måndag 2 augusti 2010

Damernas paradis

Skänken i mitt vardagsrum en nästan helt vanlig måndag.

Så var det då dags att komma tillbaka till vardagen igen och för att inte chocka systemen för mycket försöker jag göra åtminstone den här första veckan lite extra flärdfull. Hjälper förstås till att jag fyller år i morgon; det är ju en ursäkt så god som någon för champagne före frukost. Men jag har ju redan tidigare tjatat om min önskan att dama till mig lite ytterligare i höst i enlighet med rådande mode och gjorde som utlovat en viss research på V&A under semester. Kanske blev jag lite besviken på Grace Kelly-utställningen men visst fanns där några godbitar, de tidigare outfitsen var tjusigast och den flerfärgade Chaneldräkten en riktig raring. Problemet var nog främst att kläderna inte riktigt kom till liv och att det kändes som om det nästan vore mer givande att titta på någon av hennes gamla filmer. Väl hemma igen hyrde jag också klassiska Slå nollan till polisen och förundrades över hur modet en gång dikterade det omöjligt spetsiga bystpartiet på den röda spetsklänningen. Next up: Ta fast tjuven.

Jag har också lagt rabarber (vilket förmodligen inte kan klassas som det damigaste av uttryck) på böckerna Things I Wish My Mother Had Told Me som visade sig vara en guldgruva av saker man egentligen redan vet men formulerade med viss auktoritet av en journalist med det underbara namnet Lucia van der Post och What would Audrey Do? av Pamela Keogh som av förklarliga skäl appelerade. Van der Post har visst utkommit med en ny bok med det lovande namnet Celebrate - the Art of the Special Occasion som troligen är lika läsvärd. Så långt så elegant men när jag och mina vänner igår åt civiliserade snittar och drack te på Chaikhana var vi förmodligen alldeles för högljudda för att vara riktigt förfinade. Men man ska ju inte överdriva heller.


Några foton fick man givetvis inte ta inne på Grace Kelly-utställningen (No, madame. Not inside the exhibition, please.) men visst har deras butiksskyltning en viss spänst den också?

Dessa otroligt söta tackkort såldes på V&A. Designen är hämtad från ett kort illustratören Stanley Herbert ritade 1951 för ett telegrambolag som skickade 9 miljoner meddelanden varje år. Kanske inte lika praktist som e-post men avgjort stiligare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar