måndag 22 augusti 2011

Obsession: En modefamiljs bekännelser

Bonnierägda Damernas världs chefredaktör Martina Bonnier har skrivit en bok om mode som ges ut av Bonnier Fakta. Foto: Nils Odier.

Ni har, liksom jag, säkerligen noterat att Martina Bonnier kommit ut med en ny bok - Obsession. En modefamiljs bekännelser. Hon har visst många strängar på sin lyra, redaktörn. Jag har inte hunnit lägga vantar på luntan ännu men väntar med spänning på att läsa. Av lite olika anledningar, kan erkännas. Är den bara en tredjedel så underhållande som Sara Danius oväntat skojiga, men inte överdrivet positiva recension i Bonnierägda Dagens Nyheter är den värd sina 199 kronor (på Bonnierägda Ad Libris hemsida). Jag har mina dubier, måste medges. Andres Lokko bönade och bad i en krönika i helgen angående Notting Hills karneval om att han måtte få ha fel för en gångs skull. Jag anar hur han känner sig.

måndag 15 augusti 2011

Lilla stjärna

Regelbok att följa?

Först en chockerande bekännelse: Jag har aldrig spelat Alfapet. Vad det beror på vete gudarna, jag som älskar ord och aldrig brukar missa en chans att få glänsa. Möjligen är jag skraj för en förnedrande förlust. Eller så har det att göra med att det är svårt att ta ett spel som heter något som dess egna regler inte skulle godkänna på allvar. Jag menar: A-l-f-a-p-e-t. Det är faktiskt inget riktigt ord. Och är det något jag är ännu mer förtjust i än både kläder, möbler och bokstäver så är det att spela enligt reglerna; att göra rätt. Jag förstår precis hur Gertrude Stein kände när hon i The Autobiography of Alice B Toklas skriver att hon inte tycker om att hitta på nya ord utan föredrar att använda dem som redan existerar eftersom det annars känns som att göra det en smula för lätt för sig. No pain – no gain.

En av mina bästa kompisar tycker att jag är ett mähä som bryr mig så mycket om regler. ”Regler är ju till för att brytas, flicka lilla!” Men för mig handlar det om kompetens: Jag följer reglerna för att jag kan inte för att jag måste. (Och så klart för att jag har en oändlig vilja att inkassera guldstjärnor, vilket man svårligen gör om man slänger allt över bord. Det måste liksom finnas någon som kan bedöma en kvar på däck.)

Regler finns som bekant för en uppsjö mänskliga aktiviteter. Man sportar enligt nogsamt uppsatta instruktioner för att inte bli diskad, pluggar för MVG, flirtar enligt the Rules, piffar sig och sin lägenhet med ena ögat på the sartorialists hemsida och det andra i Vogue Living. Eller? Kanske inte. Varför inte? Många tycker att det mest kreativa man kan göra är att förespråka kaos. Låt mig anföra bevismaterial A: Punken. Efter bara tio sekunder såg alla likadana ut, spelade samma usla låtar och upptäckte likadana ”innovativa” sätt att använda säkerhetsnålar. Anarchy in the UK. Verkligen?

Utan att sticka ut hakan för mycket, vilket man inte kan om man vill belönas enligt rådande system, framhärdar jag i att det verkligt kreativa är att läsa av och anpassa sig efter reglerna utan att helt tappa bort sig själv. Detta gäller givetvis också när man står framför klädkammaren, eller förlåt mig, walk in closet som det ju heter numer. Jag var på bröllop i helgen och kan som så många gånger förr konstatera att klädkoder fascinerar mig storligen. Och då menar jag egentligen inte de uppenbara utan snarare de finare nyanserna. Olika sällskap har olika regler, däri ligger utmaningen.

Jag beundrar människor som är duktiga på sin sak och med den logiken beundrar jag alltså folk som klär sig rätt. Och ja, innan den diskussionen tar fart - det finns rätt och fel. Det är en avhandling i sig som vi säkert får anledning att återkomma till om jag känner svenska folket. Men låt mig bara säga som Agnès Cromback, vd för Tiffany’s, gör i Helena Frith Powells bok Two Lipsticks and a Lover: Det kokar ned till att använda rätt plagg vid rätt tillfälle. (Det kallas inte social kompetens för intet.)

