Redan på 1700-talet visste de hur viktigt det är med hår. The Rape of the Lock, eller Den bortröfvade hårlocken på ljuvlig äldre svenska, handlar om det olovliga avklippandet av en lock hår och de hemska följderna av den handlingen. Pope författade och så småningom illustrerade Aubrey Beardsley härligheten. Mitt nästa köp från närbelägen boklåda.Låt oss tala om hår. Och låt mig förtydliga direkt och betona att jag menar den typ som finns på huvudet, vi lämnar allt det andra därhän för en gångs skull. Jag var hos frisören i går och medan jag satt och läste ett gammalt nummer av Harper’s Bazaar (fullt av glänsande kalufser) kom jag att tänka på hur mycket jag älskar hår. Det är det jag först tittar på hos andra, det jag är mest nöjd med hos mig själv och det jag är minst benägen att experimentera med. Blotta tanken på det senare fyller mig med skräck. En av mina återkommande mardrömmar var under många år att jag klev in hos frisören, glatt beordrade denna att klippa av mina testar och sedan likt en Simson insåg mitt misstag när det var för sent och bara kunde trycka de fallna lockarna till mitt bröst i förtvivlan.
Hår är också något jag ganska ofta pratar om med mina vänner. Det är inte för inte det finns dåliga hårdagar men inte dåliga ögondagar, armdagar eller nageldagar. Folk oroas över bristen på stuns (eller strån), risiga klippningar, okänsliga frisörer, bångstyriga luggar och huruvida deras hårfärg stämmer överens med deras personlighet. En av mina bästa vänner har exempelvis fortfarande lite svårt att förlika sig med sitt blonda hår, hon tycker att hennes personlighet är mer brunettartad. Möjligen har hon hört några dumma blondin-skämt för mycket i sina dagar. Kanske kan Dolly Partons ”I'm not offended by all the dumb-blonde jokes because I know that I'm not dumb. I also know I'm not blonde”, trösta hennes något. Eller inte, det är nog roligare för oss mörkhåriga…
Googlar man på ”hair” får man 2 790 000 000 träffar. Uppenbarligen är jag inte den enda som roas. Den första träffen är dock musikalen med samma namn. Den har aldrig intresserat mig nämnvärd. Hippies är väl inte riktigt min stil. Inte heller dreadlocks, för övrigt. Ville bara få det sagt. ”Frisyren är det slutgiltiga beviset för huruvida en kvinna verkligen känner sig själv eller inte”, menade Hubert de Givenchy i en intervju i Vogue i mitten av 1980-talet. Det låter visserligen lovande för oss som har haft en klar frisyrlinje ungefär sedan dess, men vad betyder det egentligen? Och vem är det som avgör? Det här med självkännedom är ju ett moras. Jag efterfrågar en statlig kommitté, men inser att Fredrik Reinfeldt kanske har andra prioriteringar.
Det har alltid slagit mig som besynnerligt att det finns så många frisörer. Jag läste någon gång i DN att det finns 18 000 registrerade salonger i Sverige. Det går alltså runt 500 personer på varje salong om man tänker sig en befolkning på nio miljoner. Och man klipper sig som oftast var sjätte till åttonde vecka. Sen måste man räkna bort alla bebisar, svårt sjuka, äldre som inte orkar klippa sig, folk utan hår och dem som väljer att frisera sig hemmavid. Och lägga till alla de oregistrerade salongerna, bevars. Frågan som infinner sig blir då: Hur mycket hår kan vi egentligen ståta med som nation? Musikern Beck, som enligt min uppfattning aldrig haft någon riktig anledning att beklaga sig i hårfrågan, förklarade för flera år sen att han inte hade ”tillräckligt med hår för att vara ett geni”. Är vi svenskar således ett folk av briljanta hjärnor? Tveksamt.
Trots det finns alltså en frisör i varje gathörn. Min gissning är att vi fortsätter att fokusera på håret för att det är skönt med ett tydligt uppdrag, inte vill man vara en rebel without a cause (även om jag minns Deans hår som föredömligt strukturerat). Ägnar man sig åt förbättringar ovanpå huvudet kanske det inte finns anledning att ta tag i det inuti. Som Steve Allen sa: ”the hair is real – it’s the head that’s a fake.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar