Ordet och färgerna

Mitterteich Bavaria 034 står det under dessa sötnosar. Någon som vet vad det betyder?

Måste bara få visa dessa tjusigheter till moccakoppar som jag lyckades lägga vantarna på tidigare i sommar när jag var uppe i lilla samhället Sorsele för att gå på min kusins bröllop. Föga otippat börjar det bli svårt att göra riktiga fynd inne i huvudstaden nu när alla älskar begagnat och det enda rätta är då att röra sig utåt. Eller kanske snarare inåt - rakt in i skogen som i fallet med Sorsele som ligger ytterst bedårande vid Vindelälven, omgiven av mäktiga John Bauer-miljöer. Befinner du dig någon gång i krokarna så missa inte att gå in i lilla butiken Nött och Nytt (som tyvärr inte har en fungerande hemsida) där det finns små skatter högt och lågt. Har på senare tid verkligen börjat uppskatta lite guldkant i inredningen från att ha varit mycket skeptisk till sådana "vulgariteter" i mina yngre dagar. Fantiserar om att dessa gull tillhört en excentrisk, vithårig dam med elegant chignon som använde dem vid sina litterära salonger. Funderar på att göra detsamma.




Synnerligen nätta koppar perfekta till espresso, alla har varsin pastellfärg inuti.
Sex stycken med matchande fat till det lika nätta priset 200 kr.

Strax efter solnedgången

Nya världar, nya sevärdheter. Per B Sundberg bjuder på lite av varje.

Jag älskar min lägenhet, inte tu tal om den saken. Men för att riktigt kunna uppskatta hemmet efter förtjänst behöver man sträcka på benen ibland. I alla fall metaforiskt. Utflykter önskar vi väl alla lite till mans och de behöver inte alltid vara runt halva jorden och exotiska så det förslår. Det var i alla fall så jag och en kompis, med nyinköpt bil, resonerade i helgen då vi styrde kosan mot Gustavsberg. Efter att ha flanerat (trevligt) och fikat (inte fullt lika trevligt) råkade vi lyckligt nog ramla in på Gustavsbergs konsthall. Vilket lyft!

Fram till mitten av september visar de Per B Sundbergs fascinerande Alice i underlandet-lika skulpturer. Plötsligt kändes utflykten nog ganska exotisk ändå trots att vi knappt lämnat tullarna bakom oss. Vi fotade, petade i smyg på konsten och drog självupptaget belevade paralleller till besöket på Saatchi Gallery i juni då vi häpnade över samtidskonsten och rös inför Folkert de Jongs läskiga/gräsliga skulpturer. Gustavsbergs konsthall visar också duktiga Diana Orving. Hon har speciellt för dem skapat ett platsspecifikt verk som kändes underligt spöklikt men samtidigt var väldigt vackert och kompletterar Sundbergs överlastade galenskaper utmärkt. Ibland behöver man inte resa långt för att hamna på ett helt nytt ställe.


Sött, konstigt och i många fall ekivokt. Per B Sundberg blandar och ger. Ibland blir det rart och ibland läskigt. Intressant är det ofta.


Diana Orvings textilverk omfamnar besökaren på ett sätt som både är omhändertagande, isolerande och hotande. Lite som en tygifierad spökhistoria. Om jag vaknade upp där mitt i natten skulle paniken inte vara långt borta...

Varsel

Lite betydelsebärande rassel till fikat, kanske?

Begreppet storytelling är numer så mainstream att det knappt går att öppna en tidning eller tjuvlyssna på någon annans samtal ute på krogen utan att få det nedtryckt i halsen tillsammans med rosén. Nuförtiden räcker det gud bevars inte med God smak; man ska berätta en historia också. Säga något om sig själv utan att faktiskt verbalisera vad man vill ha sagt. Det här är ju en utveckling som föga förvånande passar sjuttiotalisterna som handen i handsken. Sällan har väl en generation varit så medveten och förment tillbakalutad som vår - så intresserad av att vinna utan att ens verka tävla. Mode erbjuder som vanligt ampla möjligheter till one-upmanship och allra mest nyanserat är kanske att slåss medelst accessoarer, som förutom att vara lättare att samla på sig över tid och därigenom ge den åtråvärda tidslinje som eftersträvas, också har den fördelen att vara passande nonchalanta.

Brittiska Harper's Bazaar, knappast en bastion av avantgardmode, listade i julinumret vad man bör bära på handleden för att anses lyckad: "a stack of bracelets old and new" samt pojkvännens antika Rolex förstås. Av en händelse som verkade som en tanke var det nästan precis vad som trängdes på min arm när jag slog upp tidningen (minus Rolexen, obviously. Jag föredrar ju the sensitive bookish type och de har sällan dyra klockor att låna ut.) Min initialreaktion var givetvis att bli förskräckt över att en så bred tidskrift lärde ut hur man firar modetriumfer på min bekostnad. Men jag sansade mig snabbt och betänkte vad Rockefeller sa - "det är en synd att tävla". Så nästa gång du ser mig på krogen, kom fram så ska jag tillbakalutat berätta historien om den rasslande cocktail av armband (old & new) som pryder min vänstra handled. Men jag är samtidigt ett underbart barn av min tid så tro inte att jag helt har hängt upp sporrarna, kastat in handduken, sett Elvis lämna byggnaden; jag börjar bara misstänka att storytelling snart kan komma att kännas lite, lite passé.

Drömmar av glas

Hemmabygge med spänst.