Tjusningen med regler återfinns för mig delvis i att det blir så tydligt vad man ska göra för att få skina. Det ligger ju i sakens natur att man inte kan vinna om man inte spelar enligt reglerna. Och vem vill inte vinna? Det är inte för inte Susanne Pagold en gång konstaterade att mode inte handlar om att vara demokratisk utan om att vara bäst.

Jag har alltid hyllat regler och klätt mig accordingly. I alla fall tills jag var på styrelsemöte i bostadsrättsföreningen igår kväll. Där fanns det så många rätt och fel att till och med jag blev mörkrädd. Vad man inte får göra täcker redan ett helt A4 och då har vi endast börjat spåna lite. Dessutom delade de inte ut en endaste guldstjärna till min outfit. Och vad är då vitsen?

fredag 12 augusti 2011

Kocksgatan

Bokstäver, stiliga typsnitt och vackert tryck. Hur kan det inte vara kärlek?

Det är här det händer, gott folk. Kocksgatan har alltid varit en av mina favoritgator i stan (min och Peder Altons, sägs det). Stumpen känns liksom förtroendeingivande stadsmässig, även om utbudet har varit lite skralt i perioder. Men nu rör det på sig. Ni har säkert inte missat att Dusty Deco med sina tjusiga, om än horribelt saltade, 2ndhandprylar har flyttat in. Men har ni spanat in deras granne - Talent Gallery än? Här kan man snacka om guldkorn. Sara Rosenquist, som är grafisk formgivare, kom tillbaka efter jobb utomlands och drog igång ett galleri för just grafisk design för fem månader sen. Hon kunde inte fatta att det inte redan fanns och det kan jag, oss emellan, inte heller. Idén är ju genial. Lokalen fungerar både som galleri och butik och kortet ovan snaskade jag åt mig till ett bröllop jag ska på i helgen. Men jag är också lite sugen på affischen nedan. Det lär bli återbesök snart.


Cute! Finns strax i galleriets webbshop
om du inte har vägarna förbi Kocksgatan inom en överskådlig framtid.


torsdag 11 augusti 2011

Det går an

Spegel, spegel på väggen där...

Självinsikt är lite av min akilleshäl och i min bok en smula som ett av Piet Hein Eeks omtalade bord - många har stött på det men få äger ett. Redan för tio år sedan skrev jag surt om hur flickor i späd ålder tvingas välja huruvida de är "den söta" eller "den smarta", eller får valet gjort över sina pyttiga huvuden. Min irritation över fenomenet har knappast minskat med åren. Därför var det med blandade känslor jag läste Lisa Blooms hyllade artikel "How to Talk to Little Girls", publicerad i Huffington Post, som på senare tid flitigt florerat på bloggar och Facebook. Hon beskriver hur hon i stället för att kommentera en gullig liten flickas utseende eller outfit fokuserar på hennes läsvanor och uppmuntrar henne att tänka och diskutera. Kudos, eller hur! Vad för slags sur bitch kan tänkas klaga på det?

Ni gissar rätt, ja. Undertecknad har som vanligt issues. Det är inte det att jag tycker att det är en rutten idé att snacka litteratur med brudarna, jag förstår bara inte varför man alltid ska behöva välja. Varför kan man fortfarande, nådens år 2011, inte få vara smart och söt? Gilla både Platon och platå, mascara och Aniara, Tyst vår och piffigt hår? Kort sagt: Vara vass men ändå digga Bill Blass. (Sorry, kunde inte sluta.) Självklart ska ingen dömas efter sitt utseende och givetvis är flickor och kvinnor lika intelligenta som pojkar och män men om det nu är som de Beauvoir skriver och man inte föds till kvinna utan blir det, borde vi inte ta tillfället i akt och berätta för våra yngre systrar att de kan bli precis vad de vill. Till och med både snygga och intelligenta. Och roliga också, god damn it!

onsdag 10 augusti 2011

Invasion

Nej, jag har inte lyssnat på skivan... men jag har sett filmen.

