Varsel

Lite betydelsebärande rassel till fikat, kanske?

Begreppet storytelling är numer så mainstream att det knappt går att öppna en tidning eller tjuvlyssna på någon annans samtal ute på krogen utan att få det nedtryckt i halsen tillsammans med rosén. Nuförtiden räcker det gud bevars inte med God smak; man ska berätta en historia också. Säga något om sig själv utan att faktiskt verbalisera vad man vill ha sagt. Det här är ju en utveckling som föga förvånande passar sjuttiotalisterna som handen i handsken. Sällan har väl en generation varit så medveten och förment tillbakalutad som vår - så intresserad av att vinna utan att ens verka tävla. Mode erbjuder som vanligt ampla möjligheter till one-upmanship och allra mest nyanserat är kanske att slåss medelst accessoarer, som förutom att vara lättare att samla på sig över tid och därigenom ge den åtråvärda tidslinje som eftersträvas, också har den fördelen att vara passande nonchalanta.

Brittiska Harper's Bazaar, knappast en bastion av avantgardmode, listade i julinumret vad man bör bära på handleden för att anses lyckad: "a stack of bracelets old and new" samt pojkvännens antika Rolex förstås. Av en händelse som verkade som en tanke var det nästan precis vad som trängdes på min arm när jag slog upp tidningen (minus Rolexen, obviously. Jag föredrar ju the sensitive bookish type och de har sällan dyra klockor att låna ut.) Min initialreaktion var givetvis att bli förskräckt över att en så bred tidskrift lärde ut hur man firar modetriumfer på min bekostnad. Men jag sansade mig snabbt och betänkte vad Rockefeller sa - "det är en synd att tävla". Så nästa gång du ser mig på krogen, kom fram så ska jag tillbakalutat berätta historien om den rasslande cocktail av armband (old & new) som pryder min vänstra handled. Men jag är samtidigt ett underbart barn av min tid så tro inte att jag helt har hängt upp sporrarna, kastat in handduken, sett Elvis lämna byggnaden; jag börjar bara misstänka att storytelling snart kan komma att kännas lite, lite passé.