Med ojämna mellanrum faller jag för frestelsen att skapa något av inget. Eller rättare sagt något av något som en gång varit något annat. I våras slogs jag till exempel av insikten hur ärtigt det skulle vara att göra en vikskärm för sovrummet/biblioteket av gamla fönster. Bokat. Återstod bara att finna ingredienserna och sammanlänka dem. Det visade sig ta lite längre tid. Men av en händelse trillade jag på fyra finfina, lagom patinerade växthusfönster hos trotjänarna Skattkammaren på Bondegatan. Och nu har jag med benäget bistånd av min far fått upp härligheten. Resultatet blev precis så förtjusande som jag hade hoppats. Är det inte rart när det händer?


Handtag och rost ger lite liv åt sovrummet. Som när man var liten och drömde om att sova i någon spännande koja.


Nya gångjärn och gammalt sprucket kitt. Mest av allt älskar jag nästan att vissa rutor har pajat och att färgen hotar att falla av i sjok på vissa ställen.

Flugan och evigheten

Flugan var om inte huvudsaken så i alla fall inte perifer hos Lagercrantz,
vilket syns med all önskvärd tydlighet i Stina Wirséns porträtt.

Sommaren är ju som allra bäst när man kan fördriva den läsandes. Regniga dagar hälsas med hurrarop. Och för mig är det inte deckare som lockar utan alla de böcker jag tenderar att plocka på mig under året som, innan jag likt en god värdinna får tid att gulla med dem, ligger och väntar på min uppmärksamhet. I dag var det Stina Otterbergs förtjänstfulla Klädd i sitt språk om Olof Lagercrantz som förväntansfullt öppnades. Det finns förstås otaliga anledningar att läsa avhandlingen men en så god som någon är Otterbergs förtjusande inledning där kritikerns snofsigt knutna, allestädes närvarande fluga tar utrymme. Den var visst närmast legendarisk, om man ska tro den lagercrantzka kollegan Magdalena Ribbing. Och varför tvivla? Det finns något närmast magiskt över flugor; en bedårande blandning av sprätt och självsäkerhet.

Hursomhelst: förutom ett våldsam begär efter ett elegantare och mer slagkraftigt vokabulär fick boken mig också att önska att fler män bar fluga. Jag vet att det har blivit något av just en fluga bland en viss typ av pojkar, men de breda lagren verkar märkligt ovilliga att snöra på sig prydnaden. Varför? Handlar det om slöhet? Eller om den så ofta hyllade principen att det inte ska märkas att man har ansträngt sig? Om det är det sistnämnda som hindrar er, män, så betänk att Angelo Flaccaventos konstaterande "trying hard is not elegant. One should look like one did not try at all" i vårens nummer av Dapper Dan bara några rader tidigare föregicks av en beskrivning av hans egen vardagsuniform som inkluderar fluga och väst.

Flugan är, det erkänns, en liten smula teatral och kräver sin man, men att folk skulle ha insett det och därför avhåller sig visar prov på en självinsikt som jag betvivlar att majoriteten av befolkningen besitter. Återstår då att misstänka att de flesta helt enkelt inte vet hur man knyter en fluga. Låt mig bistå er, mina herrar.



Illustration hämtad från NE.

Argument från vänster

Informativ upplysning som också återfinns i boken Helvetica: Homage to a Typeface.

Häromdagen när jag och en kompis satt och civiliserat diskuterade världshändelser (och ickehändelser) i min soffa med varsitt glas prosecco i näven kom vi som vanligt in på språk. Hur otroligt förtjusande det är att systemet är helt godtyckligt konstruerat. Natur-kultur 0-1. (Och kom inte dragande med onomatopoetiska ord, tack så mycket. Vi svenskar vet ju till exempel alla att grisar inte säger "oink".) Detta ledde oss så småningom vidare till bokstäver. Jag älskar dem; de är ju som små konstverk. Något jag blev påmind ytterligare om när jag stod och bläddrade i våldsamt habegärsväckande boken Helvetica: Homage to a Typeface av Lars Muller på formidabla Papercut nu på eftermiddagen. Jag har varit intresserad av den här speciella lilla röda i evigheter, hade bara glömt bort den ett tag. På en sida fick jag lustigt nog syn på ett foto nära nog identiskt med ett som jag själv tog i London för ett par veckor sen. Ni ser min version här ovan. Vill ni se Mullers får ni väl ta och köpa boken. Det tänker jag göra.

Ja visst gör det ont...

No pain, no gain. Brittiskt brus.

En av mina favoritsysselsättningar närhelst jag befinner mig borta från svensk mark är att undersöka vilka medicinska godbitar som säljs över disk. Boots i England är givetvis en guldgruva för alla med psykofarmaka som specialintresse. Senast köpte jag på mig så mycket att jag fasade för att fastna i tullen. Det är egentligen inte själva pillren som är den stora attraktionen utan, så klart, förpackningarna. Så lika våra egna och ändå så olika. Fascinerande. Bara det att det står aspirin på askarna roar mig väldeliga. Som ni säkert vet är det ju ett varunamn för den verksamma ingrediensen acetylsalicylsyra som visst lanserades av ett tyskt läkemedelsföretag i slutet av 1800-talet. "Acetylsalicylsyra anses vara den kemiskt framställda läkemedelssubstans som hittills använts i störst kvantitet", enligt NE och det kan jag visst tro. Jag brukar till exempel roa mig med att ge Treo som gå bort-present när jag är hembjuden till mina vänner. Tydligen uppskattas världsproduktionen till 50 000 ton per år. Riktigt så mycket hade jag ju inte med mig från London men det känns skönt att kunna dra sitt strå till stacken.