Som ni kanske minns var ett av mina nyårslöften att skaffa en LP-spelare och börja spisa vax med de andra katterna (utan tvekan iklädda svarta polotröjor, rökandes Gauloises och mässande "I saw the best minds of my generation destroyed by madness" tills dess att någon säger åt oss att växa upp, vilket verkligen vore på tiden). Maskinparken fanns på plats redan i januari men det har tagit en smula längre tid med plattorna. Länge hade jag ju som bekant bara en, vilket mellan dig och mig (och mina grannar) inte alls räcker. Nu har jag dock stött på guld, dragit den vinnande lotten, kommit över nycklarna till kungadömet. Kort och gott: min far låter mig botanisera i sin skivsamling. Här är några guldkorn jag skyndsamt plockade på mig. Noga utvalda enligt principen med-ett-så-snyggt-omslag-vem-fan-bryr-sig-om-innehållet? Den verkliga heliga Graal är dock den här. Så fin. Fortfarande på spaning.


Mäktigt, liksom den musikaliska versionen av the War of the Worlds. I alla fall om man får tro omslaget. Innehållet låter dock misstänkt likt storbandsjazz - oväntat!


Hade aldrig hört talas om Paul Mauriat förrän i förra veckan. Och jag vet fortfarande inte hur det låter. Men vem bryr sig när framsidan svänger så här mycket?


Vass formgivning, mer osäker på innehållet...
Och som en kompis konstaterade: "Bandet ser inte så väldigt mycket jungle ut."


Den här har jag inte hittat hos min släkting utan faktiskt fått i present av min bästis.
Bra + snygg = sensation!

tisdag 9 augusti 2011

And then there were none

Aj aj aj aj aj aj aj aj. Nu blir jag nervös.

”En pärlrad av tänder som en drottning skulle ha pantsatt sina juveler för”, så beskrevs välskötta gaddar i Vogues Stora boken om skönhet som var något av en bibel för undertecknad i yngre och mer lättpåverkade dagar. Men kanske väcktes min respekt för tänder långt innan dess. Som ung och orädd råkade jag nämligen en vinter ut för en pulkrelaterad olycka och blodet sprutade åt alla håll. Jag fick blåmärken och sår över hela kroppen och såg i sanning så fruktansvärt ut att människor kom fram för att försäkra sig om att mina föräldrar inte slog mig. Men the pearly whites satt troget kvar. Faktiskt så till den milda grad att jag vid sex år fyllda fick genomgå min första, och hittills enda, operation där doktorn och alla hans systrar med våld slet ut dem. Tandfen gnuggade händerna.

Mina mjölktänder led av så svår separationsångest att det måste ha smittat av sig på mig – numer är jag nämligen livrädd att något ska ske med deras vuxnare släktingar och sköter dem med en så strikt rutin att man kan tro att jag ska avlägga tandläkarexamen. De får allt de pekar på. Snofsig tandkräm? Check! Specialtandstickor? Check! Flourtillskott? Check! Check! Check! Numer råder ett mexican standoff: De lovar att inte falla ut, drabbas av karies eller på andra sätt trixa och jag lovar att inte småäta, borsta dem slarvigt eller ägna mig åt riskabla aktiviteter.

På tal om det senare: En av scenerna jag minns från Sex and the City (den drivna tv-serien alltså, inte filmerna där de driver med tittaren) är när Carrie flyr från Big och Natashas lägenhet och den senare finner sig, inte bara bedragen utan också med en tand utslagen. Jag rös när jag såg avsnittet och jag ryser nu medan jag återberättar det. Den arma kvinnan! Nu kan alla ni som har njutit av fruktansvärda Dogtooth föreställa er vad jag tycker om filmens slutscen. Utan att säga för mycket verkar plötsligt Greklands finanskris som deras minsta problem.

Jag vet egentligen inte varför det vore så hemskt om just tänderna förolyckades men flera av mina vänner delar skräcken. Kanske är det något med det symboliska att vi, till skillnad från de lyckliga hajarna, bara får två uppsättningar - man ska vårda det man har och inte bara söka nytt, nytt, nytt. Men man kan också fråga sig: vad är grejen med att de första trillar ut redan efter ett par år? Så misslyckat. Vore det inte smartare om de satt kvar åtminstone till trettioårskrisen?

