Så här såg middagsbordet ut hemma hos mig igår. Symptomatiskt nog plåtat långt innan maten kom på plats. (I morse när jag satte igång att diska var det avgjort mer kaotiskt men ändå en ganska trevlig påminnelse om en väldigt gemytlig middag.)Trots mitt svala intresse för att laga mat så är jag oväntat stormförtjust i att duka. Och det är en förtjusning som, trots risken att bli helt Martha Stewart-ifierad, hela tiden växer. Kanske är det samma fenomen som får människor som egentligen aldrig har tid att stå vid spisen att spendera förmögenheter på köksinredning, skicka efter flotta kokböcker och försjunka i trans framför tv-kocken för dagen. Eller så har det helt enkelt med estetik att göra. Efter att ha följt Eddie Ross blogg är jag dessutom övertygad om att man kan duka urtjusigt utan att det kostar en förmögenhet eller blir stuffy. Jag misstänker att tricket är att hålla i minnet vad Mies van der Rohe sa om att gud finns i detaljerna.
Det och att skaffa söta grejer förstås. Min senaste besatthet är nysilverbestick. Så chic! Och prisvärt. Andrahandsbutikerna fullkomligen svämmar över och det är bara att bestämma sig för vilken modell man vill satsa på, eller blanda hejvilt om man nu föredrar det. Modellen som jag har valt visar sig efter en snabb googling kallas Gammal fransk, vilket förstås var en oväntad bonus. Nysilver har från 1820-talet används för att ersätta de rena silverbesticken som förstås är mycket dyrare. Metoden går ut på att täcka en mindre värdefull yta med ett mer eller mindre tjockt lager äkta silver och enligt en kunnig innehavare av en antikbutik i gamla stan är kvaliteten på äldre nysilver oftast utmärkt då man inte snålade med silvret som man gör nuförtiden. Dessutom är det ju lite roligare att fynda bestick med historia. Vem vet var de har varit på middag tidigare?
Här är mina nygamla nysilverbestick, fyndade på Myrorna för 10 spänn styck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar