Stolthet och fördom

Är det inte det ena så är det det andra.
Vad är lättast att (be)döma - folks klädsmak eller litterära preferenser?

Roade mig, när jag utan tvekan i sann protestantisk anda borde ha arbetat, tjänat pengar och stöttat ekonomin, med att läsa den förtjusande Hadley Freedmans modekolumn som jag varmt rekommenderar. Där stötte jag, bland vassa formuleringar och riviga passager, åter på fenomenet tävla, om än med en för damen karaktäristiskt vicious tvist som en ängel som jag inte skulle drömma om att ens försöka efterlikna - "if there's one thing better than looking good, it's one's friend looking worse". Så känner förstås inte undertecknad men det fick mig dock osökt att börja fundera på den urgamla frågan Vem klär du dig för?. Tja, för att grammatiskt inkorrekt parafrasera Brando, vem har du? Eller kanske snarare, med avgjort mindre rebellisk attityd, vem skulle du vilja ha?

Det här med att man klär sig för sin egen skull är inte nys, men förvisso en sanning med modifikation. Tror ni till exempel att jag sitter framför macen i sidenklänning och Marc Jacobs-skor just, just nu? (Det gör jag självfallet, men se det som en retorisk fråga.) På ett sätt klär man sig givetvis alltid för sin egen skull; även om man gör det för att få killar, kredd och kosing. Det är ju i ens egen metaforiska ficka resultatet så småningom förhoppningsvis hamnar. Men ni vet ju vad jag menar. Frågan brukar vara så formulerad att man får välja mellan att antingen vara en person som uttrycker sin kreativitet genom plaggen eller en loser som anpassar sig efter andras nycker. Är det så enkelt, verkligen? Eftersom det är Livet vi pratar om är jag böjd att svara: ”troligen inte”, ”det finns inget rätt och fel”, ”den enes bröd är den andres död”… Eller vänta, nu gick jag nog för långt.

Det tricksiga är inte att konstatera att kläder möjligen kan användas för att få fördelar, det svåra är att inte anpassa sig för mycket efter dem. Man misstänker att ormen hade mindre med fikonlövet att göra än den nasalt gnagande rösten i Evas huvud som sa ”skulle han gilla mig mer om jag bara bar lite mer…grönt?”. Det troliga svaret på den frågan är för övrigt ”nej”. Undersökningar ger vid handen att det är en högst osäker business man kastar sig in i om man börjar spekulera i vad andra gillar, det må vara arbetsgivare, vänner eller män. Exempel: Bara för att du gillar chockrosa Choos betyder inte att han gör det, så långt är vi väl alla med. Men det kan ju vara så att han mycket väl gillar chockrosa Choos, men inte dig. Eller gillar chockrosa Choos, men är gay. Därmed inte sagt att man inte ska använda sina Choos. Gillar han dem inte så f**k him (eller kanske snarare i det här sammanhanget – låt bli, vilket inte borde bli en alltför stor utmaning).

Att många använder presumtiva dejters läsvanor för att välja vem de ska bjuda ut är ett välkänt faktum. Jag skulle inte drömma om att dissa denna finfina, vetenskapliga metod och man kanske bör ha i åtanke att det är betydligt lättare att döma boken efter omslaget än personen efter kläderna. Böcker följer för det mesta en tydlig logik av typen Richard Yates = yea, Dan Brown = nay. Lätt att se vad/vem man bör undvika. Men vilka outfits ska man sky likt man skyr den som ståtar med för mycket skräp i bokhyllan? Här kanske faktiskt Robert Langdon skulle kunna ge oss en hjälpande hand. Är inte han haj på det där med symboler?

Böcker som urskiljningsverktyg växer faktiskt på mig mer och mer medan jag skriver det här. Det verkar så mycket enklare att välja bort människor utan litterär koll än att döma folk efter deras ensembler. Har du läst 1984? Check! Klädmässig sex appeal handlar ju aldrig bara om plaggen, lika lite som intressant litteratur handlar om bokstäver. Vissa (även om jag personligen aldrig har träffat dem och det här alltså tar formen av ganska tveksam journalistik) skulle kunna ha på sig en sopsäck och se raffiga ut, och vissa förstör de chicaste outfits bara genom att finnas till (dem har jag däremot träffat).

Men inget knep är som bekant hundraprocentigt. Även töntar kan gå omkring med tuffa böcker. ”Incidentally, according to a recent scientific survey, the current book to flaunt for pulling purposes is Jonathan Franzen's Freedom. Seriously, only one in 17 of the people you see carrying that book around town are actually reading it.”, konstaterar den oefterhärmliga ms Freeman i en krönika. Ska tänka på det nu när jag, i stället för att jobba, tar med mitt exemplar ut och sätter mig och fikar. Iklädd mina chockrosa Choos.