I drömtydandets ädla konst står ju mycket riktigt tappade tänder för maktlöshet och osäkerhet. Men jag tycker nog att det är att göra det onödigt komplicerat för sig. Kanske är det bara så enkelt som Douglas Coupland konstaterade att snygga människor med starka, flouriderade tänder får saker serverade på silverfat. Vi andra får väl trösta oss med rikliga mängder Flux så länge. Omelett!

måndag 8 augusti 2011

Uppdrag nemesis

Använd på egen risk.

Det är inte ofta jag står mållös. Jag och min stora trut är alldeles för mycket utav ett radarpar för att det ska hända. Men även vi har våra svackor. Härom morgonen stötte jag exempelvis på min granne när jag rastade hunden. Det enda jag kunde komma på att säga, trots intensiva ansträngningar, var, och jag citerar ordagrant: ”Jobbar du i dag?” Knappast häpnadsväckande verkshöjd på en fredagskonversation. Jag vet dock vad jag skyller på – min brist på kläder. Eller snarare på rätt kläder, som ni förstår. Är ni ute efter naket är detta fel hemsida, vänligen googla vidare.

Alla minns utan tvekan den gamla Pulp-dängan Underwear där herr Cocker konstaterar ”If fashion is your trade, then when you're naked, I guess you must be unemployed”. Jag är inte så mycket arbetslös som medvetslös utan en genomtänkt outfit. En vandrande (trist klädd) zombie. ”Kläderna gör mannen. Nakna människor har litet eller inget inflytande på samhället”, som den gode citatmaskinen Twain sa. Det gäller föga förvånande även för kvinnor. Jag fruktar att upp emot 67 procent av min sociala kompetens sitter i kläderna. Det är skrämmande att se det så här i svart på vitt.

Ledsamma klänningar, slokande blusar och brist på bling sänker bevisligen mitt IQ avsevärt men det allra värsta är platta skor; praktiska pjuck gör mig till en lallande idiot på direkten. Troligen får de mig även att stamma. Det är alltså av ren självbevarelsedrift som jag bara äger ett enda par. Ett par för mycket, visar empirin. Ironin att bekväma skor gör mig mer obekväm än högsta stilettklack torde inte vara bortkastad på någon, men jag misstänker att alla har sin klädnemesis. Kanske drabbas du av tunghäfta iklädd svart polotröja? (Visst kan det kännas jobbigt, men förmodligen tror alla bara att du är en djup humanist försjunken i viktiga tankar. Daniel Sjölin ringer säkert inom kort.)

Vad är det då som gör det så svårt att interagera med folk på ett vettigt sätt när man är illa klädd? Det kan väl inte bara vara jag som har det här problemet. Är det den yrvakna känslan? Skammen över den mentala snålheten i att inte anstränga sig för sig själv och sina medmänniskor? Eller bara fåfänga – känslan av att man (gott) kunde ha varit lite snyggare? Jag vet inte hur ni resonerar men för mig fungerar en rar ensemble en smula som den första cocktailen en lyckad utekväll. Man får aningens mer ping - blir roligare, charmigare och sötare. Ibland kan man till och med säga flera meningar i sträck.

”Sex is a bad thing because it rumples the clothes”, sa visst überchica Jackie Kennedy vid något tillfälle. Darling, utan rätt stass behöver vi knappast oroa oss för skrynklor.

Svart sorti

Redan ute? Trodde svart var en klassiker.

Det talas om att måla om de nya spårvagnarna i Stockholms innerstad. Tydligen har någon fått för sig att de skulle passa bättre som blå. Förutom att det känns som ett veritabelt slöseri med skattemedel så tycker jag också att vagnarna är rätt stiliga som de är. Tåget är ju Stockholms lilla svarta. En stad som så gärna vill profilera sig som design- och modeorienterad borde väl förstå storheten i det?

fredag 5 augusti 2011

Rostad på kärlekens grill

Brödrost, det bästa sedan skivat bröd. Nutella kommer också högt upp på listan.

