their best to emphasise the importance of the occasion. The du Lac Sèvres and the Trevenna George II plate were out; so was the van der Luyden “Lowestoft” (East India Company) and the Dagonet Crown Derby.", rapporterar Wharton och Scorsese och vem är jag att klaga?

En fråga ringer dock i huvudet när man kommer tillbaka till 2010; var är alla förtjusande gula rosor när man som bäst behöver dem? "Don't people send flowers i Europe?", frågar sig Ryders karaktär May i en scen. Tyvärr inte, måste nog svaret bli.