Måste bara få visa den här knasigt söta brödrosten som min bästis kom kånkande med till min lägenhet och överräckte häromdagen. Den är av klassiska märket Elva och från 1950-talet, tillverkad i Bromma av Elvärme AB, och modellen heter 1401. Brödet blir delikat, men man måste höka på det för annars nukas det direkt. Tydligen konstruerades den första automatiska brödrosten redan 1927, om man ska tro NE. Med den kunskapen i bakfickan undrar man ju förstås lite varför en pryl från mitten av förra seklet inte utrustats med den hippa nya konstruktionen. Men det är en fantastisk present i alla fall! Skymtar på bilden ovan gör också det förtjusande toast rack som jag efter flera års letande äntligen hittade när jag var i London i juni. Rostfest, någon?

torsdag 4 augusti 2011

Kallocain

- Wow, din bak ser inte alls stor ut i den där kjolen.
- Verkligen? Tack ska du ha. Verkligen.

(Bild från L'Wren Scotts höstkollektion. Plåtad av Style.com.)

Låt oss konstatera det först som sist: Komplimanger är knark. Och jag, mina vänner, är en första klassens junkie. Jag går inte så långt som Susie Boyt som, i novembernumret av Vogue 2008, förtäljer att hon bedömer succén på sina utekvällar efter hur många komplimanger hon lyckats håva in men det kan ju aldrig skada att få ett ”outstanding outfit” slängt efter sig på hemvägen. Inte för inte konstaterade Mark Twain att han kan leva i två månader på en bra komplimang. Ack, det kan inte jag. Och det skulle säkert inte herrn i fråga heller om han hade levt på 2010-talet. MTV-generationen och allt det där ni vet. Jag behöver min fix betydligt oftare än så.

Nu är det förstås inte så enkelt som att allt snällt som sägs har avsedd effekt. Generositet är bara en av ingredienserna som en lyckad komplimang blandas av. Det finns så mycket att beakta. Vad detta mycket består i antar jag är individuellt. Ditt maraschinokörsbär är inte nödvändigtvis mitt maraschinokörsbär. Men för mig gäller generellt att ta hänsyn till de tre V:na – vem, vad och varför.

Självfallet räknar vi genast bort alla komplimanger från släktingar; folk som genom blodsband är nödgade att vara hyggliga och uppbyggliga smäller inte högt. Däremot minns jag fortfarande den första komplimang en komplett främling på gatan strödde över mig. Och jag minns fram för allt vad jag bar för att få den – en lite för stor, svart dubbelknäppt trenchcoat från InWear. Trots att jag inte använder kappan längre, händer det att jag plockar fram komplimangen (en si så där fjorton år gammal vid det här laget) och glädjer mig åt den som vore den ny för säsongen. Nåja, så mycket för memory lane, låt oss promenera vidare. Allra mest delikat är givetvis att mottaga en rar kommentar från någon man är lite förtjust i. Men det verkar som förgjort. (Jag talar nu förstås rent hypotetiskt.)

Vad kommer härnäst. Man behöver inte alls vara galet spexig när man berömmer någons look, ett enkelt ”tjusiga pjuck” räcker långt och förhindrar också att man skjuter sig själv i foten. Gör alltså inte som mannen på bussen som hyllade mina ”naturliga, oplockade ögonbryn” frenetiskt runt halva stan innan jag fick en syl i vädret och kunde förklara att jag visst plockar dem. Faktiskt. Det sa aldrig riktigt klick där, som ni förstår. Jag har, oss emellan, aldrig varit särskilt förtjust över att höra orden "naturlig" och "du" i samma mening. Men lite fantasi är aldrig fel. Susie Boyt nämner i sin artikel en vän, som efter viss viktnedgång, girigt sög i sig varje ord av den okonventionella komplimangen ”being in bed with you now must be like sleeping with a bicycle” när den fälldes av ett gammalt ex.

Varför då ge komplimanger? Jag gör det för att jag uppskattar när någon har ansträngt sig, det behöver inte vara svårare än så. Jag uppskattar med samma logik också när någon uppskattar att jag har ansträngt mig. Så länge man uppriktigt menar vad man säger har man klarat den här kategorin med spets. (Därmed inte sagt att man aldrig får ljuga - hells bells, det finns ju nödfall.)

Slutligen är det dags att reda ut ett missförstånd en gång för alla: Nej, det är inte tanken som räknas. Jag fattar inte varför mammor envisas med att proppa sina söta söners huvuden fulla av slikt snömos. Varken kvinnor eller män kan, gud bevars, läsa tankar. (Kunde vi det skulle livet vara som den där gräsliga filmen med Mel Gibson, vilken, om ni frågar mig, är en tydlig indikation på att män inte kan läsa kvinnors tankar, kvinnor inte kan läsa mäns och på att det är i stort när omöjligt att göra sevärda romcoms.) Alltså: Verbalisera, verbalisera, verbalisera.

"To be trusted is a greater compliment than being loved", sägs det. Men ärligt talat vem bryr sig? Och måste vi bli så pompösa helt plötsligt. Jag vill ju bara höra att du gillar min klänning.

onsdag 3 augusti 2011

Rosemary's Baby

Jag har alltid tyckt att adressen Åsögatan 113-121 påminner en hel del om Bramford.
Längtar efter att de ska ombilda till bostadsrätter så att jag kan flytta dit.

Jag har alltid varit en smula ängslig; rädd för en hel uppsjö saker – för blod, krig, kärnvapenvinter, för att få kramp på badplatsen efter att ha ätit kex, för att förlora förståndet och inte kunna separera verklighet från fiktion och för att bli påkörd och avslöjad med omatchande underkläder. När jag var liten slets jag mellan skräcken för en ny istid och fruktan för att öknarna skulle breda ut sig och ödelägga jorden.

Men mest av allt var jag rädd för skräckfilmer. Och det är jag fortfarande. Det finns inget som skrämmer mig så mycket som spöken. Och det finns inget jag tycker är mindre värdigt. Jag tror ju inte ens på övernaturligheter och missar aldrig en chans att häckla program av typen Det okända, Ghost Hunters, Jag mötte en gast i all hast och vad de nu kan tänkas heta. Det enda övernaturliga är, om ni frågar mig, att någon står ut med att titta på de illa producerade tablåutfyllarna.

Jag har, till dags dato, bara sett en handfull skräckfilmer. Och ännu färre frivilligt. Jag blev förvisso övertalad att se A Tale of Two Sisters med argumentet att huset det hela utspelar sig i skulle vara så vackert att det rätt lätt skulle väga upp den paranormala aktiviteten. Det var lögn. Jag fick betalt för att se Dead Silence. Jag såg den tre gånger och var sömnlös i lika många månader. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag skulle ha krävt påökt. Vad jag vill komma fram till är givetvis att jag ogärna ser filmer där man kan förvänta sig inslag av övernaturlig karaktär. Bu.

Men ingen regel utan undantag. Jag har självfallet ryst åt blodet i hissarna på The Overlook Hotel och bestämt mig för att låta bli Venedig i kölvattnet efter Don’t Look Now. Men framför allt har jag lovat mig själv att inte bli gravid med Djävulens avkomma efter att ha sett Rosemary’s Baby – den, enligt mig, kanske främsta skräckfilmen i världshistorien. (Jag är dock medveten om att tidigare stycken möjligen undergräver min auktoritet i frågan.)

Det finns förstås en väldigt specifik anledning till att ämnet dyker upp just i dag. I livet, liksom i skräckfilmer, existerar inga tillfälligheter. Låt mig förklara: För ett par veckor sedan fick jag av någon outgrundlig anledning (insert kuslig musik här, lämpligen Krzysztof Komedas soundtrack) för mig att inhandla Ira Levins bok. Jag har inte läst Rosemary’s Baby eftersom jag enligt logiken ovan också håller mig borta från skräcklitteratur. Men nu var det alltså dags. På sidan fem finner jag följande:

”I’d rather have four rooms in the Bramford,” Rosemary said, ”Than a whole floor in that – that white cellblock.” ”Yesterday you loved it.” ”I liked it. I never loved it. I bet not even the architect loves it. We’ll make a dining area in the living room and have a beautifyl nursery, when and if.” […]

It was Tuesday, the third of August.

Ni förstår ju hur allt liksom plötsligt hänger samman. (Snart knackar troligen någon av grannarna på dörren med en intressant dessert i näven. Jag öppnar givetvis inte. ) Nåväl, det som alltid fascinerat mig med Polanskis filmatisering, som ska vara väldigt trogen romanen, är den enorma roll arkitekturen spelar. Man känner i ryggmärgen att Bramford is up to no good så snart byggnadskomplexet introduceras. Övertydligt omnämns det också som Black Bramford efter bara åtta minuter.

Ironiskt nog, för någon så skraj för skräckisar, är Rosemarys och Guys fyrarummare en av mina absoluta favoriter i, den förvånansvärt omfattande, kategorin lägenheter som inte existerar i verkligheten. Och scenen när de slänger ut den mörka, skumma inredning som den tidigare hyresgästen omgav sig med är bättre än alla gör om mig-program på tv. Möjligen handlar det om katharsis. Paret Woodhouse lider för att jag ska slippa, och nu kan vi alla känna oss bättre till mods med våra bostäder. Vi kanske har för få kvadrat och halvtafflig inredningssmak men vi bor i alla fall inte vägg i vägg med djävulsdyrkare.

Vi borde tvinga alla missnöjda stockholmare som inte kan prata om något annat än sin bostadskarriär att sitta igenom ett Rosemary’s Baby-maraton liknande prodeduren Alex i A Clockwork Orange tvingas utstå. Det vore något. Låt oss alla nynna lalalalalalaaaaa...

tisdag 2 augusti 2011

Kvinnor och äppelträd

Favoritfilm.

Det är bra med kvinnliga förebilder. Det är bra med manliga också men låt oss lämna dem därhän den här gången. Vi kan ju inte tillåta vår konversation att exklusivt handla om herrarna i hagen hela tiden. Det räcker väl att vi klär oss för dem, läser för dem och… trogna läsare vet vad jag pratar om. Men tillbaka till the ladies om ni inte har något emot det, mina damer. Och herrar. Det finns, och har funnits, så många utmärka kvinnliga förebilder att det vore närmast förolämpande att inte ta tillvara på deras visdom. Det talas ofta om hur illojala kvinnor är mot sitt eget kön och hur vi gärna hugger varandra i ryggen vid första bästa tillfälle. Det är förstås rent nys. Jag skulle hugga männen i ryggen också om jag nådde upp. Varför tror ni att jag bär så höga klackar? Det är bara trixigt att komma åt dem där de står uppe på piedestalen.

Nåväl, något man bör tänka på när det gäller att välja förebilder är att varken sikta för högt – ja, det vore förvisso eftersträvansvärt att tänka som de Beauvoir, skriva som Stein och förföra som Bardot men ni vet vad de säger: en ros är en ros är en ros är en ros. Man ska dock inte heller falla för frestelsen att välja förebilder som knappt kan ta sig upp ur rännstenen, eller ännu värre – är medelmåttiga. ”Some people are born mediocre, some people achieve mediocrity, and some people have mediocrity thrust upon them”, som Joseph Heller en gång konstaterade. Man behöver alltså ingen hjälp i det avseendet. (Jag hör er plötsligt upprört höja rösterna och utbrista: Vad gör han i det här inlägget? Han är ju en man. Visst, visst. Hold your horses. Ingen med det håret kan vara helt främmande inför sin kvinnliga sida.)

Alltså, för att sammanfatta lite kort innan vi går vidare: För låga ambitioner och du har inget att sträva efter. För höga krossar bara dina illusioner, vilket vid närmare eftertanke inte alls behöver vara så illa. Olycka är grunden till all god konst, sägs det. Så kör på; välj Gertrude by all means. Det man däremot bör undvika som pesten är de ouppfyllda löftena. De som skulle ha kunnat bli något men aldrig riktigt blommade ut. (Ni märker återkopplingen till Stein-citatet ovan, hoppas jag). Som gammal litteraturvetare har jag bara en sak att säga i frågan: Shakespeares syster. Finns en anledning till att William inte omnämns som Shakespeares bror, eller hur?

Nu märker jag att ni förundrat sitter och väntar på när detta ska börja handla om design eller mode. Kära vänner, inte ska ni vänta förgäves. Jag kommer dit, ville bara visa mig lite på styva linan längs vägen. (Och det var självfallet inte för någon mans skull, tack så väldigt mycket.) Upprinnelsen till all denna kärlek för det täcka könet är inte den pågående Pride-festivalen, utan att jag häromdagen som vanligt spanade in bloggen coco+kelley och märkte att de listat nätmagasinet Rue som favorit. Det finns så många skickliga redaktörer och tidningsgrundare som också råkar vara kvinnor, redaktionerna bakom Lonny och High Gloss Magazine är två andra exempel.

Jag vet inte hur det kommer sig att jag inte upptäckt Rue förrän nue. Möjligen har det att göra med att jag fortfarande till stor del är fast i världen som den såg ut före internet, en tes som torde stödjas av de högst ålderdomliga exemplen ovan. Det må vara hur det vill med den saken, i Rue kan man inte bara hitta två av de finaste lägenheterna jag sett på år och dar utan också looken som jag borde ha haft i sommar och nu tänker sporta långt in i december. Den kokar ned till sotiga ögon, ostyrigt hår och nonchalans. Stylisten har visst hämtat inspiration från en av mina favoritfilmer, Jules et Jim. Allestädes närvarande imdb beskriver rullen med följande mening: ”Decades of a love triangle concerning two friends and an impulsive woman.” Vad det säger om kvinnliga förebilder har jag inte en aning om.

måndag 1 augusti 2011

En oväntad semester

Den förtjusande Audrey Hepburn har visserligen gjort en eller två roller där semester varit på tal men låt mig misstänka att hon knappast skulle ha hemfallit åt illasittande shorts och risiga tofflor. Bild från Prinsess på vift.

Juli är utsprungen och sommaren är högst definitivt här. Hurra! Nu ska vi inte bara simma, stimma, grilla och chilla utan också kasta av oss de samhällets bojor som så tajt fjättrar oss vid skrivbordet under årets resterande månader (dagar, timmar och minuter). Detta har tydligen numer kommit att innebära rätten att, närhelst man så önskar, bära illasittande shorts med eller utan de bedrägliga foppatofflorna nonchalant hängande på foten. Jag säger "bedrägliga" eftersom de uppenbarligen opererar som de sneakiga utomjordingarna i femtiotalsskräckisen Invasion of the Body Snatchers. Jag vaknar gång på gång skrikande av rädsla inför utsikten att vara den sista, riktiga människan i stan. I Barbara Bui-sandaler. Note to self: Möjligen mer bekvämt att ta av dem innan man går och lägger sig.

Utan tvekan kan vi alla sätta fingret på varför fritidsmodet tog fart och likt mässlingen i Amazonas skördade offer var än det drog fram. Någon, vi kan kalla honom Per Albin Hansson, hade öppnat Pandoras ask. Semester! Folk visste givetvis inte hur de skulle hantera all denna nya frihet. Lutheranerna föll som käglor. Idén om en av arbetsgivaren betald ledighet fick genomslag under 1930-talet och den första svenska semesterlagen infördes tydligen 1938. Den garanterade arbetstagaren två veckors betald ledighet per år. Sen gick det bara utför. Nu bjuckas det på inte mindre än 35 hela dagar att fylla med avslappnade ensembler. Fritidsklädestillverkarna gnuggar händerna. (Inte för intensivt nu bara, då tar ju obönhörligen något av alla syntetmaterial eld. Rackarns! Där gick visst den vindtäta och vattenavvisande softshell-jackan med yttertyg som andas upp i rök.)


Det är, precis som i nya demokratier, knappast friheten i sig som är det verkligen problemet utan folks ovana vid den. Människan är ju en varelse som utvecklas närmast parodiskt långsamt så det vore självfallet för mycket att begära att hon skulle anpassat sig till nämnda semesterlagar efter blott 73 år. I det här fallet är vi troligen fortfarande kvar på Lucy-stadiet.


Jag inser att själva poängen, pudelns kärna om ni så önskar, är att man använder fritidskläder när man inte jobbar - på sin fria tid. Den så omhuldade när bossen, patron, chefen fru ingeborg inte kan bestämma vad som är passande. Som ett statement är de då självfallet utformade för att påminna så lite som möjligt om kläderna som utgör knegarkitet. Men har inte betoningen kommit att hamna väl mycket på första ledet i det fyrstaviga ordet fritidskläder?


Är shorts kläder? Förvisso. För vuxna? Egentligen inte. Särskilt inte den där typen av långa, vida shorts med fickor som ofelbart får män att se ut som prepubertala pojkspolingar. Jag förstår att ni inte vill jobba, men vill ni verkligen gå på dagis?